Sällskap, 13 000 steg och körsbärsblom

I projekt ‘Ryck upp dig‘ ingår även att försöka bli lite mer social igen.

Egentligen kan man säga att en asocial livsstil är mycket mer kompatibel med diet och dagliga långpromenader.

Och jag känner mig heller inte särskilt trygg i min förmåga att umgås utan att avslöja sånt jag egentligen bara låter en mycket begränsad grupp veta.

Eller åtminstone få vara involverade och ha synpunkter.

Så jag mjukstartar med människor jag känner mig trygg med.

I dag tog jag en power walk till Kungsträdgården där Malin mötte upp.

Vi fotograferade körsbärsblom och sedan promenerade vi runt lite, åt lunch, promenerade lite till, drack kaffe, promenerade lite till och nu är jag hemma hos henne i Sundbyberg.

Min promenadapp ledsnade på allt pausande, det blev ju så att vi gick in i en och annan affär, så dagens kartbild visar bara en del av allt jag gått.

Men 13 506 steg är jag uppe i än så länge i dag så det är jag nöjd med.

Och väldigt glad att jag fått en lördag med sällskap.

Jag tog tillbaka Drottninggatan

Drottninggatan har alltid varit ett av mina favoritstråk.

Och Åhléns City ett av de ställen jag gillar bäst för shopping; där finns både sånt jag behöver och sånt jag vill ha.

För två veckor sedan försökte en idiot skrämma bort mig från de här platserna.
Men i dag planerade jag min promenadrunda så att jag tog tillbaka Drottninggatan.

Och Åhléns City.

Det var första etappen på min rutt och jag gjorde av med en stor del av skatteåterbäringen.
Sedan promenerade jag Drottninggatan hela vägen därifrån till Obsevatorielunden.

Nästan alla spår efter vad som hände är borta men det var ändå omöjligt att gå där utan att tänka på och känna sorg för dem som drabbades.

Själv drabbades jag dock bara av ett riktigt elakt regn; ihållande, kallt och vasst.

Men det började iallafall inte förrän jag bara hade en kilometer kvar hem så jag överlevde det med.

Också tråkigt

Jodå, jag kom ut på en promenad i dag också.

Trots tröttsamt heldagsmöte och dåligt väder.

Det är ganska tråkigt.

Det här promenerandet.

I dag valde jag en extra trist runda.

Inte för att straffa mig eller så men jag behövde gå och hämta ett paket på slutet.

Så en tråkig stadsvandring med irriterande avbrott för trafikljus.

Fast det är ju ganska tråkigt att sitta ensam hemma också.

Och jag köpte mig en god räksallad från Urban Deli som jag åt till middag.

Prioriteringar

Det är väldigt mycket på jobbet nu.

Alltså väldigt mycket.

Så mycket att jag egentligen borde plockat fram datorn och fortsatt jobba så fort jag kom hem.

Men jag måste prioritera mig själv nu.

Så jag gick ut och promenerade en timme istället.

Det är jag nöjd med.

Eller nästan hela jag är nöjd med det.

Skavsåret under foten önskar att jag valt annorlunda.

Men gjort är gjort.

Och nu måste jag verkligen arbeta.

Som en åsna

Jag hade ju tänkt att måndagens promenad skulle bli startskottet på ett nytt ryck.

Bli mig själv igen; bli hon som äter rätt och ser till att få ihop sina 10 000 steg varje dag.

Minst.

Synd bara att jag fick ett smaskigt skavsår under vänster fot.

Konstigt nog är det ju ändå så att precis lika envist som jag kan hålla fast vid dåliga vanor, lika envist kan jag göra det jag föresatt mig.

Även när jag inte borde.

För det var nog egentligen ingen bra idé att vara ute och promenera i över en timme på ett sönderstucket skavsår.

Men jag kunde bara inte låta mig stoppas redan dag 1.

Envis och dum som en åsna.

För nu kanske jag blir tvungen till ett ännu längre uppehåll än om jag låtit skavsåret vila i dag.

Men det var skönt iallafall och jag har skött ätandet riktigt bra i dag också.

Varsågoda att tala om hur duktig jag varit.

En duktig åsna.

Andas, låt bli chokladen…

Björn Skifs visste vad han talade (sjöng?) om med ‘Det blir alltid värre framåt natten‘.

Nu spelar de jobbiga tankarna i huvudet igen.

Tankarna kring något som hände i helgen som kunde varit något bra men som vände till något som igen grusade min självkänsla.

Det är då jag måste ge mig själv instruktioner:

Andas!

 

Låt bli chokladen!

 

Stå rakryggad och hoppas att det inte var du, att det berodde på något annat.

Inte vet jag, jag hoppas att jag kan få de här tankarna i huvudet innan jag ska försöka sova iallafall.

Trots planerna på motsatsen har jag inte jobbat något i helgen vilket betyder att morgondagen kommer att bli extremt hektisk.

Det blev inte så tokigt

I lördags när jag var på väg till min bror stötte jag ihop med en av mina grannar och hans hund.

Jag trodde han skulle vara på sitt torp över helgen men väderleksprognosen pekade tydligen på för kallt väder för det.

Spontant frågade jag om jag kunde få följa med ut på hundpromenad någon gång i helgen.

Min tanke var att han ju måste ut med hunden, är supertrevlig och jag behöver lite draghjälp att komma ut i min nuvarande folkskygga fas.

Sedan ångrade jag mig förstås, på grund av folkskygg så jag var inte så besviken när han inte hörde av sig i går.

Men i morse, kvart i nio när jag fortfarande låg oklädd i sängen fick jag plötsligt ett meddelande.

Om en kvart skulle han och hunden ut på en promenad runt Kungsholmen om jag ville följa med.

Om en kvart!

Det gav inte ens tid för beslutsångest, jag bad om 20 minuter men lyckades bli klar på den anslagna kvarten.

Sedan följde en strapatsrik promenad; nästan 9 kilometer, 16 163 steg och motsvarande 20 våningars höjdskillnad.

Jag pratade och hostade, jag klappade hund och haltade och det var precis vad jag behövde.

Möjligen avslöjade jag mer om mig själv än jag egentligen skulle önska, igen.

Jag borde nog skaffa en terapeut; så fort någon lånar mig sitt öra får jag mundiarré.

I vilket fall blev jag som avslutning bjuden på en cappuccino på en uteservering på Rörstrandsgatan.

Jag kunde inte önskat mig en bättre avslutning på påskhelgen.

Hoppas ni haft en fin påskhelg och känner er redo att gå tillbaka till jobbet i morgon.