Fortfarande inte hungrig

Mår jag bättre?

Jo, det gör jag väl.

Men jag är fortfarande inte hungrig.

Det känns väldigt konstigt och inte alls som jag att klara mig en hel dag på en skiva rostat bröd.

Och äter man inte blir man orkeslös.

Jag har dock på något magiskt sätt lyckats hålla mig vaken hela dagen i dag.

Så förhoppningsvis får jag sova hela natten och kan jobba i morgon.

Hemifrån.

Det var tydligen minst 10 personer på jobbet som också fått magsjuka natten mellan tisdag och onsdag så chansen finns att det var matförgiftning.

Men jag vill inte chansa och utsätta någon för smitta i onödan.

Inte när det faktiskt går lika bra att jobba hemifrån.

Apropå jobbet så har de julfest där i kväll.

Och jag hade fått p-böter i går.

Så om ni vill tycka synd om mig går det bra.

Men sedan blev det måndag på riktigt

Jag jobbade visst lite för intensivt i eftermiddags för plötsligt var klockan alldeles för mycket.

Alldeles för mycket för att det skulle gå snabbt att hitta en parkeringsplats här hemma hos mig.

I över en timme letade jag parkeringsplats.

Och kom som bil nummer två säkert elva gånger; det vill säga kom när någon precis höll på att parkera på en plats som just blivit ledig.

Det är O-T-R-O-L-I-G-T irriterande, frustrerande och snudd på deprimerande.

Kissnödig var jag också.

Men till slut hittade jag en plats iallafall.

En bit hemifrån men laglig och jag hade helt seriöst börjat överväga att parkera för nära en korsning eller så.

I morgon kommer jag iallafall se till att åka hem när det finns lite fler lediga platser.

Praktiskt men lite farligt

De har börjat plocka bort vissa parkeringsautomater här i Stockholm.

Bland annat har de tagit bort den närmast mig.

Den stabila mentalkonstruktion automaten var monterad i står kvar.

Men istället för automaten hittar man nu där en affisch.

‘Nu slipper du mig!’ står det på den.

Istället förväntas vi nu betala parkeringen via en app i mobilen.

Jag har varit lite skeptisk till sånt.

Bland annat för att vi inte fick ladda hem vilka appar som helst på jobbmobilen.

Och för att det kan vara nyttigt att vara tvungen att masa sig ut då och då.

Men så härom dagen kände jag att jag inte alls ville klä på mig och gå ut bara för att betala parkering.

Jag har ju en privat mobil också!

Så nu betalar jag min parkering medan jag fortfarande sitter kvar i sängen.

Det kändes extra skönt i morse när jag hörde hur regnet vräkte ned där ute.

Fast egentligen hade jag ju ställt in planerna på att bli eremit.

Att kunna sköta mer och mer hemifrån och få fler och fler livsnödvändiga saker levererade till dörren är ju annars bra för en enstöring.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/6a5/4414773/files/2015/01/img_8982.png

Plus minus noll fast minus ändå

Vilken konstig morgon.

Efter att ha stigit upp löjligt tidigt — med mina mått mätt naturligtvis — två dagar i rad försov jag mig i morse.

Vilket inte var så farligt eftersom det enda livsviktiga var att jag var i bilen senast nio.

Och det såg jag ut att hinna.

Men precis när jag ska gå ut genom dörren lyckas jag ha ner en lampa så att den går sönder.

Sedan precis när jag ska kliva in i hissen ringde telefon och eftersom mottagningen i hissen är si och så blev jag stående medan samtalet varade.

Så klockan var säker 9:07 när jag äntligen har bilen inom synhåll, ett par hundra meter bort.

Och då står förstås en parkeringsvakt där och fotograferar och skriver och har sig för att ge mig en p-bot.

Jag låser upp bilen på håll så att den blinkar men det verkar han inte bry sig om så jag får spurta och med andfådd stämma annonsera att jag genast ska flytta på bilen.

Jaha, men då fick du rutan rengjord från snö iallafall, sa han och jag slapp böter.

Vilken lättnad!

Så lättad blev jag att jag inte ens blev irriterad över att jag fick leta p-plats i över tjugo minuter där jag skulle vara på möte.

Speciellt inte eftersom jag till slut hittade en laglig plats.

Eller det var vad jag trodde iallafall.

För när jag kom ut från mitt möte hade jag lyckats få parkeringsböter trots allt.

Jag stod tydligen bara sex meter från korsande gångbana och det ska vara tio.

Att den lilla vägsnutt jag stod på var en liten återvändsgränd utan någon annan trafik än de parkerade bilarna där spelade ingen roll.

Först sparade jag pengar och sedan åkte jag på en utgift ändå så på sätt och vis kan man tycka att jag hamnade på plus minus noll.

Men det känns som ganska mycket minus ändå.

1 000 kronor minus närmare bestämt.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/6a5/4414773/files/2014/12/img_8679.jpg

Nähä, inte det

När man vet med sig att man legat kvar i sängen alldeles för länge.

När man är i princip 100% säker på att man kommer att ha fått p-böter.

När man till och med tänkt ut ett lite skojigt blogginlägg om det.

Och det visar sig att man inte alls har någon gul lapp väntandes under vindrutetorkaren.

Ska man bli glad eller ledsen då?

Pricken över i

Det kändes ju lite typiskt att denna onödigt långa arbetsvecka — för jag är väl inte den enda som vant mig vid betydligt kortare arbetsveckor? — skulle krönas av en fredagen den 13:e.

Men jag vägrade låta mig nedslås av detta olycksbådande faktum.

Efter jobbet åkte jag till Täby Centrum och införskaffade ett gott rosévin, några lax- och scampiburgare och goda såser och åkte sedan ut till min syster i Åkersberga.

Inte mycket till bedrift, tänker ni.

Men då känner ni troligen inte till att så här års är det alldeles för många som vill förbi Åkersberga ut till sina landsställen på fredagarna.

Jag härdade ut i köerna och kom så småningom fram och fick umgås med min syster och hennes barn.

Vi fixade en god middag och satt för första gången, för mig iallafall, i deras nybyggda uterum och åt.

Efter att vi myst i soffan framför Miss Marple begav jag mig hemåt.

Helt införstådd med att jag troligen skulle få leta parkeringsplats ett tag när jag väl kom in till mina kvarter.

Men se så blev det inte, jag fick en plats redan på första varvet.

Visserligen inte på min egen gata, men inte alls långt bort och helt laglig var den också.

Så på det hela taget tycker jag att den här kvällen var ett alldeles utmärkt sätt att avsluta arbetsveckan och inleda helgen på.

Och i morgon har jag planer.

Visserligen ganska diffusa planer, men ändå planer.

Det är ju bra för mig att ha planer på lördagar, det har vi ju bestämt.

Det ville ni visst veta

I dag har jag haft klänning på mig.

Det kändes som om det skulle vara alldeles för varmt för jeans — till och med vita — i dag.

Och det var det.

Klackskor har jag haft också.

Jag kände mig kvinnlig och fin hela dagen.

Tills jag kom hem och såg mig i spegeln i hissen.

Men på plussidan hittade jag en parkeringsplats där bilen kan stå till på fredag morgon.

20140610-182217-66137515.jpg

Jag kan ha haft fel

Jag kan ha haft fel om det där med att det kanske vänder nu.

Ett av mina livsförändringsbeslut var ju att jag inte skulle låta parkeringseländet styra mitt liv.

Och faktum är att det har gått hyfsat bra att hitta parkeringsplatser trots att jag inte alltid valt att komma hem på ‘säkra’ tider.

Men i dag var det stört omöjligt.

I över femtio minuter for jag runt, runt här i kvarteren.

Vi var minst tio bilar som lekte Följa John och minst sju gånger kom jag en bil för sent.

Visst är jag väldigt förtjust i min bil, men jag har ändå ingen lust att tillbringa hela kvällen i den.

Jag började bli väldigt både hungrig och kissnödig också.

Och några av de andra som också letade parkeringsplats började köra väldigt aggressivt.

Så jag får väl erkänna att jag faktiskt började känna mig gråtfärdig och tänkte att jag aldrig — ALDRIG — skulle få en parkeringsplats.

Fast det fick jag ju.

En laglig också.

Men ändå. Femtio minuter!

Inte något tecken på flyt i min bok.

Det här med veckodagar

Jag återtar kontrollen i dag efter att ha tillåtit en del utsvävningar på julafton och juldagen.

Började med grötbrunch och att läsa lite i en bok som jag fått om hur man blir en vinnarskalle.

Men jag tar det lugnt också.

Sitter fortfarande i pyjamas i soffan och myser.

Jag hade tänkt komma ut på en promenad i dag.

Tills jag kom på vad det är för veckodag.

För det hade jag glömt i går när jag kom hem och parkerade bilen.

Så nu vet jag inte om jag törs gå ut.

Den står nämligen parkerad där det är städdag i dag och risken att jag fått parkeringsböter är mycket stor.

Inte för att jag skulle tillåta en liten gul lapp att förstöra det goda humör jag avnjuter just nu.

Men jag vill ändå inte påstå att jag skulle tycka att det vore kul att få böter.

Veckodagar borde avskaffas under julen.

Eller åtminstone städdagar.

Vem orkar hålla reda på sånt när man är ledig?

Jag ville bara pussa på’n

Trots att jag var ute på äventyr i går kväll steg jag upp ganska tidigt i dag.

Jag skulle nämligen passa på att träffa Malin när hon ändå var tvungen att sitta stilla.

Närmare bestämt när hon var hos frisören. Som för övrigt är samma frisör som jag har och som är jättetrevlig hon med.

Så i några timmar satt vi och pratade riktigt tjejsnack och det kändes så bra.

Sedan tog vi oss till Täby Centrum där vi träffade Ronnie och Douglas och gick på Melanders och åt en god helglunch.

Det var också jättetrevligt. Och gott.

Efter det gick jag och gjorde av med en förmögenhet på julgranskulor.

Som inte alls ska få hänga i någon julgran utan presenteras på annat sätt.

Det kanske blir bilder på det vid något annat tillfälle.

I vilket fall som helst begav jag mig så småningom hemåt.

Och då insåg jag plötsligt att jag nog hade ganska bråttom hem.

Om ni förstår hur jag menar.

När jag till slut svängde in på min gata hade jag väldigt bråttom hem.

Och då fanns det förstås inte en enda ledig parkeringsplats.

Men så när jag varit uppe på vändplanen och vänt och var på väg neråt igen var det någon som precis backade ut från en plats.

Jag blev så glad att jag bara ville pussa på honom.

Fast det gjorde jag förstås inte.

Han körde ju iväg innan jag ens hann hoppa ur bilen.