I vredens tid av Stefan Tegenfalk

Kriminalkommissarie Walter Gröhn är långt ifrån grön inom rättsväsendet. Tvärtom finns det vissa som tycker att han efter trettio år i yrket borde sluta. Bland annat för att han fortfarande är så driven att skipa rättvisa att han inte alltid följer regelboken.

När domaren Bror Lantz i ett anfall av oförklarlig vrede dödar en taxichafför kommer han knappt ihåg det efteråt. Det är obegripligt för honom själv och för alla andra. Walter Gröhn blir utsedd att utreda fallet och mer eller mindre tillsagd att finna att det var en olycka.

Samtidigt får han sin arbetsgrupp utökad med Jonna de Brugge. Hon är i mycket hans motsats, precis utexaminerad från Polishögskolan och del av Rikspolisstyrelsens Särskilda Utredningsenhet som analytiker. Hon har blivit varnad under utbildningen för de avtrubbade och luttrade äldre poliserna inom kåren och tror fortfarande på att hålla sig till regelverket.

Men när antalet döda ökar och ingen utom Jonna och Walter verkar se annat än terroristspöken tvingas hon ifrågasätta sina värderingar och prioriteringar och fatta flera svåra beslut. Är det berättigat att begå ett mindre brott för att förhindra ett större brott?

——————————

Om man vill vara snäll – och det vill jag i det här fallet – kan man säga att det här är en osedvanligt stark debutroman.

Ville man däremot vara elak skulle man kunna säga att här har vi någon som lagt verk av Leif G W Persson, Roslund&Hellström, Stieg Larsson och kanske några sidor av Liza Marklund i en påse, skakat om och plockat fram en ny bok där ur.

Fast så enkelt är det ju inte. Visst finns det dofter från ovanstående författares författarskap. Insikten och trovärdigheten avseende rättsväsendet och den undre världen, en journalist i en framträdande om kanske inte helt smickrande roll och en genialisk, men skum datahacker. Och visst har Gröhn en viss släktskap med Ewert Grens?

Men Tegenfalks grundtes i boken är hans egen, liksom språket. Hans språk väller fram som en kraftfull lavin och driver läsaren obevekligt med sig genom boken. Inga klichéliknelser, befriande fritt från lyriska utsvävningar eller effektsökerier. Det är rent, rakt på sak och kraftfullt med originella metaforer.

Min enda invändning mot den här boken är att den är en del av en trilogi på samma sätt som Larssons Milleniumserie. Jag avskyr att behöva vänta på den slutliga upplösningen. Men om de två andra böckerna håller samma kvalitet som den här är de kanske värda att vänta på.

Jag rekommenderar mycket gärna den här boken. Det är dock på alla sätt en kriminalroman och den väcker också vissa förhagor om det svenska rättsväsendet, men i den genren är den alldeles utmärkt.

Stefan Tegenfalks officiella hemsida

Innocent av Scott Turow

Rusty Sabich har fyllt 60 år. Professionellt står han på toppen, han är domare och på väg att utnämnas till Högsta Domstolen. Privat känner han sig gammal och när han inleder en affär med en yngre kvinna börjar han, även om han inser att just det förhållandet inte kan leda till någon annan typ av relation, ifrågasätta sitt äktenskap till Barbara.

Barbara är den mest intelligenta människa Rusty någonsin träffat, men hon är bi-polär och numera ytterst obenägen att lämna huset. Hon lever för och vid sin dator. Och för deras son Nathaniel, som också visat tecken på att ha depressiva perioder.

För 20 år sedan stod Rusty anklagad för mordet på sin dåvarande åklagarkollega Carolyn Polhemus. Åklagare i fallet mot Rusty var Tommy Molto. När Barbara plötsligt dör står Rusty och Molto åter mot varandra i en rättssal – Rusty är åtalad för mord igen.

——————————-

Jag tyckte att Presumed Innocent (Misstänkt) var en fantastiskt bra bok. Det blev också en riktigt bra film, Misstänkt för mord, med Harrison Ford i rollen som Rusty Sabich. Det finns avgörande information från den boken som aldrig uttalas i den här boken, men som vilar som en ande över hela handlingen.

Scott Turow är själv advokat och vid sidan av sitt författande fortfarande verksam som sådan. Hans böcker är mycket detaljrika och faktaspäckade, men han lyckas alltid hålla ordning och reda i sin berättelse samt vara konsekvent i sina fakta. Jag tycker att han bygger upp sin berättelse så skickligt att jag redan från början vill veta exakt vad som hänt och är uppmärksam på detaljerna snarare än överväldigad och uttröttad av dem.

I den här boken har Turow flera olika berättarröster men också överlappande tidsperspektiv. I den första delen är kapitlen märkta med en grafiskt återgiven tidslinje med olika milstolpar samt en markering som matchar rubriken till kapitlet vilken återger vems perspektiv som återges samt från vilket eller vilka datum. De senare delarna återger dagarna för domstolsförhandlingarna samt efter deras avslut, kapitlen fortfarande märkta med berättare och datum men utan tidslinjen.

Det är en komplicerad berättarteknik men jag tycker Turow lyckas. Det ger honom möjlighet att återge händelseförloppet och fakta i en takt som håller mig i fast i boken. Jag känner inte att jag undanhålls fakta men inser att det finns mer att ta hänsyn innan jag kan avgöra vad som hänt och vem som ligger bakom.

De olika berättarperspektiven ger inte bara olika perspektiv på händelseförloppet, det förhindrar att personerna i boken blir stereotypa. Jag får en djupare insikt i motivationen bakom deras agerande samtidigt som det faktum att de enbart återger vissa händelseförlopp ger utrymme för att misstänka även de som själva är berättare.

Jag rekommenderar mycket gärna den här boken. Den är nog inte för de som söker en snabbläst bladvändare men det är en av de bättre kriminalromanerna jag läst.

Scott Turows officiella hemsida

Play to Kill av P J Tracy

Amerikansk titel: Shoot to thrill

IT-företaget Monkeewrench i Minneapolis består av en grupp speciella men extremt IT-begåvade människor som haft sällsynta erfarenheter av svår brottslighet. De har själva varit utsatta men också använt sina talanger till att hjälpa olika polismyndigheter att lösa brott där internet varit en viktig komponent.

Nu har de blivit kontaktade av FBI som försöker komma till rätta med en mycket oroväckande serie av brott. Människor har mördats i olika delar av landet och filmer av morden har sedan lagts ut på Youtube. FBI vill ha hjälp av Monkeewrench att försöka lista ut om det går att förutsäga när och var nästa mord ska ske samt med att spåra de som publicerat filmklippen.

————————-

P J Tracy är ett författarteam som består av P J Lambrecht och hennes dotter Traci Lambrecht. Jag är alltid lite nyfiken på hur det går till när folk skriver böcker tillsammans. Med just den här författarduon undrar jag om de spelar ut delar av sina böcker eftersom jag tycker att de innehåller ovanligt mycket dialog.

Personligen är jag förtjust i Monkeewrenchgruppen men det är förstås vågat att sätta ihop en grupp av så tydliga excentriker. De balanserar nära gränsen till karikatyrer och jag kan förstå om någon annan tycker att de är för mycket. Deras ledare Grace McBride påminner mig i viss mån om Carol O’Connells Mallory. I någon tidigare bok väcktes min förhoppning att hon börjat lita mer på och släppa människor, och mer specifikt polisdetektiven Leo Magozzi närmare, men i den här boken tycker jag att hon är lika avståndstagande som tidigare.

P J Tracys böcker är mer spänningsromaner än detektivromaner. Som spänningsromaner tycker jag att de fungerar bra. Intrigerna är lagom komplicerade, personerna intressanta och underhållande med sina speciella egenheter och dialogen är drivande och känns äkta. Men böckerna kan också sägas vara mycket amerikanska och kanske lite förutsägbara. Det är inga böcker man tänker på efter man läst dem, men fungerar alldeles utmärkt som underhållning medan man läser.

Jag rekommenderar gärna P J Tracys böcker till de som vill läsa en bladvändare. För att förstå medlemmarna i Monkeewrench är det en bra idé at börja med den första boken Monkeewrench (UK titel Want to Play? I Sverige utgiven både som Spela död och Monkeewrench-morden), men böckerna fungerar säkerligen var och en för sig även om man väljer att inte göra det.

P J Tracys officiella hemsida

P J Tracy ges ut på svenska av Bra Böcker

Någon sorts frid av Camilla Grebe och Åsa Träff

Trots att Siri Bergman nu lever ensam och är svårt mörkrädd bor hon kvar i sitt ensligt belägna hus på Värmdö. Hon kämpar med sin sorg och sin mörkerrädsla, dricker för mycket vin och som psykolog är hon bland de första att beteckna sitt beteende som irrationellt.

Därför avfärdar hon flera underliga händelser som inbillning från sin sida. När en av hennes patienter hittas död vid hennes hus, efterlämnande ett självmordsbrev anklagar Siri sig själv och tvivlar på sin kompetens som psykolog.

Men snart kommer det fram information som får både Siri och andra att undra om det faktiskt är någon som är ute efter att skada Siri själv.

————————

Jag hade inte så stora förväntningar på den här boken eftersom det är en debutroman, men jag är mycket imponerad. Hade jag inte varit tvungen att gå och jobba och ha styrelsemöte hade jag nog inte lagt boken ifrån mig förrän den var utläst.

Boken är mycket skickligt uppbyggd med en spänning och känsla av fara som bara ökar. Personligheterna är ibland lite skissartade, kanske för att författarna vill bibehålla en känsla av att alla är misstänkta.

För det mesta är språket i boken mycket vackert, målande och rikt. Framförallt är det i den ”tänkta” eller beskrivande texten och då och då upplevde jag därför en konflikt mellan hur en person tänkte och sedan uttryckte sig. Samtidigt kändes sättet som personerna pratade med varandra befriande äkta och fritt från klipska formuleringar.

Jag tycker det är lite synd att Grebe-Träff tagit till ”den kursiverade mördaren”. Jag kan förstå att de upplevde det nödvändigt i den här boken, och jag har svårt att bedöma hur boken blivit utan dessa kapitel. Som helhet tycker jag dock att det är uppenbart att systrarna själva älskar kriminallitteratur och jag upplever det som om de skrivit en bok de själva skulle vilja läsa. Och det har de gjort väldigt bra.

Jag ser fram emot att läsa fler böcker av Grebe-Träff och rekommenderar mer än gärna den här boken.

Grebe-Träffs blogg Deckarsystrarna

Grebe-Träff ges ut av Wahlström&Widstrand:

Deras sida om Camilla Grebe

Deras sida om Åsa Träff

Recension av Någon sorts frid av Lotta Olsson i DN

Blodläge av Johan Theorin

Det är tidig vår på Öland. Isarna börjar släppa och livet kommer tillbaka. Men mycket är förändrat.

Per Mörner har fått ärva Ernst lilla stuga vid det nu nedlagda kalkstensbrottet. Här hoppas han tillbringa tid med sina tvillingbarn. Men dottern är sjuk och måste vistas på sjukhus.

Dessutom börjar Per få förvirrade samtal från sin far, Jerry. Jerry har varit en av de stora producenterna av svensk porr, men nu har han haft ett stroke och kan knappt kommunicera. När Jerrys liv verkar hotat av någon för Per okänd person kan han inte berätta vem eller varför.

Vid stenbrottet har det också byggts två nya, moderna sommarhus. I det ena huset flyttar Vendela in. Vendela som bott inte långt därifrån som liten flicka och som tror på älvor och troll. Hennes far berättade för henne om blodläget, det kvarstående förstenade blodet efter den stora striden mellan älvorna och trollen.

Vendela bjuder in sina nya grannar till en inflyttningsfest, även Gerlof Davidsson. Gerlof ville inte dö på ålderdomshemmet och har sett till att få flytta hem till sitt lilla hus i Stensvik. Eftersom han rör sig dåligt sitter han mest och läser sin frus gamla dagböcker.

Men det är Gerlof som hjälper Per att hitta avgörande ledtrådar och kontakter. Det är också Gerlof som förstår vad som verkligen hände Vendela som barn.

———————————–

Han är verkligen helt suverän, Johan Theorin. Det här är en kriminalroman helt utan billiga tricks. En bok med flerdimensionella personligheter och klurig intrig.

Det tog mig ett tag att vänja mig vid att jag fick så sparsamt med information. Att mycket till att börja med enbart antyddes. Men så småningom avslöjades mer och mer och jag kände mig inte frågande eller besviken när boken var slut.

Det är också både skickligt och hedervärt att begränsa berättarperspektiven och framförallt att undvika ”brottslingsperspektivet”. Berättarna här är Per, Vendela och Gerlof och deras olika berättelser länkar på ett utsökt sätt i varandra och ger både det nutida och historiska händelseförloppet med folktro och sägner invävda.

Jag läste den här boken i princip i ett svep och rekommenderar den till alla.

Johan Theorins officiella hemsida

Nattfåk av Johan Theorin

nattfaksmallVintern 1846 medan arbetet med att uppföra de två fyrtornen vid Åludden på Öland fortfarande pågår driver en storm ett skepp på grund. Ingen från skeppet kan räddas, men av timret det förde med sig som last byggs en stor fyrvaktarbostad. Nu har en av fyrarna slutat fungera och den andra är automatiserad; den tidigare ståtliga gården har stått tom några år och börjat förfalla.

Katrine och Joakim Westin flyttar till Åludden med barnen Livia och Gabriel från Äppelviken i Bromma. Trots gårdens ensliga läge, samt de historier de får ta del av om gårdens historia, och om den bedrägliga nattfåken; vinterstormen, ser de fram emot att rusta upp bostaden och leva ett lugnare liv än i Stockholm.

Men allt är inte lugnt på Öland. Henrik Jansson får besök av två män som vill att han ska bidra med sin specialkunskap om Öland och hjälpa dem på en rånarturne bland vintertomma sommarstugor. De förlitar sig dock inte enbart på Henriks expertis utan konsulterar också ”andra sidan”.

Samtidigt öppnar Marnäs polisstation igen med Tilda Davidsson som nyutnämnd närpolis. Tilda ser inte bara fram emot sitt nya jobb, hon tar vad hon upplever som sista chansen att lära sig om sin släkt genom att intervjua sin farfar Ragnars bror, Gerlof Davidsson. Även Ragnar har anknytning till Åludden och det är till Åludden Tilda åker på sin första utryckning som närpolis i Marnäs.

—————————

Jag tyckte mycket om Johan Theorins första bok, Skumtimmen, och den här är ännu bättre. Kvar är det karga Öland, men nu ännu mer folktomt och i vinterskrud. Kvar är folksägnerna och de övernaturliga inslagen. Kvar är Gerlof som förmedlar lokal- och människokunskap, lika skarpsynt och klurig som förut även om han bor på ett äldreboende nu. Kvar är tillbakablickarna bakåt i tiden; både med längre och kortare perspektiv.

Det som har tillkommit är ett vidare persongalleri och kombinationen av ett flertal händelseförlopp som alla på olika sätt strålar samman på Åludden och får sin upplösning eller förklaring mitt i den härjande nattfåken. För mig var det omöjligt att lägga ifrån mig boken innan jag fått veta hur allting hängde ihop.

Jag rekommenderar den här boken till alla som vill ha en spännande och stimulerande läsning.

Johan Theorins hemsida

Provläsningsavsnitt av Nattfåk

Skumtimmen