Och nu helg?

Jag har en sån där vecka.

En sån där när man hunnit så mycket redan på måndag och tisdag att det på tisdag kväll känns som om det borde vara dags för helg.

Och även om det ju inte är så känns det skönt att jag bockat av och skickat i väg en massa saker på jobbet.

Jag hann med en massa privata ärenden efter jobbet i dag också.

Men jag glömde att köpa en ny borste till bilen.

Insåg i morse att den jag har är värdelös; den förvandlas direkt till en stor snöklump med handtag.

Som jag sedan måste lägga in i bilen igen.

Där den återgår till att vara en borste.

Som badar i en stor vattenpöl.

Låter kanske magiskt men jag tror att jag väljer att vara tråkigt praktisk och skaffar en bättre borste.

Kanske när det verkligen blir helg.

Ner som en tjockpannkaka

Jag hade faktiskt tänkt skriva något positivt i dag.

Ni vet; med mina mått mätt.

Jag var på jobbet redan kvart i åtta och hade en produktiv och bra dag.

En fördel med att leva eremitliv på fritiden är att det blir ännu roligare att gå till jobbet.

Till och med på måndagar.

Bara man lär sig ducka och avleda vid frågor som: Hur är det?

Eller: Vad hittade du på i helgen?

I vilket fall som helst så kom jag också i väg och hämtade den där klänningen.

Jag promenerade dit och hem.

Det var ganska kallt, men ändå skönt och jag var glad och stolt.

Och tänkte att jag skulle känna mig fin i den där klänningen.

Så förtjust är jag ju i modellen och tyget att jag beställt den två gånger.

Från Kina.

Eftersom den första var för trång över armarna och bysten.

Men den här nya var ju inte mindre än tre storlekar större än den förra så nog skulle den väl passa?

Det gjorde den inte.

Nej, den var inte för stor.

Jag förstår budskapet, universum.

Ursäkta mig medan jag går och äter choklad.

Choklad gör en aldrig besviken.

Enklare nu

Det blev inga ärenden gjorda i dag heller.

Dels för att vädret var lika trist och paketutlämningsstället visade sig vara stängt på söndagar.

Men framförallt för att jag verkar ha hamnat i en fas av social fobi igen.

Jag lämnar bara lägenheten och träffar andra människor om jag absolut måste.

Saker som faller inom kategorin absolut måste är:

  • Jobbet. Jag tror inte livet skulle bli bättre om jag dessutom var hemlös.
  • Familjen.
  • Vänner som får mig att känna att de verkligen tycker om mig och vill ses.
  • Ramlösan tar slut.

Men det är ingen fara, det skadar ingen.

Och det är enklare nu än förra gången.

Då både jag i Linköping och det gick inte ens att få pizza levererat.

Nu kan man få nästan allting hem till dörren.

Utom kläder och skor man beställt på nätet uppenbarligen.

Fast om man ändå mest stannar hemma behöver man inte så stor variation i garderoben.

Och jag ska hämta ut den där klänningen i morgon, det lovar jag.

Rockad

Jag vet att det är söndagen som förväntas vara vilodagen.

Men jag har kastat om lite.

Och tog en vilodag redan i dag.

Vädret var riktigt trist.

Och jag var riktigt trött.

Vilket gör att det blir lite stressigt i morgon.

Men nu är jag ju utvilad så det ska nog gå bra.

Varje dag

Varje dag.

Varje dag vid den här tiden.

När det är kolsvart ute och jag börjar känna mig trött.

Då kommer jag på att jag inte skrivit något blogginlägg.

Jag måste verkligen skärpa mig!

I morgon ska jag blogga tidigare.

För jag måste ju få era åsikter om det här med offentliga toaletter.

Och berätta det där dråpliga som hände på jobbet.

Och visa min nya klänning som kommit hela vägen från Kina.

För andra gången.

Och förhoppningsvis passar den här gången.

Ja, jag har alltså bara fått paketlappen än så länge.

Så klänningen hade jag förstås ändå inte kunnat visa i dag.

Men i morgon!

Då ska ni få se på andra bullar.

Eller min nya klänning.

Tur som en tokig

Kommer ni ihåg den där kramsfågelmördaren som glömde betala parkeringsavgift en hel dag?

Hon jobbade hemifrån igår och brydde sig faktiskt inte om att gå till bilen på hela dagen.

Eftersom det ju helt säkert väntade en gul lapp där som skulle kosta henne lika mycket som ett par skor.

Men i morse var det dags att åka till jobbet.

Mest för att bilen skulle få på vinterhjul — och även om man inte vill inse det började det bli nödvändigt — och om bilen ändå var ute och rullade …

I vilket fall som helst, själva poängen med den här historien är att när jag (ja, självklart handlar det om mig, vems blogg är det här egentligen?) kom dit såg jag det först inte.

Att det inte satt någon gul lapp på framrutan.

Men sedan såg jag det: Det satt ingen gul lapp på framrutan!

Jag var tvungen att titta igen, men nej, inget gult så långt ögat kunde se.

Frågan är om det hade suttit en gul lapp där sedan någon gång i måndags som blåst bort eller så.

Eller om jag verkligen haft tur som en tokig och borde köpa ett par nya skor.

Nästan samma sak

En blogg jag läser handlar numera ofta om hur bra Skåne är.

Då och då dyker det upp en veritabel kärleksförklaring till Skåne.

Eller skåningar.

En specifik Skåning visserligen.

Jag har aldrig haft något emot skåningar, men i ärlighetens namn har ingen jag mött fått mig att tillägna landskapet dikter.

Fast mannen som checkade in mig på hotellet i Ørestad …

Han fick mig att känna så för danskar och Danmark.

Danmark och Skåne — det är väl nästan samma sak?

Så jag antar att jag förstår den där bloggen lite bättre nu.

Fast den där dansken gav inga indikationer att jag fick honom att vilja skalda om Stockholm.

Så helt perfekt var han uppenbarligen inte.

Men snygg.

Och väldigt, väldigt trevlig.

Undrar om jag kan planera in någon fler övernattning i Ørestad innan jul?