Ensam i hela världen?

Vissa kvällar är det verkligen inget vidare att vara ensam hemma.

Som när det plötsligt blir blymörkt ute och börjar åska och blixtra.

Från min plats i soffan kan jag inte se ett enda tänt fönster, det ser ut som om jag är ensam i hela kvarteret. Kanske i hela världen…

Fast tv:n fungerar förstås.

Jag vill minnas från min barndom att man borde stänga tv:n när det åskar.

Men då skulle det bli väldigt otäckt, tycker jag, för den är ju ändå någon slags sällskap.

Som tur är tittade jag iallafall inte på skräckfilmen på Kanal 9 när ovädret drog in.

Morden i Midsummer är ju bara lite läskig.

Och kommissarie Barnaby känns nästan lika trygg som pappa.

En sak i taget

Vilken trist dag.

Måndag, mulet och ändå lite väl varmt.

Jag tänker att jag kanske lika gärna skulle tillbringa dagen i sängen med den boken jag läser nu.

Men det gör jag inte, jag är rastlös nu.

Istället skaffar jag mig Whatsapp och chattar med mina brorsdöttrar som fnittrar snällt åt mina tantskämt.

Och börjar använda emoji, rikligt när jag chattar med tjejerna, mer sparsamt annars.

Jag går ut och betalar parkeringsavgift, det vilar fortfarande en känsla av spökstad över mina kvarter; alldeles för många lediga parkeringsplatser för att vara normalt.

Trots att det ju har regnat tycker jag att lavendeln ser lite hängig ut så jag vattnar den.

Besvarar några jobbmail och ringer till och med upp mina två närmaste kollegor. Men något faktiskt jobb orkar jag inte med.

Steven kommer hem… jag menar hit, går på toaletten, plockar lite saker och åker sin väg igen.

Han verkar glad, lättad.

Han har ju redan skrivit ‘Plötsligt händer det‘ följt av en fyra-fem hjärtan på Facebook.

Det är ju inte svårt att föreställa sig hur jag tolkar det.

Jag tänker att det är klart han borde få vara lycklig och att det ändå inte gör varken av eller till för hur mitt liv är.

Men också att det aldrig kommer att plötsligt hända mig igen.

Min bror tycker att jag borde ta bort Steven från Facebook.

Jag tycker inte att det är så lätt.

I sju år har han varit den som vetat mest om mig, min bästa vän.

Istället försöker jag fokusera på vad jag måste ändra för att trivas med livet igen.

Så i dag har jag slutat äta godis.

Det har ju inte precis fått mig att trivas bättre med livet i dag.

Men det är ett steg mot att jag ska trivas bättre i det långa loppet.

Familjen är bäst

Ibland när livet är jobbigt är det nästan bara familjen som jag kan vara helt ärlig med.

Och det kan ju vara så befriande att helt släppa masken och få prata om alla konstiga tankar som rör sig i huvudet.

I dag var det min älskade kloka lillebror som lyssnade, peppade och — i ärlighetens namn — bossade mig.

Så nu är det lite mer undanplockat i lägenheten, jag har fått mig en promenad, en måltid, lättat mitt hjärtat och börjat skissa på lite konkreta planer för framtiden.

Precis vad jag behövde.

Morgonstund har guld i mund

Jag går verkligen på sparlåga när det är så här varmt.

Men efter att det åskat och regnat lite i går tog jag mig samman och åkte ut till Ingarö och bytte min bil mot brorsans bil.

Tyvärr inte för alltid utan bara för att jag skulle kunna möta dem vid Arlanda Express när klockan närmade sig midnatt.

Egentligen skulle jag åkt med tillbaka till Ingarö, sovit över och sedan kört min egen pärla tillbaka till stan.

Men av olika anledningar så blev jag kvar i stan istället och min bror ska köra in min bil till stan i dag.

Efter att jag kommit tillbaka till lägenheten kunde jag inte sova. Igen.

Och nu är det inte ens fullmåne längre. Har bara alldeles för många tankar som tumlar om i huvudet.

Så jag låg i soffan och tittade på halvgamla filmer och vid tvåtiden somnade jag nog trots allt.

Bara för att vakna redan vid sjutiden.

Eftersom jag insåg att det inte var lönt att försöka somna om hoppade jag in i duschen.

Uppfräschad och lite piggare började jag leka lite med min kära iPhone tills jag fick en varning om att jag hade dåligt med batteri kvar. Och inte kunde jag ladda den heller då batteriladdaren ligger i min packning i min bil på Ingarö.

Det var bara att aktivera min duktiga sida och sätta mig och gå igenom månadens räkningar istället.

Så man kan mycket väl säga att morgonstund hade guld i mund.

Inte för mig kanske, men för mina fordringsägare.

Mördaren ljuger inte ensam (filmen)

Jag har läst Maria Langs böcker sedan jag var 11 år gammal. Vi tillbringade långa sommarlov i stugan i Stenlandet där det inte fanns någon tv och inga andra barn i min ålder.

Regelbundet åkte vi in till biblioteket i Ö-vik där jag lånade så många böcker jag fick, de flesta från deckarhyllorna så många Maria Lang och Stieg Trenter med flera.

Under åren har jag köpt på mig Maria Lang böcker från antikvariat och läser gärna om dem då och då. Sedan nyheten kom att det skulle göras film av hennes böcker har jag läst om dem igen, bland annat Mördaren ljuger inte ensam.

I går kväll såg jag så filmen. Och blev grymt besviken.

Jag hade kunnat leva med att ingen av skådespelarna egentligen såg ut som de beskrivits i böckerna. Ola Rapaces Christer Wijk var nog den som kom närmast och då är han ändå långt i från min föreställning av Christer Wijk som nog är mer lik Rikard Wolff.

Men jag tycker att manusförfattarna har slarvat bort allting som är bra i boken. Några händelser i boken som ger goda ledtrådar till de olika människornas personligheter, som till exempel hur Lill lägger beslag på Pucks antika egyptiska armband och inte lämnar tillbaka det, har tagits bort.

Det är heller snudd på ingen dialog i filmen. Istället ägnar sig deltagarna åt ett flamsigt och spritrikt midsommarfirande där två kvinnors larviga kamp om en säck inför ett säckkapplöpningslopp ska illustrera hur de konkurrerar med varandra om en tredje persons gunst.

Man har också försökt förstärka känslan av att de är ensamma och utlämnade åt varandra på en ö, utan kontakt med fastlandet, med en mördare i sällskapet, genom att de i filmen bara har en båt, som dessutom slutar fungera. Jag tycker det var onödigt, i boken har de motorbåten och en fungerande eka och det kändes ändå som om de var isolerade och utsatta, starkare än det gjorde i filmen.

Lägg till det en oförklarlig scen där Puck söker sig ensam ner till bryggan, tar av sig klänningen och helt naken dyker ner i vattnet för att sedan ligga och torka i solen på bryggan. Allt medan vi som betraktare får förstå och höra hur någon flåsande betraktar henne från buskarna.

Det finns en aspekt som ändrats avseende mördaren och upplösningen som jag föredrar framför en i boken, men trots det tycker jag att hen i övrigt beskrivs som mer sympatisk i boken.

Tyvärr kan jag absolut inte rekommendera den här filmen. Läs böckerna i stället.

Själv ska jag nog se om jag inte kan unna mig att köpa de nyutgivna böckerna, trots att jag redan har de flesta, bara för att de är så vackra.

En annan Maria Lang-fantast har gjort en betydligt mer detaljerad analys av filmen och är inte riktigt lika negativ som jag.

Mental träning

Jag har varit vaken länge redan i dag. Ätit en tidig frukost.

I övrigt skulle man kunna tycka att jag inte gör särskilt mycket,  men jag jobbar faktiskt hårt med att:

  • Försöka njuta av att jag själv bestämmer över min tid istället för att känna mig ensam
  • Glädjas åt att jag har en hel veckas semester till istället för att våndas över att det bara är en vecka tills jag måste jobba igen
  • Inte tänka att det måste vara bara fel på mig eftersom Steven delar saker från en Facebook-grupp som heter I don’t regret my past I just regret the time I’ve wasted with the wrong people

Det låter kanske inte som mycket, men det är ganska tröttsamt. Speciellt det sista. Jag menar, de funderingarna finns ju där vad Steven än gör. Hur undviker man att känna sig misslyckad när ett förhållande gått i kras? Jag har aldrig varit sån att jag kunnat lägga hela skulden på motparten, snarare tvärtom.

Nu ska jag iallafall försöka bestämma mig för vad det är för väder i dag egentligen så att jag kan klä på mig och ta mig en liten tur ner på stan.