Att bekänna sig vara ett blindstyre

Jag tillhör inte dem som behövt glasögon sedan en tidig ålder. Det var inte förrän jag började arbeta med långa tättskrivna datalistor och senare datorer som det upptäcktes att jag behövde glasögon.

På den tiden var datorer ovanligt och potentiellt livsfarligt så företaget jag arbetade för såg till att alla som regelbundet skulle arbeta framför datorskärm testades för behov av så kallade skärmglasögon.

Enligt den tekniska definitionen av det som var grund för skärmglasögon behövde jag inte såna. Men optikern upptäckte att jag hade ett brytningsfel som han menade bara skulle innebära problem för mig framför datorskärmen. Alltså fick jag glasögonen betalda av min arbetsgivare.

Innan jag gick till den där optikern tyckte jag att jag hade perfekt syn. Vilken uppenbarelse det var att få veta hur bra man egentligen kunde se. Det var som om jag sett allt svart som mörkgrått på en ljusljusgrå bakgrund förut och nu var det kolsvart mot vit bakgrund.

Trots det hade jag i början endast på mig glasögonen när jag arbetade. Men med åldern har jag blivit mindre fåfäng och mer bekväm. Bekväm både som så att jag inte orkar plocka av och på glasögonen hela tiden och att jag vant mig vid att se utmärkt.

Men så en dag för inte så länge sedan insåg jag att det inte längre var enbart bekvämlighet som gjorde att jag tog på mig glasögonen så fort jag stigit upp. Någon morgon när jag inte gjort det försökte jag läsa en innehållsförteckning och insåg att hur jag än rynkade pannan, kisade med ögonen, höll förpackningen under starkaste lampan så kunde jag inte läsa vad som stod där.

Det var en otäck insikt att inse att jag inte längre kan läsa vad som helst utan att ha glasögonen på mig. Jag fick visioner av kritiska situationer där jag var beroende av att kunna läsa en instruktion av något slag och inte hade några glasögon. Och så det största problemet förstås. Att jag tycker att det är så svårt att hitta glasögonbågar som är snygga på mig.

Dyrt är det också. Med glasögon. Speciellt om man har brytningsfel vilket ju betyder unikt slipade glas. Men nu är det ändå dags att bita i det sura äpplet och ge sig ut på glasögonjakt igen. Jag har nog inte bara brytningsfel längre. Armarna tycks nämligen inte räcka till när jag vill läsa något numera.

Annonser

30 dagar: Det här hade jag på mig i dag

Dag 10 av 30 dagar: Det här hade jag på mig i dag

Vitt linne, MQ
Rosaspräcklig topp, Braez
Svart långkofta, Noa Noa
Svart sjal, Braez
Halsband, Syster P
Armband svart läder och silver, minns inte märket
Svarta jeans, H&M

Jag låtsas att det första fotografiet är avsiktligt konstnärligt. Men egentligen bevisar det bara att det finns en anledning till att jag normalt inte visar ”dagens klädsel”. Jag förstår inte hur folk beter sig när de fotograferar sig själva. Från början var det tänkt att jeansen skulle komma med på bilden också.

30 dagar: Min tro

Dag 9 av 30 dagar: Min tro

En gång i tiden när det var meningen att jag skulle gå i det som då kallades lekskolan bestämdes det efter ett tag att det inte passade mig. Istället fick jag gå på Kyrkans barntimmar. Jag fick alltså ganska tidigt lära mig om Jesus och många av de grundläggande budskapen i Bibeln.

Sedan när vi flyttat till Stockholmsområdet sjöng jag i kyrkans barnkör och deltog på det sättet vid otaliga högmässor. Jag blev också konfirmerad våren innan jag skulle fylla femton. Vi hade en härlig präst som fokuserade på kristendomens positiva budskap. Om att visa kärlek och omtanke, att ta ansvar för sina egna handlingar och visa barmhärtighet.

I dag skulle jag tro, och hoppas att jag tagit till mig några av dessa positiva budskap men jag kan inte påstå att jag tror på Gud. Ibland är det svårt att inte tro att det skulle finnas någon slags högre makt som påverkar det som sker, men lika ofta händer så fruktansvärda saker att det inte går att förstå hur en högre, god makt skulle kunna låta dem ske.

En religiös person skulle antagligen säga att Gud har gett oss fri vilja och att det är upp till oss att välja rätt, men dels är några av de fruktansvärda händelser jag tänker på naturkatastrofer som inte kan påstås ha orsakats av människan och dels har alltför många illdåd utförts i religionens namn för att jag skulle vilja ansluta mig till någon religiös inriktning.

Och det intressanta är att det finns så många likheter mellan många olika religioner. Likheter som alla handlar om kärlek, omtanke, att ta ansvar för sina egna handlingar och barmhärtighet. Trots det har lika många olika religioner använts som anledning till att förtrycka eller till och med förinta människor som bekänner sig till en annan religion. Det händer än i dag, om och om igen att människor begår hemska handlingar i en religions namn.

Därför måste jag nog säga att jag tror på självständigt kritiskt tänkande. Jag tror på att noga överväga sina handlingar utifrån vad de kan få för konsekvenser för sig själv och andra. Ifrågasätta sina egna motiv och hur man skulle reagera om någon annan gjorde likadant. Jag tror också på karma, att även om det inte alltid känns så får man återbäring på det goda man gör. Kanske inte på en gång, kanske inte från samma ställe men i det långa loppet kommer det goda tillbaka till den som gjort gott.

Bufferi-buff

Man skulle kunna säga att jag ibland är som ett videoklipp man försöker få köra med ett segt trådlöst bredband. Det kan ta ett tag innan det blir någon fart och man får garva läppen av sig.

Men efter att jag nu fått buffra, det vill säga ta det lugnt i tre dagar lämnade jag slutligen hemmet på riktigt och fick en del gjort. Eller så var det iallafall tänkt.

Först åkte vi hem till mamma och pappa. Mamma skulle nämligen egentligen operera sitt knä på onsdag och hade blivit rekommenderad att ha med sig musik att lyssna på under ingreppet.

Jag hade tagit med mig min MacBook, min iPod och nyinköpta hörlurar som skulle vara särskilt bra på att stänga ut oönskade ljud och var redo att kopiera in mammas favoritskivor. Så blev det dock inte för när mamma öppnade dörren skrattade hon och frågade om jag inte fått hennes sms. Visst hade jag det, men det hade jag inte hört så det var först då som jag fick veta att läkarna bestämt sig för att skjuta upp operationen på obestämd framtid.

Istället för musiköverföring och iPodutbildning blev det trevligt fika, tittande på pappas och mammas favoritklipp på Youtube just nu samt utläggande av annons på Blocket. Sedan åkte Steven och jag tillbaka in till stan, fick på något magiskt sätt en laglig parkeringsplats och gick för att äta lunch.

Under promenerandet i kvarteren lyckades jag införskaffa en ny adventsstjärna modell grande. Några glada strumpor både till mig och till Steven fick också följa med hem. Liksom middagsmat och lite adventsväxter. Nu känns det som lite mer advent här hemma. Inget att garva läppen av sig åt kanske, men mysigt.

30 dagar: Ett ögonblick

Dag 8 av 30 dagar: Ett ögonblick

En gång i tiden när jag övervägde om jag verkligen skulle ge mig in på att försöka skriva de här 30 dagar av rubriksatta inlägg tänkte jag att det här skulle bli ett av de svårare inläggen att skriva.

Sedan dess har jag rannsakat mitt liv på jakt efter det ultimata ögonblicket. Ett ögonblick som skulle vara speciellt, på något sätt avgörande och gå att beskriva i ord. Jag kom inte på något som jag skulle kunna återge så att det skulle bli förståeligt för någon annan.

I dag sitter jag alltså här och skriver om ingenting. Eftersom jag åtagit mig att följa den här 30 dagarsutmaningen. Jag tröstar mig med att det iallafall inte kommer att ta så lång tid att läsa det här inlägget om ingenting. Bara ett ögonblick.

Tillfällig försening

Advent är lite försenat här hos mig. När jag skulle sätta upp mina adventsstjärnor visade de sig vara för gamla och gick sönder när jag försökte fälla ut dem. Steven insisterade visserligen på att hänga upp en annan gammal adventsstjärna jag hade i julsakslådan men den passar inte riktigt in i min vision av hur jag vill adventsdekorera så den kommer att bytas ut så fort jag hinner skaffa nya stjärnor.

Det enda jag egentligen hittills gjort är att jag försökt införa lite adventsdoft. Förra året när jag var på Granit tyckte jag att det doftade så härligt där. Jag insåg att det var för att de dekorerat adventsljusstakar och annat med anisstjärnor och kanelstänger. Så nu har jag fyllt två av mina Marimekkoskålar med dessa kryddor. Det ser fint ut och doftar lagom mycket.

30 dagar: Min bästa vän

Dag 7 av 30 dagar: Min bästa vän

En gång i tiden, då när det var viktigt att ha just en bästa vän. En bästis som var bästis bara med en själv och ingen annan. Då hade jag svårt att få till just det. Jag hade vänner men ingen som var bara min vän.

Sedan när jag var 10 och vi hade flyttat till Stockholmsområdet igen verkade det som om det skulle bli på samma sätt där. Alla ”bästa vänner”- konstellationer verkade ha bildats innan jag flyttade dit.

Men så träffade jag Charlotta. Av någon anledning hade inte hon heller någon bästis så vi blev väl i princip det. Vi var inte bästisar som Veronica och Helena som alltid hade likadana kläder på sig. Vi hade inte ens samma fritidsintressen.

Men det var med Lotta jag pratade om viktiga saker, vi sökte upp varandra på rasterna i skolan och såg till att också den andra blev inkluderad om något var på gång.

Så i sjuan hade Lotta problem med värk i ett ben. Värk som inte ville gå över och som efter många om och men visade sig vara cancer. Hon blev tvungen att amputera ett ben och vi hoppades alla att det var det. Hon berättade för mig att läkaren sagt att om cancern skulle komma tillbaka skulle det vara i lungorna och då skulle det inte finnas något att göra.

Hon kom tillbaka till skolan och var i princip som vanligt. Hon fick en jättetuff moped så att hon kunde hänga med när vi andra cyklade. Vi gjorde vårt första biobesök utan någon vuxen med tillsammans. Vi började prata framtidsplaner och pojkar. Men så började hon få oroväckande symptom och det visade sig att cancern hade spridit sig till lungorna.

Läkarna gav inte upp direkt, och säkert inte Lotta heller. Hon gick igenom flera tärande behandlingar och var mindre och mindre i skolan. Så på vårterminen i 9:an dog Lotta och jag gick på hennes begravning. Det var totalt oförståeligt att någon i min egen ålder dött och inte fanns längre och begravningen var brutalt sorglig.

Efter Lotta har jag egentligen inte haft någon bästa vän. Men jag var äldre också och begreppet bästa vän var på väg att bli ointressant. Redan medan Lotta fanns kvar hade vänkretsen utökats och i och med att vi alla hamnade i nya sammanhang när vi började gymnasiet förändrades vänkretsen.

I dag har jag några vänner som jag vet att jag skulle göra i princip vad som helst (lagligt) för. Jag har några vänner som jag vet skulle ställa upp för mig om det behövs. Jag har Steven, mina syskon och mina föräldrar. Jag har bloggläsare som skriver snälla, stödjande och uppmuntrande kommentarer. Jag förväntar mig att fortsätta skaffa mig vänner länge till.

Jag tänker fortfarande ofta på Lotta. Jag hoppas att vi fortfarande hade varit vänner om hon inte dött. Jag tänker att om hon fått sin diagnos i dag hade det förhoppningsvis gått mycket bättre. Varje gång jag tänker på den där läkaren som sa till henne att om cancern spred sig till lungorna skulle det inte finnas något att göra blir jag så arg. Jag förstår vikten av att ge patienter realistiska förväntningar men i det läget tycker jag att det var onödigt pessimistiskt.