I går kväll samlades vi hela gruppen i lobbyn för vad som skulle vara en 20 minuters promenad till den restaurang där vi skulle få middag. Men det som en turistguide påstår är en 20 minuters promenad är ju mycket sällan det.
Istället fann jag mig snudd på galopperande i mina högklackade Camperskor genom Wien i 40 minuter. När vi passerat Stefansdomen, just nu delvis täckt av byggnadsställningar, hade mer än 25 minuter redan gått och det kändes lite oroväckande att personen som lett oss stannade för att konsultera sin karta.
Vi hade iallafall inte gått åt helt fel håll, vilket jag antar oroade henne eftersom vi inte kommit fram till restaurangen på utlovad tid, utan fortsatte efter en stunds kartstudier längre bort från hotellet till en restaurang som hette Plachutta – för det bästa i Wiensk matlagning (enligt dem själva alltså).
En meny var redan beställd för oss. Förrätten var soppa men till huvudrätt kunde man välja mellan en kötträtt och en fiskrätt. Kyparna var ovanligt angelägna att vi skulle välja kött och det visade sig senare varför. Plötsligt hade vi varsitt kort med instruktioner för hur vi skulle äta vår middag.
Soppan var nämligen både förrätten och huvudrätten. Om man valt kött till huvudrätt vill säga. Att äta den flytande delen med några av de mindre beståndsdelarna i den blänkande koppargrytan klarade vi utan instruktion. Men vi förväntades också fiska upp stora benbitar ur vilka vi skulle gröpa fram benmärgen som skulle bres på en bit rostat rågbröd.
Därefter tog kyparna bort soppskålarna och fiskade istället upp stora köttbitar ur grytan. Dessa åt vi sedan med äppelmos blandat med pepparrot, en gräslökssås, stuvad spenat och potatis. Det var faktiskt riktigt gott, även om det inte är vad jag själv skulle välja om jag skulle gå ut och äta.
Det kan förstås finnas fler inredare än 