Jag har precis tittat på avsnittet av Jills veranda då Kristian Gidlund besökte henne.
Snacka om att få en lektion i perspektiv och vikten av att leva i nuet.
Vilken fantastisk människa han var, Kristian Gidlund.
Och det som nog grep mig mest var när de var i hästhagen.
De hade en riktigt tung konversation och precis när det verkade som tyngst för Kristian så kom hästarna som dittills varit ganska skygga spontant fram emot honom, så nära att han kunde stryka en av dem över manken.
Det var nästan som om de känt på sig vad han gick igenom och ville ge honom styrka.
Ibland är det nästan så att man tror att de högre makterna kallar till sig de finaste och klokaste för någon större uppgift.
Om ni inte sett det här programmet gör det, det är gripande men det är vackert och stärkande också.