Tomheten och nervositeten

I flera månader har jag arbetat på ett fritidsprojekt. Det har betytt en hel del läsande och efterforskningar. Resultatet skulle bli en text på minst 20 000 tecken.

Först trodde jag att det skulle bli svårt att komma upp i 20 000 tecken, men det visade sig förstås att problemet snarare blev att komma ner i det omfånget. Som tur är fick jag veta att den begränsningen inte var så strikt utan att det fanns utrymme för lite mer.

Under tiden som jag jobbat med det här har det inte varit så svårt att ta en paus och till exempel läsa en bok. Jag behövde få lite distans till projektet för att kunna se det med nya ögon igen.

Jag hade en idé om vilken ton jag ville att min text ska ha, samt vad jag vill förmedla och uppnå med texten. Jag hade också tänkt ut hur jag ville att texten skulle flöda. Jag ville inte ha ett strikt logiskt och kronologiskt flöde utan ville att fokus skulle skifta lite för att sedan knytas ihop på slutet.

Sedan kom själva skrivandet. Först skrämmande, sedan roligt och stimulerande. Därefter redigerade jag texten vilket var svårt. När jag kommit fram till en version som jag på det hela taget tyckte nått dit jag ville skickade jag den till några för att få deras synpunkter. Några som läser mycket och som på olika sätt arbetar med texter.

En person som arbetar med PR och kommunikation var på det hela taget positiv och sparsmakad med kommentarer. En annan som arbetar som copywriter skickade tillbaka texten med så mycket ändringar att jag tyckte att alltihopa lyste rött. Plötsligt försvann hela mitt självförtroende.

En del av mig ville acceptera alla ändringsförslag, men en annan var fortfarande övertygad om att texten uppnådde det jag ville. Så jag ägnade mycket tid åt att läsa igenom ändringsförslagen och bestämma mig för hur jag skulle redigera texten för att fortfarande låta det vara min text samtidigt som jag gjorde den bättre genom att använda de stilistiska tips jag fått.

Det var väldigt svårt att sluta redigera, att bestämma sig för att nu var den slutliga versionen färdig, men i morse skickade jag iväg texten. Så nu känner jag mig tom. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Och jag är nervös också. Nervös för att de ska tycka att min text bara är skräp. Så nu kan jag plötsligt inte koncentrera mig på att läsa.

Som tur är har jag från och med imorgon en riktigt intensiv jobbvecka framför mig så jag har iallafall inte tid att sitta och oroa mig på jobbet. Jag får försöka komma på något annat att göra på kvällarna och helgerna nu. Städa kanske? Nej, då blir ju Steven sysslolös och så kan vi inte ha det.

Flesh House av Stuart MacBride

fleshhouseEn fryscontainer i Aberdeens hamn läcker och när man öppnar den visar den sig innehålla människokött. Det är svårare än man kan tro att identifiera ursprunget på styckat kött, men när ett stycke uppvisar en piercad bröstvårta finns det skäl att misstänka att det inte är fläsk.

Ursprunget till innehållet i containern spåras till en slaktarbutik vars ägare är ingift släkting med Ken Wiseman. För 20 år sedan misstänktes Wiseman för att vara den mördare som fått öknamnet The Flesher – en uråldrig benämning för slaktare. Wiseman åtalades och dömdes men släpptes sedan på grund av brister i polisutredningen.

När människor nu igen börjar mördas eller försvinna efterlämnande blodiga brottsplatser och bitar av människokött är DI Insch övertygad om att Wiseman är i farten igen. Insch var involverad i den tidigare utredningen och blir ansvarig även för den nuvarande. Han driver på den, och DS Logan McRae, som en ångvält med Wiseman som ende misstänkte.

Övertygelsen att Wiseman var den skyldige ställde till problem för 20 år sedan. Den förnyade uppmärksamheten och jakten på Wiseman väcker hans hämndbegär. Medan människoslakten fortsätter kontaktar han BBC och hävdar sin oskuld. Utredningen blir mer och mer komplicerad men Insch vägrar överväga några andra misstänkta.

————————————–

Det här är den tredje av Stuart MacBrides böcker om Grampian polisen och Logan McRae. Det finns mycket jag tycker om i hans författande. Tonen är rå men rolig. Mycket rolig till och med. Persongalleriet är omfattande och även om vissa personbeskrivningar ibland liknar karikatyrer får läsaren en mångfacetterad bild av de flesta karaktärer.

Logan McRae är Detective Sergeant vilket innebär att han förväntas göra det han blir tillsagd. Och tillsagd blir han, DI Insch och DI Steel slåss om hans arbetstid och båda hävdar att hans arbete är mer angeläget och ska gå före hans privatliv. McRae har i viss utsträckning lärt sig att hantera sina chefer, men han gör som han blir tillsagd. Han tänker dock fortfarande självständigt och hittar samband i det utredningsmaterial han blir ålagd att gå igenom.

Trots att Logan McRae är huvudpersonen i MacBrides böcker är utredningarna i mycket stor utsträckning ett lagarbete, och McRae är en lagspelare och ingen ensamvarg. Åtminstone inte av eget val. Eftersom den passionerade ensamvargen som bryter mot regelboken i sin iver att följa sitt eget spår i en utredning blivit vanligare och vanligare i kriminallitteraturen är det uppfriskande med ett annorlunda upplägg.

Det är också uppfriskande att den här boken inte domineras av mördarens perspektiv. Det angreppssättet har också blivit lite för vanligt, och måste oftast vara vilseledande till sin natur för att inte avslöja mördarens identitet för tidigt. Men ämnesvalet för just den här boken är lite för osmakligt för mig. Trots att MacBride inte frossade i de värsta detaljerna var det som fanns med tillräckligt för att jag stundtals kände mig lätt illamående och måste erkänna att jag skumläste vissa avsnitt.

Trots det kunde jag ju inte lägga ifrån mig boken. Jag rekommenderar absolut Stuart MacBrides böcker, mest på grund av persongalleriet, humorn och spänningen.

Stuart MacBrides officiella hemsida

Stuart MacBride ges ut på svenska av Minotaur

595 sidor

Det blev ingen shoppingtur idag. Jag vaknade lite för tidigt för att dra iväg direkt så jag började läsa en ny bok. Och sedan kunde jag helt enkelt inte lägga ifrån mig den.

Så jag har inte köpt några nya kläder idag. Men jag har läst 595 sidor. På engelska. Det måste väl räknas som ett gott dagsverke ändå?

The Lovers av John Connolly

jcloversCharlie Parker kan inte längre arbeta som privatdetektiv; han har förlorat sitt privatdetektivstillstånd och sitt tillstånd att bära vapen. Ingen tvivlar på att de som råkat ut för hans egen typ av rättsskipande verkligen varit brottslingar, men många poliser menar att hans metoder knappt håller sig inom lagens råmärken.

För Charlie är det här en möjlighet att lösa ett mysterium som följt honom sedan han bara var ett barn – varför hans far, som var en polis som alltid följt regelboken, skjutit två obeväpnade tonåringar till döds och därefter begått självmord. En gåta som fått än större betydelse sedan en av de onda män han tvingats möta antytt att de som han trott var hans föräldrar kanske inte var det, att blodgrupperna inte matchade.

Det har alltid varit så att den ondska han nödgats bekämpa verkat större än vanlig mänsklig ondska, frågan är om det är han som dras till ondska eller ondska som dras till honom. Kanske finns nyckeln till allt i förklaringen till hans pappas handlande så många år tillbaka.

—————————–

Jag är ohjälpligt betagen i Jonh Connollys sätt att skriva. Jag märker när jag läser bokens första del att jag läser om vissa meningar bara för att njuta av orden och kompositionen. I den senare delen av boken kan jag inte unna mig den lyxen för då drivs jag framåt i texten av spänningen och jakten på gåtans lösning.

Den här boken är mindre en kriminalroman av privatdeckartyp och mer en suggestiv och mörk thriller, lite i Stephen King-stil. Jag har följt Charlie Parker sedan den första boken, Every Dead Thing, och det är svårt för mig att bedöma hur boken skulle te sig för någon som inte gjort det. Men jag tror man skulle kunna läsa den här boken utan att ha läst någon av de andra, jag tror man skulle bli nyfiken på de tidigare böckerna men att man skulle kunna ta till sig den här oavsett.

The Lovers är mörkare, mer otäck på ett mystiskt än våldsamt sätt, än de tidigare böckerna (och då är inte de eller några solskenshistorier precis). Den övernaturliga ondskan är ett tema som fått större utrymme för varje bok. Jag är mystifierad och rädd, jag hoppas på en logisk lösning men jag vet att jag kommer att tvingas acceptera att, åtminstone i Charlie Parkers värld, finns det mer mellan himmel och jord än jag egentligen vill föreställa mig.

Jag rekommenderar, som alltid, John Connollys böcker. Tre av dem, den tredje till femte boken, finns översatta till svenska, men jag skulle tro att hans författande gör sig bäst på originalspråket, engelska.

John Connollys officiella hemsida

John Connolly ges ut på svenska av Forum Bokförlag

Mellansäsong

Jag har svårt att komma iväg till jobbet just nu. Morgonrutinerna framskrider med bra fart ända till jag ska sätta på mig kläder. Då blir jag stående lamslagen i klädkammaren och låter blicken glida över alla kläderna där i hopp om att dagens perfekta outfit ska dyka upp.

Det är inte riktigt sommar längre. Men det är inte heller riktigt höst. Det känns som om hur jag än klär mig så blir det fel. Sätter jag på mig sommarkläder blir det en gråmulen, blåsig och ganska kall dag. Har jag valt lite mer höstbetonade kläder strålar solen så småningom från en klarblå himmel och det är varmt.

Dessutom har jag haft en lång period när jag klätt mig ganska ledigt. Nu är jag helt plötsligt sugen på mer formella jobbkläder; en snygg kostym som jag bara behöver kombinera med olika toppar till exempel. Det vore verkligen skönt också med tanke på att jag har en hel del tjänsteresor framför mig och det skulle underlätta packandet något enormt.

Det finns en risk att jag måste ägna helgen åt att redigera ett arbete som jag arbetat länge med och som ska levereras senast på tisdag. Men om det inte tar hela helgen är det jag som ger mig ut på klädjakt. Det borde väl inte vara så svårt att hitta en snygg kostym i en snygg färg som passar till mycket och med en skärning som får mig att se 15 kilo smalare ut?

Vinkling

hetsjaktJag har läst några tidningsartiklar igår och idag som fått mig att fundera på frihet, eget ansvar, skyldigheter, och samhälleliga skyddsnät, men kanske framförallt journalistisk vinkling.

”Heidi är ett offer för snabba lån”, påstår Expressen. När jag läser artikeln tycker jag snarare att Heidi verkar vara ett offer för lågkonjunkturen och bristen på samhälleliga skyddsnät. Jag får en känsla av att kronofogden skulle ha dykt upp och soffan blivit såld även om hon inte tagit SMS-lån.

Inte för att jag är någon förespråkare av SMS-lån; verkligen inte – jag håller med Johan Wallqvist när han uppmanar alla att vägra ta SMS-lån. Jag tyckte det var synnerligen obehagligt när radion svämmade över av reklam för olika SMS-lån.

Men jag anser att det är mitt och alla andras eget ansvar att sätta sig in i villkoren och konsekvenserna av våra val. Det är lika lite SMS-låneföretagens fel att folk ruinerar sig på deras produkter som om Louis Vuitton skulle bära skulden om jag ruinerade mig genom att köpa för många av deras produkter. Eller att det kreditföretag som jag var dum nog att låna pengar av när jag var yngre skulle klandras för att jag fick det svårare och svårare att ordna upp min ekonomi på grund av deras höga räntor. Det var mitt fel som inte insåg att jag bara förvärrade min situation genom att låna pengar därifrån.

Om majoriteten av de som hamnar hos kronofogden på grund av att de lånat pengar snabbt och lätt lånat för att konsumera mer än de egentligen har råd med vill jag bara säga – Skyll er själva! Om majoriteten verkligen är människor som Heidi som drabbats av olyckliga omständigheter skulle jag önska att journalisterna fokuserade mer på varför vårt samhälle inte har något skyddsnät för sådana situationer.

Så läste jag i DN igår att Stockholms stad inför rökförbud under arbetstid.  Enligt artikeln beror det på klagomål från äldre som tas om hand av äldreomsorgen och föräldrar till barn i förskolor, men  Folkhälsoinstitutet har precis gått ut med att en kommunalanställd rökare kostar kommunen 45 000 kronor om året. Förbudet ska införas från 1 maj nästa år och stadens bolag, förvaltningar och nämnder kommer att erbjuda rökavvänjningsprogram till sina anställda.

Jag tänker inte igen ta upp de vetenskapligt bevisade farorna med rökning och hur tobak antagligen inte varit lagligt om det upptäckts under modern tid (hoppsan, nu gjorde jag visst det iallafall). Nej, jag ville kommentera ett uttalande i artikeln:

Abdo Goriya (S), ledamot av fullmäktige, ordförande i socialnämnden och rökare av ett paket cigarretter om dagen, tycker att förbudet är integritetskränkande.

– Politikerna ska inte lägga sig i mina rökvanor och laster. Det är något jag själv måste ta ställning till. Jag är förvånad över att den borgerliga majoriteten fattar ett sådant här beslut samtidigt som de talar om individens valfrihet.

Förlåt mig, men politikerna lägger sig ju i våra vanor och laster hela tiden. I det här fallet är det ju dessutom politikerna i deras egenskap av arbetsgivare. I en blogg läste jag att alla andra ju också tar raster. Visst är det så, men om jag ska döma från de arbetsplatser jag varit på så sitter rökarna med oss andra och dricker kaffe och sedan går de ut och röker. Plus att de tar fler raster för att enbart gå ut och röka.

Ponera att en rökare går iväg och röker 4-6 gånger per arbetsdag. Det tar minst tio minuter varje gång; en rökande chef påstod på möten att det tar sju minuter att röka en Marlboro och gav oss därför tio minuter långa raster – man måste ju ut och in också. Vi bjuder på rökpausen i samband med lunchen men pratar då ändå om 30-50 minuter arbetstid som ägnas åt rökning. Det är över sex timmar i veckan. Om jag ägnade sex timmar av min arbetstid i veckan åt att läsa deckare och min arbetsgivare protesterade mot det tror jag att jag skulle få det svårt att hävda att de ägnade sig åt hetsjakt på läsare.

Kom inte och säg att läsning inte är lika beroendeframkallande som rökning. Läsning är min största last och jag är säker på att jag skadar mina ögon genom att läsa i tid och otid, även när ljuset är otillräckligt. Men jag skadar iallafall ingen annan. Ibland läser jag på lunchen, men aldrig på arbetstid – som jag fattade det får jag lön för att jobba ett visst antal timmar per dag, inte för att läsa deckare. Ännu; jag letar fortfarande efter det jobbet.

En annorlunda Holmes

Nu längtar jag till jul. Inte för att jag hoppas på en vit sådan, eller massor av julklappar. Nej, den 25 december ska äntligen filmen med Robert Downey Jr som Sherlock Holmes och Jude Law som Doctor Watson börja visas.

Av trailern att döma kommer det att vara en mycket annorlunda Sherlock Holmes. Mer actionhjälte än intellektuell problemlösare. Jag är inte säker på om jag kommer att tycka om det, men jag är väldigt nyfiken.

Längtan till London

londonlängtanJag är drabbad av en svår längtan till London.

Dels har jag läst om samtliga av Mark Billinghams böcker som översatts till svenska och genom dem besökt London; jag har besökt välbekanta platser, platser jag blivit nyfiken på att besöka i verkligheten och platser jag vill undvika till varje pris.

Sedan har jag haft kontakt med några av de vänner som fortfarande bor i London. Jag trodde att vi skulle fortsätta ha regelbunden kontakt trots att jag flyttade hem till  Stockholm, men så har det inte blivit. Nu blir det korta hälsningar på Facebook och kanske ett telefonsamtal en gång i halvåret eller så. Jag saknar dem.

Som grädde på moset har jag precis blivit bjuden till ett 40-årskalas i London. En av mina vänner som har flyttat till Australien kommer hem till London för att fira där. Jag skulle vilja åka och fira henne om hon så valde att fira sin födelsedag i en gulag i Ryssland. När hon väljer att förlägga festandet till London är det ju i det närmaste oemotståndligt.

Men jag kommer inte att kunna åka. Jag som brukade ha mer tid än jag visste vad jag skulle göra av med är plötsligt uppbokad till i mitten av oktober. Men kanske efter det. Om jag vinner på Lotto eller så. Tills dess fortsätter jag fantisera om promenader i London och tröstar mig med att besöka Wagamama när jag är på jobbresa i Köpenhamn om några veckor.

Vem är tragisk?

Den avslutande kvällen på vår konferens var det förstås underhållning. Två artister hade anlitats för att uppträda och bland annat leda ett Körslag mellan två av våra avdelningar. Den ena var Malena Laszlo som jag inte kände till men som var otroligt vacker och duktig.

Den andra var Jan Johansen. Han inledde sitt uppträdande med ”Se på mig” som han vann svenska melodifestivalen med och kom trea i Eurovisionfinalen i Dublin 1995. Sedan sjöng han ett långt schlagermedley – 28 låtar tror jag att han sa, fast inte hela låtarna förstås. Han är sig i stort sett lik, sjunger bra och bjöd på sig själv. Om jag hade fått välja artist hade jag kanske inte valt honom, men det fungerade utmärkt på ett företagsevent. Schlager är glatt och enkelt och folk dansade och sjöng med.

Men en kollega anmärkte att det var tragiskt att Johansen fortfarande levde på en hit som är nästan 15 år gammal och åker runt och uppträder på företagsevent. Jag hade inte ens tänkt de tankarna själv så jag kommenterade inte utan bara tog in vad kollegan sagt. Sedan dess har jag funderat en del på det. Och ju mer jag tänkt, desto mer känner jag att jag inte håller med. Jag kan bara anta att Jan Johansen älskar att sjunga och uppträda och han kan försörja sig på det. Det gör honom lyckligt lottad i mina ögon.

Själv har jag ett jobb som jag visserligen för det mesta tycker är utmanande och stimulerande. Efter många år i samma bransch har jag också byggt upp en kompetens som gör att jag är duktig på det jag gör. Men trots det känner jag ofta att mitt jobb inte är jag. Att jag skulle vara lyckligare om jag jobbade med något annat. För att ha en chans att få något av de jobb som jag tror verkligen skulle stimulera mig skulle jag vara tvungen att börja plugga igen. Det har jag inte råd med, speciellt inte som mitt jobb ju trots allt är roligt för det mesta.

Så jag undrar; vem av oss är det egentligen som är tragisk? Han som försörjer sig på att göra det han brinner för, eller jag som stannar i ett jobb för att det är tillräckligt bra och jag inte har råd att byta? Ingen av oss kanske. Eller möjligen båda. Han tycker kanske att det är en kompromiss att uppträda på företagsevent när han vill uppträda för ett fullbokat Hollywood Bowl. Eller så sitter han på fritiden och lägger in siffror från sitt privatliv i Excel och gör olika analyser och diagram och önskar att han fick betalt för att göra sånt på heltid.

Och jag har ju mina böcker och bloggen. Jag fortsätter upprepa mitt mantra: ”Mitt yrke definierar mig inte som människa, mitt yrke definierar mig inte som människa, mitt yrke definierar mig inte som människa…”

Richard Montanari

montanaribooksNär jag gjorde min beställning av sommarläsning från Amazon tog jag med de tre första böckerna av Richard Montanaris så kallade Philadelphia-serie.

Som namnet antyder utspelar sig böckerna i Philadelphia, Pennsylvania. Berömda landmärken, historiska som William Penn-statyn eller populärkulturella som trappan Rocky sprang uppför, skymtar förbi i böckerna, men det är framförallt i de områden som turister rekommenderas att undvika som böckerna utspelar sig.

De huvudsakliga huvudpersonerna i böckerna är polisdetektiverna Kevin Byrne och Jessica Balzano. Byrne är en veteran som sett för mycket och som inte kan låta bli att gå upp helt och hållet i sitt arbete. Hans äktenskap är över men han försöker att hålla kontakten med sin döva dotter. I den första boken, The Rosary Girls (En sista bön) har Byrne precis förlorat sin partner – till en massiv hjärtattack – sedan många år och får som ny partner Jessica Balzano.

Balzano är dotter till en berömd polis, men själv helt nyutnämd detektiv. Hon följer fortfarande reglementet och procedurer, men hon och Byrne hittar trots det någon slags samförstånd. Balzano är gift med en annan polis och deras äktenskap knakar i fogarna. De har en liten dotter. Hon är också en framgångsrik boxare.

Ingen av dessa karaktärer är direkt ointressant, inte heller deras funderingar kring balansgången som krävs för effektiv brottsbekämpning; faran att hamna på fel sida om lagen i sin strävan att fånga sin man och svårigheten att kombinera ett normalt privatliv med polisyrket. Men det känns för bekant; jag har läst det förut. Kanske är det jag som läst för många deckare.

Alla tre böckerna har som huvudtema en seriemördare som följer någon slags sofistikerad plan. I The Rosary Girls (En sista bön) mördas unga katolska kvinnor. Deras kroppar har skändats och placerats symboliskt och en pärla från ett radband, en rosenkrans, har lämnats vid varje kropp. I Skin Gods (Dödsscen) återskapar mördaren berömda mordscener från filmens värld. Dessa klipper han sedan in i en videofilm av originalfilmen som han sedan placerar ut i någon hyrvideobutik. Jag vill inte avslöja mördarens fixering i Broken Angels (amerikansk titel Merciless) (Villebråd) eftersom det inte är förrän långt in i boken som det kommer fram. Jag kan dock säga att jag listade ut det långt tidigare, kanske för att jag är skandinav.

Intrigerna är skickligt hopsnickrade, och det finns ofta parallella handlingar som bygger på spänningen i böckerna. Men igen känns det ganska välbekant (jag måste börja läsa annat än deckare); vi får inblick i mördarens tankar men inte tillräckligt för att identifiera honom eller ens lista ut hans nästa steg. Poliserna eller någon dem närstående hamnar själva i fara. Och så vidare.

Trots det kommer jag antagligen att läsa fler böcker av Richard Montanari, när jag vill läsa en välskriven, hyfsat otäck och klurig deckare och redan läst favoritförfattarna. Så jag rekommenderar den här serien till de som av någon anledning vill läsa en bok (den här typen av bok) som utspelar sig i Philadelphia. Annars finns det många andra böcker och författare jag hellre skulle rekommendera.

Richard Montanaris officiella hemsida

Richard Montanari ges ut på svenska av Norstedts