Bed. Wed. Behead.

Jag har precis sett en trailer på SVT som fick mig att förstå två saker om min framtid.

1. Jag måste få tag i säsong 1.
2. Jag kommer att vara upptagen varje onsdag klockan 22-23.00

Anledningen är säsong 2 av serien The Tudors som börjar sändas på SVT1 nu på onsdag. Släkten Tudors och Henriks VIII historia är ju fascinerande även i den torraste återgivning, men den här produktionen verkar både sexig och fylld av härliga skådespelare.

Bra tajmat också med filmen Den andra systern Boleyn som går på bio just nu och som jag vill se.

Svensk så att hjärtat sjunger?

Med anledning av att BBC snart börjar sända sin Wallander-produktion med Kenneth Branagh filosoferar Stephen Armstrong i The Sunday Times. Han skriver om olika detektivtyper; om Raymond Chandlers kriterier för en detektiv och jämför Wallander med Ian Rankins Rebus och Colin Dexters Morse. Han funderar kring hur en person och handling som han upplever så svensk har blivit en sådan stor internationell succe.

The Stockholm-born Henning Mankell writes Wallander as so damn Swedish, it makes your heart sing. Strindberg or Bergman could have created this man with ease.

Han återger Henning Mankells tankar runt Wallanders uppkomst samt svårigheterna i att göra en brittisk version av något så svenskt. Producenten till BBC-produktionen berättar sedan om hur ny kamerateknik ska få Sverige att framstå som drömlikt, fientligt, rått och klaustrofobiskt.

Artikeln är intressant och nu är jag ännu mer nyfiken på hur en brittisk Wallanderfilm ska te sig. Hoppas den visas här i Sverige så småningom.

Kategorier TV

Brunette Goddess

Jag köper dyrt schampo och balsam. Nu har jag dessutom köpt det i storpack. Jag skyller på mitt långa hår, att det krävs riktigt bra schampo och balsam för att det ska se åtminstone något sånär ok ut. Och att det här märket finns på praktisk pumpflaska och doftar ljuvligt av smörkola.

Men sanningen är att det jag gillar bäst är flaskornas budskap. När jag kliver in i duschen på morgonen; känner mig trött, blekfet och med musfärgat hår, då säger flaskorna något annat. ”Brunette Goddess”, säger de. Och det är därför jag alltid känner mig mycket läckrare när jag duschat och har nytvättat hår.

Misstänksam eller omtänksam

Ibland är det svårt att veta hur man ska göra. Vi har haft ganska hög omsättning på lägenheter i vår bostadsrättsförening och jag vet inte längre hur alla som bor i vårt hus ser ut. Dessutom betyder ägarbytena att det pågår renoveringar här och där. Så det är inte ovanligt att se hantverkare i porten eller trappuppgångarna.

För några dagar sedan stod en av mina grannar i entrén och väntade på sin son. Hon ser en man komma över gården, han har såna där vita hantverkarbyxor med knäförstärkning och målarfärgsfläckar. Hon tror naturligtvis att det är just en hantverkare, men reagerar ändå på hans beteende. Han undviker ögonkontakt, och snubblar på en dörrstopp när han försöker hålla avstånd från henne. På överkroppen har han en bylsig jacka och han bär något som han håller utom synhåll.

Min granne är stressad, har annat i huvudet och hennes son kommer så de ger sig av dit de var på väg. Senare visar det sig att vi haft inbrott i några av våra källarförråd och då minns hon mannen. Konstigt nog är inte någon av källardörrarna uppbrutna, och ett förråd verkar upplåst snarare än uppbrutet. Så nu radar frågorna upp sig.

Har någon av grannarna förlorat sin dörrnyckel? De lås vi hade på källardörrarna kunde låsas upp med allas dörrnycklar och man skulle ju hoppas att någon som tappat en nyckel som alltså släpper in folk i våra gemensamma utrymmen därför skulle meddela styrelsen. Vi har inte fått något sådant besked.

Det händer ju att det utförs arbeten i huset som är legitima, till exempel har vi gjort en fönsterrenovering, ventilationskontroll och utfört sotning, där företaget som utför arbetet erbjudit sig att samla in nycklar på morgonen och sedan lämnat tillbaka dem via brevinkastet när de varit färdiga. Jag har alltid tyckt att det känns obehagligt att lämna ut mina nycklar, men ibland går det ju bara inte att stanna hemma från arbetet. Har någon som arbetat för dessa företag behållit eller kopierat en nyckel för eget, mindre ärligt bruk?

Och den sista och kanske svåraste frågan, eftersom den kräver ett beslut och inte bara är en undring. Vad ska jag göra när jag ser någon jag inte känner igen i huset? Ska jag fråga vem personen är och vad han eller hon gör i huset? Kommer den personen tycka att jag är en misstänksam surkärring eller att jag är en granne som försöker vara omtänksam om alla oss som faktist bor här?

Swoosh!

Gäller inte rött ljus om man kör vit van och vill svänga höger? Det var rent ut sagt lite läskigt när den swooshade förbi mig på fel sida (så att säga), på vägdelen markerad som cykelbana och svängde höger trots att det var rött.

Nej, det var inte ett sånt ställe där det fanns ett separat ”svänga höger ljus” som visade grönt, eller markerat med en skylt ”Gäller ej vid högersväng”. Det var ett trafikljus som gällde alla och det var rött. Inte gult. Rött.

In the Dark av Mark Billingham

En regnig natt i London. Skott avfyras mot en bil som sladdar in i en busshållplats. Det verkar som om en meningslös gänginitiering tagit ett oskyldigt offers liv. Men verkligheten är ännu mer skrämmande.

Ett liv har raderats och andras har förändrats för alltid. En gravid kvinna kämpar desperat för att finna sanningen, och gör sig själv till en måltavla. Två veckor kvar till beräknad förlossning; hur ska hon kunna överleva i en värld där döden är en yrkesrisk?

I en stad där våld kan vara slumpmässigt eller noggrannt planerat, där tonårsgäng kolliderar med karriärbrottslingar, är allting möjligt. Hemligheter avslöjas lika snabbt som kroppar, och bokens slutliga vändning är så överraskande att man tappar andan.

————–

Jag har i princip stulit ovanstående beskrivning från baksidan av boken. Jag vill nämligen att nästa läsare ska vara lika oförberedd på bokens handling och karaktärer som jag var. Jag anser att det är i det närmaste mästerligt hur Mark Billingham bygger upp mitt vetande samtidigt som han håller mig undrande över vad som egentligen har hänt, och vad som kommer att hända.

Ingenting är enkelt i den här boken, utom att läsa den. Språket och handlingen för läsaren framåt i en ständig önskan att förstå mer. Och vi förstår, vi förstår hur livet kan tvinga in människor i sammanhang de känner sig oförmögna att ta sig ur. Vi förstår att relationer är komplicerade, att de flesta bär på sorger, skuldkänslor eller rädslor som förklarar deras beteende även om de inte ursäktar deras beteende. Det är svårt att välja sida i den här boken, och det är det som gör den så bra. Det är det som gör att jag fortfarande funderar på hur och varför.

Jag tror att jag kommer att läsa om den här boken någon dag, och jag rekommenderar alla att läsa den. Jag rekommenderar även alla andra böcker skrivna av Mark Billingham och är glad att kunna säga att min favorit Tom Thorne faktiskt dyker upp i den här boken med.

Jekyll

Doktor Jackman (James Nesbitt) har ett problem. Han förvandlas. Han blir snyggare, starkare och snabbare, men också grymmare. Doktor Jackman försöker kontrollera sitt andra jag genom att följa honom med hjälp av gps-sändare och kommunicerar med honom genom en diktafon. Han försöker hålla det faktum att han är gift och har två barn hemligt för sitt andra jag. Men i sina egna försök att lista ut vad hans andra jag egentligen har för sig, och varför han har uppstått, leder han honom indirekt till dem. Nu hamnar de två personligheterna i krig om rättigheten till den enda kroppen.

—————

Jag läste om den här tv-serien i DN och blev genast nyfiken. En modern Dr Jekyll and Mr Hyde lät spännande och jag tycker att James Nesbitt är en bra skådespelare. Kanske hade jag lite väl höga förväntningar för jag tyckte det tog ett tag innan det började bli riktigt intressant. Nu är jag nyfiken på förklaringen till Jackmans tillstånd och hur det ska gå för honom, men lite orolig att serien ska visa sig vara för grym och blodig för min smak.

Artikeln i DN

Jekyll Homepage hos BBC

Kategorier TV

Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike

Året är 1957. Efter ett ödesdigert möte med den ryska översten Irina Spalko (Cate Blanchett) och hennes anhang anses Indiana Jones (Harrison Ford) misstänkt av amerikanska regeringen. De har begärt att han avskedas från Marshall College så Indiana väljer att sluta självmant. På sin väg ut ur staden blir han hejdad av en ung man på motorcykel; Mutt Williams (Shia LaBeouf).

Indianas gamle vän Professor Oxley (John Hurt) och Mutts mamma har blivit kidnappade. Kidnapparna har meddelat att om inte Indiana hjälper dem att hitta den sägenomspunne Kristalldödskallen från Akator kommer de att döda båda sina gisslan.

——————-

Om man sett och tyckt om de tidigare Indiana Jones-filmerna kommer man att tycka om den här också. Det är en hel del att hålla andan åt, en hel del att skratta åt, actionscener, specialeffekter och storslagna scenerier. Det är helt ok underhållning för stunden, men inget som direkt berikat mitt liv på längre sikt.

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull – officiell hemsida

Galaxens bästa eller elak?

Tittade på ”Stjärnor på is” igen igårkväll. Jag gillar det programmet, även om gårdagens utgång fick mig att undra hur länge jag kommer att fortsätta göra det.

Det jag gillar är att det är konståkning, och att det visar hur svårt det är och hur mycket träning det faktiskt kräver. Och då är våra kändisåkare inte ens i närheten av hur professionella konståkare åker, vilket de kunde se som spanade in EuroSport senare på kvällen.

Det var lite skilda meningar om juryn igårkväll. ”Galaxens bästa ispanel” sa Carina Berg, medan Carolina Gynning kallade den elak och hård vid upprepade tillfällen. Jag måste säga att jag håller med Berg; ispanelen är alltid positiv, alltid konstruktiv och aldrig har jag hört någon av dem vara elak. Att säga att någon har en tendens att få en hållning som en hösäck och behöver sträcka på ryggen är inte att vara elak; det är att vara konstruktiv.

Igårkväll var det ett roligt tema, och det är verkligen roligt att se hur mycket många av kändisarna har utvecklats. Men det som får mig att undra hur länge jag kommer att fortsätta tycka om programmet är utröstningen.

Även om Malin Ewerlöf gjort stora framsteg så är hon, i mitt tycke, inte lika duktig på isen som Marie Serneholt. Och visst var det synd om Torgny Mogren att han skulle skada sig just i isduellen, men han har inte utvecklats särskilt mycket och borde ha åkt ut före Marie Serneholt. Och Tony Irving; underbar som han var som macho var ändå den sämste konståkaren.

Så i mitt tycke börjar det bli för mycket popularitetstävling och för lite konståkningstävling. Även om jag erkänner att jag har blandade känslor just när det gäller Tony Irving; han är verkligen en sann showman och det ska bli spännande att se hur långt han kan utvecklas på isen.

Och för övrigt tycker jag faktiskt att Gynning är helt ok; hon är lite högljudd och kanske lite abrupt ibland, men aldrig elak som vissa andra färska programledare jag läst om på sistone.

Mina favoriter? Det är svårt; jag gillar många av dem, men mina topp tre är Lars Frölander, Josefine Sundström och Jesper Blomquist.

Kategorier TV