I dag har jag varit hos frisören.
Länge tyckte jag att det var nästan lika läskigt att gå till frisören som till tandläkaren.
Så hade jag hår ner till rumpan också.
Men nu hade jag tydligen invaggats i en falsk trygghet och såg bara fram emot dagens besök.
Tog för givet att frisören kom i håg hur jag vill ha det.
För det är en sak som jag avskyr nämligen.
Det är när de tunnar ur min lugg.
Jag trivs inte alls med det, jag känner mig som en äggskalle och vill bara stänga in mig tills det växt ut igen.
Vilket tar tid när det är uttunnat; det är inte en ekonomiklippt lugg som behöver bli längre, allt måste växa ut från roten för att den ska bli tjockare igen.
Och i dag glömde jag att påminna om det här.
Så hon tunnade ur min lugg…
Varför vill frisörer alltid att man ska se ut som en äggskalle?
Efter frisörbesöket åkte jag, med gråten i halsen eftersom mitt liv var förstört — åtminstone för två månader framåt — till Täby Centrum.
Och nästan det första jag såg där var en kvinna som inte hade något hår alls.
Så, ok, jag fattar.
En urtunnad lugg är inget att bli så upprörd över.
Troligen är det inte ens någon annan som tänker på det.
Men det är viktigt hur man känner sig.
Jag får helt enkelt öva på att känna mig snygg.
Och sluta känna efter hur tunn luggen är hela tiden.
Före.
Efter.