En lektion

Jag har precis tittat på avsnittet av Jills veranda då Kristian Gidlund besökte henne.

Snacka om att få en lektion i perspektiv och vikten av att leva i nuet.

Vilken fantastisk människa han var, Kristian Gidlund.

Och det som nog grep mig mest var när de var i hästhagen.

De hade en riktigt tung konversation och precis när det verkade som tyngst för Kristian så kom hästarna som dittills varit ganska skygga spontant fram emot honom, så nära att han kunde stryka en av dem över manken.

Det var nästan som om de känt på sig vad han gick igenom och ville ge honom styrka.

Ibland är det nästan så att man tror att de högre makterna kallar till sig de finaste och klokaste för någon större uppgift.

Om ni inte sett det här programmet gör det, det är gripande men det är vackert och stärkande också.

Två ting äro vita, Tintomara

I dag körde jag ett vitt tema.

Dels tog jag inspiration av en av mina manliga kollegor som är något av en stil-guru för mig och hade vita jeans.

Ett par vita jeans som jag sett fram emot att kunna ha eftersom det är ett snyggt jeanstyg (det har en lite grövre struktur) och dessutom är benen i bootcut vilket jag verkligen gillar.

Och det var ju tur att jag började använda dem för de börjar redan bli för stora.

Sedan testade jag en ny parfym i dag också; White Woods från Clean.

Helt seriöst så satte jag mig och gjorde en excelfil då när jag hade mina funderingar kring parfymer.

I den förde jag i första kolumnen in vad min favoritparfym som inte görs längre hade för topp-, hjärt- och basnoter.

Sedan matchade jag i följande kolumner in min nuvarande parfym och sedan några som jag trodde kunde matcha favoriten.

Och då kom jag fram till att White Woods iallafall på skärmen (måste det väl heta även om jag önskade att jag skrivit ut tabellen på papper och hade med mig på parfymavdelningen) verkade ha potential att bli en favorit.

I början av dagen var jag tveksam, det var något i doften som var lite för påträngande, lite för sötsliskig.

Nu är den helt ok och jag provar den nog några gånger till innan jag bestämmer mig.

Men den är inte spot on så jag får fortsätta leta.

Bättre förslag sökes

Faktum är att jag har passerat en milstolpe i min viktnedgång.

Och det tänkte jag och min svägerska fira.

Genom att…

– T – R – U – M – V – I – R – V – E – L –

…gå ut och äta.

Jag kan själv se tankevurpan i detta och undrar om ni har några andra förslag på hur vi skulle kunna fira.

Nu glider de på

Egentligen är det en överdrift att säga att de glider på.

Men med mycket vilja, en hel del envishet och starka nypor får jag nu på mig fler och fler av de där byxorna som legat i högar i klädkammaren och varit för små.

I går hade jag på mig ett par grå jeans och i dag ett par mörkblå så kallade shaper-jeans.

De ger mig en muffinkant och jag vet inte om jag törs gå på toa eftersom jag är rädd för att jag kanske inte får upp gylfen igen om jag drar ner den.

Men det är ju så roligt att det börjar märkas nu och att jag fick på mig dem att jag bara måste ha dem på mig.

Och de är ganska snygga också.

Underliga saker

Ibland händer det underliga saker i Stockholms stad.

Att jag var på Wagamama och åt med tre supertrevliga bloggvänner var ju inte så underligt.

Inte heller att vi beställde och fotograferade edamame. Det är ju i det närmaste obligatoriskt när man är där.

Men att kyparen plötsligt kom med hälsningar från ett annat bord var ju lite underligt.

Eller åtminstone ovanligt.

Sånt som bara händer på film liksom.

Tiden gick också underligt snabbt ikväll. Fast det var väl förståeligt egentligen, den sägs ju göra det när man har roligt.

Sedan såg jag både en bukett syrener och en bil som körde mot enkelriktat på vägen hem.

Det tyckte jag också var underligt.

Syrenbuketter är ju inget som jag tycker är konstigt i sig men i februari är det ganska överraskande att stöta på en, tycker jag.

Men att köra mot enkelriktat tycker jag är helt galet året om.

Allt som allt en mycket tillfredsställande och humörförbättrande kväll.

Mamma hälsar och tackar

I går kväll när jag pratade med mamma sa hon som följer:

Vad glad jag blir när jag läser din blogg; vilka fina vänner du har där. Så omtänksamma, snälla och kloka. Och så bra de uttrycker sig.

Och hon har ju helt rätt. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har er. Vilket jag ju faktiskt kan se även när jag är deppad.

Så mamma hälsar och tackar. Och jag tackar också för att ni finns och skriver så bra kommentarer.

Nej, nu får det vara nog

Jag var duktig och åkte t-bana och flytog i Oslo.

Jag hade också framförhållning och checkade in redan vid Flytoget på Oslo Sentralstation.

Men när jag var framme på Gardermoen så fungerade inte Norwegians self-service bag drop.

Först hänvisade de till en annan sektion med self-service men den fungerade inte heller.

Så det blev till att köa för de — få — bemannade incheckningsdiskarna.

Och hela tiden var det folk som skulle gå före eftersom deras flyg skulle gå om en halvtimme.

Hur tänker de? Norwegian börjar ju borda en halvtimme innan avgång.

Men i vilket fall som helst var det väl inte så farligt; jag hade gott om tid.

Flygresan gick bra även om det som vanligt var löjligt mycket väskor i kabinen.

Väl framme på Arlanda frågade jag efter min lilla påse både i affären där jag köpte Ramlösa i måndags och på hittegodsavdelningen.

Utan framgång.

Ner och på Arlanda Express.

Som åkte en station och sedan blev stående.

Efter ett tag började den rullande textskylten säga att samtliga avgångar var inställda på grund av en olycka.

Efter tio minuter gav jag upp och sitter nu i en taxi på väg in till stan.

Men det får vara nog nu, Murphy, hör du det? Dra iväg till någon som förtjänar lite oflyt

Typ Putin eller den där presidenten som är på rymmen.

Stå på vänt

Jag vaknade riktigt tidigt i morse, men har otroligt svårt att komma igång.

Det är ju det här med att stå och väga mellan att ha positiva förväntningar på framtiden och att vilja rulla ihop sig i en liten boll och bara ge upp; det krävs inte mycket för att pendla från det ena läget till det andra.

Just nu lurar tårarna under ögonlocken hela tiden tillsammans med tankarna att jag ju uppenbarligen inte förtjänar att vara lycklig.

Det är naturligtvis inte bara det här med de förlorade smyckena, i botten ligger naturligtvis separationen från Steven och att han så lätt kom över mig. Inte bara det utan hittade sin drömkvinna minsann.

Och alla de här brutala speglarna de envisas med att ha i hotellrum.

Så nu vill jag helst bara ge upp. Men jag vill ju egentligen inte ge upp, så det är lite som att jag står på vänt nu.

Om jag får tillbaka min lilla tygpåse med innehåll kämpar jag vidare, annars ger jag nog upp.

Spader Madame blir väl galen på mig nu, men en del gör slut med bridgen och andra gör slut med hoppet om ett lyckligt liv.

Inte för att ett liv med ett stimulerande jobb, familj, goda vänner och deckare är direkt olyckligt. Men det jag alltid drömt om saknas.

Om jag kunde förstå

Min lilla smyckespåse är fortfarande borta.

Jag har vänt ut och in på alla mina väskor och fickor och den är inte där.

Och den hade inte lämnats in på Arlanda när jag äntligen fick tag i dem strax innan klockan fyra.

Jag är verkligen jätteledsen och försöker förstå vad jag har gjort som ska ha sånt oflyt.

I kväll skulle jag ha hängt med min före detta kollega men det blev inställt så istället sitter jag på ett hotellrum som ser ut som om det blivit inredd av någon som tagit LSD.

Hoppas verkligen att ingen ställer in middagen på Wagamama på onsdag.

Att bara vilja bryta ihop

Jag sitter på flyget till Oslo ovh vill bara bryta ihop och gråta.

När jag ska flyga lägger jag mina smycken i en liten tygpåse som min systerdotter sytt åt mig och har dem i handväskan när jag ska igenom säkerhetskontrollen.

Sedan väl på planet skulle jag sätta på mig dem och då är påsen helt borta.

Planet var redo att stänga dörren men jag hann be dem kolla om påsen låg kvar i gaten — de kunde inte hitta den.

Jag ringde snabbt till TopCab och föraren jag åkte med till Arlanda kollade i sin bil — där var den inte heller.

I påsen hade jag en favoritring med en rosa sten, armbandet som jag fick av kollegorna i födelsedagspresent och de två armbanden jag köpte för att fira att jag inte längre behöver betala på studielånet.

Jag förstår inte varför sånt här måste hända. Jag förstår att det är materiella saker och ingen katastrof.

Men jag blir ledsen ändå. De betydde något för mig och jag är inte ens säker på om det går att hitta likadana att köpa igen.