Ut med det gamla, in med det nya

Eftersom jag var singel under en lång tid då de flesta andra i vänskapskretsen var ihopparade tappade jag smaken för vissa stora festtillfällen. Värst var Nyårsafton: då skulle man se tillbaka på det år som gått, planera för nästa år och pussas med sin partner på tolvslaget. Jag kände mig oftast misslyckad, tyckte att det gångna året varit mest som åren innan och såg ingen anledning att tro att nästa skulle bli annorlunda. Och inte hade jag någon att pussa på tolvslaget heller.

Det här decenniet har väl på många sätt varit likadant, men ändå så annorlunda. Speciellt när jag tänker tillbaka på det. Jag slutade på ett jobb efter nästan 14 år med samma arbetsgivare, om än i olika tjänster, mer eller mindre frivilligt. Arbetade bara några månader på en annan arbetsplats för att sedan sluta. Jag tycker att jag var modig som då sa upp mig från en tillsvidareanställning för en projektanställning i London.

Men om det är något jag är glad för att jag gjorde så är det året i London. Här fick jag nära kontakt med en före detta kollega som jag tyvärr inte har så mycket kontakt med som jag skulle önska eftersom jag ju flyttade tillbaka till Stockholm och han bor kvar, men han är en av de finaste människor jag vet och jag är så glad att jag fick lära känna honom bättre. Jag fick flera härliga bokupplevelser, fick umågs med andra deckarfantaster, kände att jag uppskattades för mig själv och träffa och prata med flera av mina stora idoler.

När projektet tog slut efter ett år kände jag ändå att det skulle kosta mer än det skulle smaka att försöka göra mig ett liv i London. Jag hade ju dessutom fått två underbara brorsdöttrar, Isabella och Linnea, vars uppväxt jag inte ville missa. Hemma i Stockholm var jag arbetssökande i 1 1/2 år, lite drygt sex månader av den tiden sålde jag barnskor på Åhléns City för att slippa bara gå och dra.

I mitten av 2004 fick jag ett vikariat för en tjej på mammaledighet på det företag där jag fortfarande arbetar. Formellt har jag nu samma tjänst som då, men företaget har gått igenom flera olika omorganisationer och min tjänsts innehåll har ändrats om och om igen. Fyra månader arbetade jag på huvudkontoret i Basel. En tid som framförallt var omvälvande på ett mycket privat sätt.

Precis innan jag åkte till Basel hade jag börjat äta enligt GI-modellen och där promenerade jag dessutom väldigt mycket. Redan i Basel lade jag upp min första profil på en internetdejtingsida. Och den här gången, när jag i princip kommit ner i ”normala” klädstorlekar vågade jag ta steget från chattande till att faktiskt träffas i verkligheten också. Allt tack vare någonting som hände i Basel.

Jag dejtade en hel del män. En del möten lämnade båda parter oberörda. Ibland blev jag förälskad, men inte mannen. Ibland tvärtom. Ibland fanns nog passion, men förståndet sade att något mer kunde det inte bli. När jag bestämt mig för att i min ålder, eller om det var sådan jag var, var det nog så, att jag kunde ha roligt och dejta, men att någon relation skulle jag inte hitta så träffade jag Steven.

Steven och jag hade vår första dejt den 7 juni. Vi åkte upp till min familjs stuga utanför Örnsköldsvik och firade midsommar tillsammans. Sedan dess har det bara varit vi på något underligt sätt. Vi är nog väldigt olika på många sätt, men vi kommunicerar bra och trivs tillsammans. Förhållandet har hunnit bli mycket vardag nu, och jag irriterar mig på just såna småsaker som jag som singel svor på att jag minsann aldrig skulle irritera mig på om jag fick turen att hitta någon att tycka om som tyckte om mig tillbaka. Men fortfarande ibland ser jag på Steven och blir sådär pirrigt glatt förvånad över att jag har honom i mitt liv.

Så i slutet av det här decenniet, när jobbet kändes etablerat och invant, började jag skriva den här bloggen. Egentligen var meningen att bloggen skulle vara en hjälp för mig att gå ner i vikt igen. Så blev det inte. Men jag tror att jag har lyckats skriva något nästan varje dag. Jag har upptäckt flera andra bloggar att läsa, något som tillför mycket till min vardag. Dessutom är det tack vare bloggen som jag fick vara med och skriva i en bok – inte bara det bästa som hänt det här året utan något som definitivt hamnar på topplistan för hela decenniet.

Under det här decenniet fick även min syster två barn: Matilda och Viktor. Min vän Malin fick två pojkar: Erik och Johan. Det föddes säkert massor med barn under den här tiden, men Isabella, Linnea, Matilda, Viktor, Erik och Johan är de jag känner bäst och mina absoluta favoriter.

När jag går igenom årtiondet på det här sättet inser jag att det nog inte varit så tokigt ändå. Men det senaste arbetsåret har kännts som tre så jag är mer än glad att avsluta 2009. Även om jag egentligen inte känner mig redo att ta nya friska tag ännu. Men jag ser faktiskt fram emot den här nyårsaftonen och har ytterligare tre dagar på mig efter det att bygga upp en positiv attityd inför det nya arbetsåret.

Så jag önskar alla ett gott slut på 2009 och en god början på 2010.

Annonser

Summering av 2009

Jag har blivit utmanad av Anna of Sweden att summera året som gått enligt följande kategorier:

  • Årets bedrift:
    Hela arbetsdelen av det här året känns nästan som en bedrift, men det som jag gjort i år som gläder mig mest är förstås att jag fick skriva om Mark Billingham i boken Ny Noir. Tretton hårdkokta kriminalförfattare.
  • Årets bittra:
    Jag skulle kunna ge bitterheten ett ansikte. Jag blir bitter för omständigheter på jobbet, för att andra snor parkeringplatser precis framför näsan på mig, smiter förbi och tränger sig in i bilköer som jag står i och en massa annat. Det mesta är små korta utbrott som jag lyckas ta mig ur, eftersom inget gott kan komma ur långvarig bitterhet. Men det bittraste som hänt i år är ändå den fula bucklan på min förardörr.
  • Årets bästa semester:
    Gotlandsveckan i somras. Vi bodde bra, hade tur med vädret, fick umgås med mamma och pappa, Malin och Ronnie och underbart charmiga Erik och Johan. Och hann träffa Filippa.
  • Årets nytillskott:
    Min nu före detta chef, amerikanen Tim. Jag tänker inte kommentera hans chefskap, men som människa är han fascinerande. Vi har haft massor med roliga samtal om allt möjligt och mitt skafferi är fortfarande fullt av olika sorters amerikanskt godis.
  • Årets förlust:
    I år förlorade jag definitivt kampen mot kilona. Jag är rent ut sagt förbannad på mig själv för att jag inte orkat hålla emot, men samtidigt kan jag förstå det när jag tänker på vilken kamp hela det här arbetsåret varit. Och jag får inte bara svårare att leva sunt när jag är stressad och pressad, jag får ett oemotståndligt sug efter allt onyttigt. Och när arbetsdagen är över vill jag bara gömma mig i mitt soffhörn under en filt.
  • Årets vuxenpoäng:
    Jag gjorde min första mammografi. Det var definitivt vuxenpoäng för mig. Faktum är att det var så många vuxenpoäng att det var snudd på ”du närmar dig pensionen”-varning.
  • Årets fysiska förändring:
    Förutom vikten är det en irriterande benägenhet att vilja sträcka ut armarna så långt jag kan och leta upp starkaste möjliga ljuskälla när jag ska läsa.
  • Årets nya kändisförälskelse:
    Jag kan inte komma på någon som jag upptäckt i år som gör mig lite pirrig. Men jag har hittat ett flertal bloggar som berikar mitt dagliga liv.
  • Årets mest gåshudsframkallande låt:
    Det känns inte som jag haft tid att lyssna på musik i år. Men ”Relator” med Pete Yorn och Scarlett Johansson tycker jag är skön. Framförallt blev jag överraskad av hennes speciella röst.
  • Årets läsupplevelse:
    Jag läser ganska mycket, och tycker att nästan varje bok är en stark läsupplevelse. Så jag har en tendens att tycka att den jag senast läst varit den starkaste läsupplevelsen. Men det som varit något av trendbrytande läsupplevelser för mig 2009 är ”The Thirteenth Tale” av Diane Setterfield och ”The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society” av Mary Ann Shaffer och Annie Barrows. På deckarsidan har jag inte blivit besviken på någon av mina favoritförfattare, men skulle nog hålla fram ”Nattfåk” av Johan Theorin som årets, inte direkt överraskning men bekräftelse på att hans första bok inte var en lyckträff.
  • Årets insikt:
    Att jag antagligen nått mitt personliga tak på min nuvarande arbetsplats. Att jag hade styrkan att sätta hårt mot hårt när det krävdes och att det faktiskt gav resultat. Men att det aldrig kommer att ta mig genom taket.
  • Årets TV-besatthet:
    Project Runway
    . Det är intressant på så många olika sätt. Det är mode, kreativitet, design, hantverk, och drama allt på en gång.
  • Årets fest:
    2009 har bjudit på flera härliga och minnesvärda kvällar med Malin och Ronnie, och vi hade födelsedagsfirande för Steven. Men inget som jag skulle kalla en riktig fest. Kanske borde det bli mitt löfte inför 2010 – se till att anordna minst en hejdundrande fest.

Bästa julklappen 2009

Jag har fått flera trevliga julklappar i år; några bra böcker, en vacker anteckningsbok med kalligrafipennor, en cd-skiva och en ny version av Lips – Number One Hits. Men bästa julklappen var den jag fick av min systerdotter Matilda 6 år. Hon hade gjort den själv i skolan och nu har jag hängt upp den på min fotovägg. Det är både ett konstverk och ett fotografi, tycker jag.

Att sitta ute i minusgrader

Igårkväll var vi hos Malin och Ronnie i Nykvarn igen. När vi åkte dit var det plusgrader, regnigt och slaskigt. Men på deras gata låg det fortfarande snö och under kvällen slog det om till minusgrader igen.

Vi hade med oss julklappar till Erik och Johan som jag tror uppskattades. Steven fick leka med Lego med dem medan jag satt i köket och såg på när måltiden förbereddes. Efter att vi ätit gott var det dags för lite Singstar.

Efter att barnen gått och lagt sig tyckte Malin och Ronnie att vi skulle gå ut och sätta oss på altanen och koppla av en stund. Att sitta ute i minusgrader låter kanske inte så avkopplande, men de hade skaffat någon slags flyttbar öppenspis som de eldade för fullt i. Dessutom hade vi bra kläder och täcken så det var faktiskt riktigt mysigt.

Middag hos mamma och pappa

– Du måste ha ett helt rum med bordsdekorationer, sa min bror. För som vanligt hade mamma presterat en mycket vacker dukning. Jag tror väl inte att hon har ett helt rum med dekorationer, bara att hon är väldigt duktig på att variera det hon har så att det ser nytt och innovativt ut varje gång.

När mamma och pappa sålde huset och köpte lägenheten de nu bor i trodde jag inte att det skulle kännas hemma för mig på samma sätt som huset gjort. Men även i min ålder är ett besök hos mamma och pappa att komma hem. Det känns tryggt och välbekant och det gör det lätt att slappna av.

Så var det igårkväll med. Dessutom var brorsans tvillingdöttrar på sitt allra charmigaste humör. Både min farbror och min morbror var där och vi pratade gamla minnen. Pappa plockade fram och läste dikter på ångermanländska till svägerskans förtjusning.

Mamma var säkert trött efteråt för hon hade inte bara dukat fint utan också lagat massor med god mat. Hon började med hemlagade salta tilltugg till fördrinken och fortsatte med förrätt, varmrätt och efterrätt. Fast lite hjälp hade hon förstås av Isabella och Linnea som både hjälpte till med tjusiga tallriksuppläggningar och avdukning.

Stressen släpper

Jag längtade ju väldigt mycket efter den här julledigheten. Sedan är julledigheter sällan så stressfria som jag hoppas. Det ska städas och fixas, inhandlas julklappar och åkas hit och dit på olika visiter.

Men nu känner jag att stressen faktist börjar släppa. Ett tecken på det är att jag steg upp, lagade brunch, dukade fint och sedan plockade undan och gjorde rent. Jag till och med diskade kaffepannan.

Det kändes väldigt trevligt att sitta ned vid matbordet med Steven och äta i lugn och ro, istället för att vi bara slängde i oss någonting på stående fot eller i soffan framför tv:n.

Men nu måste jag göra mig iordning för att hinna uträtta några ärenden på stan innan vi ska iväg på nästa visit. Julledigheten är ju som nämnt inte helt stressfri.