Jag orkar nästan inte…

Så vad gör jag en dag som den här?

En dag med hotfull himmel och en fot som ändå inte tillåter några längre promenader.

Jo, jag läser förstås.

Just nu läser jag en bok av Stuart MacBride.

Jag har fastnat för hans Aberdeenserie om Logan McRae.

Visst innehåller de böckerna mycket grymhet och ingen har väl så mycket otur och får så mycket stryk som Logan McRae.

Men språket är kvickt och mustigt och persongalleriet helt galet och lika mycket som magen vrider sig av otäckheter gör den det av skratt.

Och jag gillar Logan McRae; jag tänker att någon gång ska väl det ändå ordna sig för honom.

Så jag fortsätter läsa MacBrides böcker om honom.

Men tydligen läste jag inte så noga på baksidan av boken jag läser nu när jag nöp åt mig den för den är inte del av den serien.

Och visst finns fortfarande tempot, spänningen, det härliga språket och de oemotståndeliga karaktärerna.

Men det är bara alldeles för mycket våld och grymheter i den här boken.

Näsor krossas och revben spräcks och blodet skvätter och…

Jag skummar igenom de delarna eftersom jag ju måste få veta hur det ska sluta.

Men när någon — en kvinna i dräktkjol och sidenblus, inga genusklichéer här — trycker ut en annan persons öga orkar jag nästan inte fortsätta läsa.

Fast så är det ju det där med att jag inte kommer att få någon ro om jag inte vet hur det ska gå…

Alltid glömmer man något (del 57)

I dag kom jag ihåg att det är torsdag och har varit ute och flyttat på bilen.

Den lät ganska grinig över att behöva röra på sig efter att ha fått stå still i över en vecka.

Jag var också ganska grinig över att vara tvungen att röra på mig.

Eftersom jag var tvungen att halta hela vägen bort till apoteket på Sankt Eriksplan.

Malin tog ju verkligen hand om mig som ett proffs när jag var där och hon gav mig också en tub Voltaren Gel.

Men den måste jag ha glömt i bilen när hon skjutsade hem mig.

Och det insåg jag igår framåt kvällen och då haltade jag faktiskt ner till 7-11 i förhoppningen att de skulle ha sånt.

Det hade de inte.

Inte heller någon av Ica-butikerna på Rörstrandsgatan fick jag lära mig i morse.

Men som tur är öppnade apoteket redan åtta så nu är jag insmord och hoppas på en fortsatt bättring.

Jag är ju redan mycket bättre, i tisdags hade jag inte tagit mig så långt om så mitt liv hängde på det.

Eller jo, det hade jag nog men det hade troligen tagit hela dagen.

Jag passerade förresten platsen där jag ramlade.

Två gånger.

Fast jag var ju inte i skick att vare sig sparka eller stampa på det elaka stället.

Så jag glodde lite anklagande och argsint istället.

Det hade ungefär lika stor effekt som när man gör detsamma mot någon full typ som kliver på ens fot när hen tränger sig före vid bardisken.

Inte ett ljud till ursäkt alltså.

   
 

Framåt

God morgon!

Det går framåt.

Eller när jag säger går överdriver jag, det haltar framåt.

Om jag på någon slags logaritmisk skala i går stundtals låg på 1000 (så ont att jag inte kunde låta bli att gråta även fast jag försökte låta bli)…

…så ligger jag i dag, efter omhändertagande och en god natts sömn just nu på 10 (jag är obehagligt medveten om att jag har en fotled).

Fast då ligger jag förstås nu på sängen med foten i högläge.

Men när jag försöker gå, och efter att ha haltat de cirka 15 stegen till badrummet hamnar jag dock fortfarande på 100 (så ont att jag skulle vilja gråta).

Fast det är ju för att jag avskyr att ha ont och känna mig begränsad, jag hade ju hoppats ligga på 1 (ont, jag har inte ont, jag kan lätt gå några varv på Ikea Kungens Kurva).

Eller ännu hellre på 0 (är det verkligen ingen som vill hoppa hage?).

Men det lär väl dröja ett tag tills dess och det är bara att hoppas att jag inte förgås av tristess under tiden (ja, det är en vink; se till att blogga nu för tusan så att jag har något att läsa).

Jag gråter inte längre

Tack för all förståelse och sympati, men nu gråter jag inte längre.

Malin kom som en räddande ängel och tog helt sonika med sig mig till Nykvarn.

Här fick jag trevligt sällskap och god middag, grillat minsann; något jag som lägenhetsboende uppskattar massor.

Dock var foten inte så glad efter ganska lång tid i golvläge så nu ligger jag på Malins och Ronnies säng.

Foten har smorts in med antiinflammatorisk gel och lagts på tre kuddars höjd.

Den gör fortfarande ont men inte alls som förut och snart kanske jag vågar migrera till soffan.

Malin har hotat — lovat? — att droga mig rejält till natten så i morgon kanske jag är redo att skutta runt i en schottis.

Jag hoppas att jag ska kunna gå utan att börja gråta åtminstone, jag har planer som jag ogärna vill avboka.

Inte lika roligt

I dag känns det där fallet inte lika roligt.

Skrubbsåret är inga problem även om det sved lite när jag glömde att det var där och torkade mig lite hårdhänt efter duschen.

Men nu har jag ont i högerfoten, så ont att jag inte sovit särskilt bra.

Så ont att jag nästan inte kan stödja på den.

Och jag har ont i vänsterknät.

Tror jag.

Mesta tiden känns det inte alls men när jag försöker sätta mig på mitt vanliga sätt i soffan…

…eller när jag drog upp benet för att kliva i badkaret…

…ja, då gör det så ont på baksidan av benet att jag nästan skriker till och börjar darra i hela kroppen.

Så jag får väl erkänna att jag gråter.

Jag gråter för att jag sovit för dåligt.

Jag grät när jag stod i badkaret och inte visste om jag skulle klara att kliva ur igen.

Jag grät när jag äntligen tagit mig till vardagsrummet och insåg att jag glömt glasögonen i sovrummet.

Nu gråter jag för att vattnet ska vara avstängt 10 – 12 och jag hade tänkt rymma iväg med min bok och äta en lång brunch då men nu känns det inte som det går.

Men jag har duschat och tvättat håret och klätt på mig.

Om jag försöker vila, kanske till och med sova lite nu ska jag nog kunna skratta åt eländet igen snart.

  

Som i slow motion

Det är väldigt synd om mig nu.

Jag klädde mig nästan helt i rött i dag, inklusive mina gamla röda träskor från Hasbeens.

De där som aldrig tycks bli riktigt ingångna.

De där som hur jag än spänner inte tycks sitta fast på foten.

Men de är ju röda.

Och snygga.

Så jag promenerade Rörstrandsgatan fram och kände mig ganska snygg.

När jag plötsligt insåg att jag föll mot marken.

Det gick som i slow motion.

Insikten om att jag faller och att det inte är någonting jag kan göra åt saken kom när jag redan var i rörelse mot marken.

Jag föll först ner på framförallt vänster knä och fortsatte sedan falla framåt.

Sekunden, eller om det gick ännu fortare — det kändes som en evighet — senare låg jag raklång på trottoaren med ett skrubbat knä.

Men jag hade bara skrubbat knät.

Jag hade inte fallit på ansiktet och slagit ut några tänder och jag hade inte skadat armbågar eller händer.

Det är först när jag rest på mig som jag insåg att jag nog vrickat höger fot.

Men jag vägrade gå hem igen, då mer än någonsin var jag shoppingsugen.

Så jag linkade fram till några bänkar och spände åt träskorna ytterligare ett hål.

Stannade på ett apotek och köpte sårtvättsservetter och haltade rengjord vidare till promenadens mål.

Bara för att upptäcka att den affären är stängd på måndagar under sommaren.

Så ni förstår att det är väldigt synd om mig nu.

Jag kanske blir tvungen att shoppa lite på nätet, eller vad säger ni?

Nytt

Nej, men söndag liksom…

En sån där som skulle vara mulen och regnig och som också började så.

Därför gäller följande:

  • Nydiskat (fick inte äta frukost förrän jag diskat och jag var väldigt sugen på frukost)
  • Nytvättat (kändes som en passande aktivitet för en regnig dag och det behövdes också)
  • Nybäddat (med samma lakan som tidigare men nytvättade, se ovanstående punkt)
  • Nyduschat (ja, nu är det väl inte så nytt längre, men det var tidigare i dag)
  • Nylackade naglar; både på fingrar och tår (mörkt vinrött, det är ju ändå inte sommar)
  • Ny tv-serie behövs; tittade färdigt på säsong 2 av The Fall i dag (jag tyckte den var bra men inte superbra)

Nu är det mulet igen, men jag tror inte det blir något mer nytt i kväll.

Om det mot förmodan skulle göra det återkommer jag förstås.

Vad är nytt hos er?