Ett litet tack

Den är dagen blev inte som jag tänkt. Jag ville ut på stan för att köpa lite nya kläder. Men jag hade ingenting att sätta på mig så jag stannade hemma. Mitt eget moment 22.

Trött var jag också. Förkylningen har inte gett sig helt och nu känns det som om jag har ont i höger öga och det skrämmer mig.

Efter att jag läst ut en bok, när eftermiddagen var mörkgrå kände jag för att titta på en film. Så jag satte på Moulin Rouge.

För mig är det en riktig underhållningsfilm. Dramatisk, känslosam, storslagen, färgrik och genomtänkt in i minsta detalj.

När jag nu tittade på den igen kunde jag inte låta bli att häpnas över hur någon kunnat hitta på något så fantastiskt. Och vilken tur det är att det finns människor med så mycket talang.

Jag önskar att jag kunde tacka alla författare, musiker, filmmakare, skådespelare och konstnärer jag tycker om för att de berikar mitt liv.

Men om jag skulle räkna upp alla skulle det nog bli en väldigt lång lista. Och jag skulle säkert glömma någon.

Så jag går ner i tvättstugan istället. Det är ju lördagskväll trots allt.

Treats

Jag har massor med olika Halloweengodis som jag fått av min chef. Dessa hade jag tänkt skulle göra sig bra i min nya vackra svarta skål den här helgen.

Men nu har jag slutat äta godis. Så jag vågar inte öppna påsarna. För jag är så otroligt nyfiken på hur candy corn och pumpkin spice smakar.

För att inte tala om de där små godispumporna.

Om det inte kommer några spöken, häxor, killar i målvaktsmask eller andra läskiga varelser och ringer på dörren får påsarna förbli oöppnade.

Ibland kan jag tydligen tänka efter före.

Annars är det bra

Förutom mina kommunikationsproblem med chefen är det väldigt roligt att jobba just nu.

Jag har flera inspirerande utmaningar framför mig och många idéer som jag vill förverkliga.

Det är nästan så att jag önskar att det inte vore långhelg den här helgen.

Men bara nästan.

Den här arbetsveckan har känts väldigt lång trots att den egentligen var kort.

Eremitgrotta sökes

Det finns uppenbarligen perioder då jag inte borde få kommunicera med vissa människor. Min amerikanske chef till exempel.

Jag är, om jag får säga det själv utan att det börjar lukta för illa här i bloggen, riktigt duktig på engelska. Men det är ändå inte mitt modersmål.

När jag är stressad och irriterad och försöker besvara ett mail snabbt som ögat blir det uppenbarligen för snabbt och med engelska ordval som lätt tolkas annorlunda, hårdare än det jag tänkte i mitt huvud att jag skulle skriva.

Så nu tänker jag att en eremitgrotta skulle vara rätta grejen för mig.

En eremitgrotta med el, vatten och avlopp. Med mysiga möbler och öppen spis. Och med internetuppkoppling.

Fast om jag har internetuppkoppling kan jag förstås fortfarande svara på chefens e-post. Så då kvarstår ju problemet.

Jag borde naturligtvis ha tänkt efter före igen.

Men det finns väl en anledning till att det heter just ”tänka efter”. Jag hinner helt enkelt inte göra det före.

Ursäkta mig medan jag går och dunkar huvudet i väggen ett tag.

Lite mindre Mmm… i livet

Efter att jag skrivit om hur jag skulle vilja att Steven var villig att kämpa för att övervinna sitt rökbegär började jag tänka.

Om han ska vara villig att kämpa för att sluta göra något han tycker om borde väl jag göra detsamma.

Så jag har slutat äta godis. Det är andra dagen idag.

Om det är någon som vet var man får tag i chokladplåster får ni gärna berätta det.

Helg!

Nej, alltså, jag måste också jobba lite till innan det blir helg. Åtminstone hela dagen imorgon.

Men jag överlevde dagens workshop. De verkade till och med nöjda med min insats vilket bidrar till att försätta mig i helgstämning.

Sedan har jag kontrollerat och betalat månadens räkningar. Utan att bli pank.

Lönehelg i all ära, men helgen efter att jag betalat räkningarna och har pengar kvar – det är då jag går ut och shoppar.

Så jag inleder min mentala helgförberedelse från och med nu. Seriös shopping kräver målmedvetenhet, styrka och uthållighet.

Min tur

Jag är ganska utlevande när jag kör bil. Jag kommenterar högljutt mina medtrafikanters beteende, framförallt när jag är ensam i bilen.

Det händer även att jag gestikulerar, även om jag försöker undvika de mest stötande gesterna. Idag var det min tur att bli föremål för en gest från en medtrafikant.

Jag hade precis kört ur en rondell in på en väg där det kommer en separat fil från höger. Den filen är en påfartsfil så egentligen ska bilar där lämna företräde till bilar i den filen jag låg i.

Men just i morse låg jag och bilen i den filen i princip jämsides och eftersom han ökade hastighet låg jag kvar i samma hastighet och lät honom köra in i min fil framför mig.

Tidsförlusten kan möjligen ha blivit 1-2 sekunder för mig. Det var tydligen alldeles för mycket för bilen bakom, för jag ser föraren i den bilen göra en gest jag känner igen mycket väl.

En gest jag själv gör då och då. Vänsterhanden höjs upp från ratten, handflatan öppnas och vänds uppåt. Gesten som säger: ”Vad håller du på med, har du fått körkortet i present?”

Så jag vill be om ursäkt. Hade jag vetat att du hade så bråttom till toaletten hade jag naturligtvis tvingat bilen i högerfilen att stanna och vänta tills vi kört förbi.