Lättglömd, min rumpa

Det var ju i flera av de recensioner jag läste om Sånger från Manhattan (Begin Again) som det påstods att musiken var lättglömd.

Nu så här tre dagar senare måste jag protestera.

Jag har inte det där fåniga mantrat i huvudet längre.

Nej, nu är det sångerna från filmen som spelar där inne.

Mycket trevligare.

Och när jag vaknar mitt i natten — vilket jag fortfarande gör — är det mycket lättare att somna om.

Texterna är ju lite sorgsna, fast positiva ändå och musiken får mig att gunga lite i takt.

Jag vill ha mer!

Annonser

Sånger från Manhattan (Begin Again)

I går var jag på bio och såg Sånger från Manhattan, originaltitel Begin Again.

Jag gillade den av precis samma anledningar som de flesta filmkritiker tyckte att den var dålig.

Det är en lättsam och positiv film, musiken anpassad till handlingen och kan troligen upplevas som banal och lättglömd, och alla i filmen är goda.

Det betyder ju inte att personerna i filmen inte har problem eller går igenom svårigheter, men de kämpar på, ställer upp för och förlåter varandra.

Och det är ju så jag vill att det ska vara.

Så klart är jag medveten om att det finns vad som väl måste kallas ondska i världen — det är ju bara att titta på nyheterna om missiler och nedskjutna flygplan för att bli påmind om det.

Men om man ska förändra världen måste man väl börja med sig själv?

Och om jag ska orka fortsätta försöka vara en god människa och älska villkorslöst är det den här typen av filmer jag behöver, såna som påminner mig om vad jag önskar mig, snarare än att bli påmind om världens ondska.

Så den som vill ha en paus från den bistra verkligheten rekommenderar jag verkligen den här filmen.

Jag gillade till och med Keira Knightley i den.

Så himla bra!

Jag har haft en fin dag och kväll.

Lyckades shoppa lite även om det blev just bara lite eftersom bankkontot avslöjade att jag nog redan gjort av med ganska mycket pengar.

Sedan var min kollega Anne Lie och jag och såg En sång från hjärtat med Mikael Persbrandt.

Alltså Mikael Persbrandt var inte med oss på bion, han var med i filmen.

Och han var så bra!

Hela filmen var fantastisk.

Jag skrattade, jag grät och jag älskade musiken.

Efter det var vi på ett ovanligt lugnt Peppar och åt en god, mycket välkryddad middag.

Fick förresten några gulliga meddelanden under eftermiddagen.

Kommer nog att sova gott i natt.

Ska bara se om det går att hitta filmmusiken på Spotify först.

Mördaren ljuger inte ensam (filmen)

Jag har läst Maria Langs böcker sedan jag var 11 år gammal. Vi tillbringade långa sommarlov i stugan i Stenlandet där det inte fanns någon tv och inga andra barn i min ålder.

Regelbundet åkte vi in till biblioteket i Ö-vik där jag lånade så många böcker jag fick, de flesta från deckarhyllorna så många Maria Lang och Stieg Trenter med flera.

Under åren har jag köpt på mig Maria Lang böcker från antikvariat och läser gärna om dem då och då. Sedan nyheten kom att det skulle göras film av hennes böcker har jag läst om dem igen, bland annat Mördaren ljuger inte ensam.

I går kväll såg jag så filmen. Och blev grymt besviken.

Jag hade kunnat leva med att ingen av skådespelarna egentligen såg ut som de beskrivits i böckerna. Ola Rapaces Christer Wijk var nog den som kom närmast och då är han ändå långt i från min föreställning av Christer Wijk som nog är mer lik Rikard Wolff.

Men jag tycker att manusförfattarna har slarvat bort allting som är bra i boken. Några händelser i boken som ger goda ledtrådar till de olika människornas personligheter, som till exempel hur Lill lägger beslag på Pucks antika egyptiska armband och inte lämnar tillbaka det, har tagits bort.

Det är heller snudd på ingen dialog i filmen. Istället ägnar sig deltagarna åt ett flamsigt och spritrikt midsommarfirande där två kvinnors larviga kamp om en säck inför ett säckkapplöpningslopp ska illustrera hur de konkurrerar med varandra om en tredje persons gunst.

Man har också försökt förstärka känslan av att de är ensamma och utlämnade åt varandra på en ö, utan kontakt med fastlandet, med en mördare i sällskapet, genom att de i filmen bara har en båt, som dessutom slutar fungera. Jag tycker det var onödigt, i boken har de motorbåten och en fungerande eka och det kändes ändå som om de var isolerade och utsatta, starkare än det gjorde i filmen.

Lägg till det en oförklarlig scen där Puck söker sig ensam ner till bryggan, tar av sig klänningen och helt naken dyker ner i vattnet för att sedan ligga och torka i solen på bryggan. Allt medan vi som betraktare får förstå och höra hur någon flåsande betraktar henne från buskarna.

Det finns en aspekt som ändrats avseende mördaren och upplösningen som jag föredrar framför en i boken, men trots det tycker jag att hen i övrigt beskrivs som mer sympatisk i boken.

Tyvärr kan jag absolut inte rekommendera den här filmen. Läs böckerna i stället.

Själv ska jag nog se om jag inte kan unna mig att köpa de nyutgivna böckerna, trots att jag redan har de flesta, bara för att de är så vackra.

En annan Maria Lang-fantast har gjort en betydligt mer detaljerad analys av filmen och är inte riktigt lika negativ som jag.

Filmtajm inställd

I kväll hade jag sett fram emot att se Flickan från ovan igen eftersom den skulle visas på tv.

Den är ju så bra. Både som film och som bok.

Men när jag tittat ett litet tag insåg jag att den ju också är otroligt sorglig och otäck.

Och att jag nog inte var på humör för det i kväll.

Så nu sitter jag här och tänker att man visst kan gå och lägga sig före elva en fredagskväll utan att få pensionärsstämpel.

Bara man inte stiger upp klockan fem och ställer sig och bakar sju sorters kakor.

Argo

argoNu har jag hunnit titta på film också.

Jag såg filmen Argo med Ben Affleck.

Den var riktigt, riktigt bra.

Inte bara för att jag alltid blir lite svag i knäna av Ben Affleck.

Den bygger på en sann historia, om hur CIA lyckades få ut sex personer som lyckades smita ut ur den amerikanska ambassaden i Teheran då den stormades 1979. Övriga på ambassaden hölls som gisslan i 444 dagar.

De sex som tog sig ut gömdes av den kanadensiska ambassadören i över en månad. Samtidigt satt iraniska barn och pusslade ihop de dokument och identitetshandlingar som personalen på ambassaden strimlat.

Det var bara en tidsfråga innan det skulle upptäckas att sex av ambassadens personal saknades i gisslan. När man gjort det skulle iranierna inte ge sig förrän de hittats och de riskerade då att avrättas.

Tony Mendez som var en av CIAs fritagningsexperter kom upp med en komplicerad och vågad plan för att få ut de sex gästerna – som de kallades – och det är den som filmen handlar om.

Filmen är mycket skickligt uppbyggd, har en del roliga inslag men är framförallt mycket, mycket spännande.

Och ingenting är egentligen tillrättalagt av Hollywood. Hela operationen var initialt hemligstämplad men blev offentlig 1997.

Jag rekommenderar verkligen den här filmen.

Det var inget nytt ju

I natt blev jag sittande framför en ny version av Omen.

Det var väldigt dumt av mig.

Den gamla versionen av Omen var redan den en av de läskigaste filmer jag sett.

I den nya versionen hade de lagt till en del nya inslag som fick mig att hoppa ur skinnet av rädsla flera gånger.

Och inte hade de ändrat något av allt det där otäcka från den gamla versionen heller.

Inte fattade mamman redan på sjukhuset att det inte var hennes bebis och undvek allt det hemska.

Visst är bebisen inte särskilt lik oss, väldigt svarthårig och mörkhyad, men det är klart farfar är ju ganska mörk under ögonen.

Typ. (Skamlös referens till Yrrol som bara vissa kommer att förstå.)

Och självklart stod hon och balanserade på en stol precis där det var öppet ner flera meter, trots att hon vid det laget börjat inse att gossen är allt annat än snäll.

Jag ska inte avslöja så mycket mer men på det hela taget var det inget nytt.

Så det var verkligen dumt av mig att sitta uppe till tio över tre och titta på den.