I vredens tid av Stefan Tegenfalk

Kriminalkommissarie Walter Gröhn är långt ifrån grön inom rättsväsendet. Tvärtom finns det vissa som tycker att han efter trettio år i yrket borde sluta. Bland annat för att han fortfarande är så driven att skipa rättvisa att han inte alltid följer regelboken.

När domaren Bror Lantz i ett anfall av oförklarlig vrede dödar en taxichafför kommer han knappt ihåg det efteråt. Det är obegripligt för honom själv och för alla andra. Walter Gröhn blir utsedd att utreda fallet och mer eller mindre tillsagd att finna att det var en olycka.

Samtidigt får han sin arbetsgrupp utökad med Jonna de Brugge. Hon är i mycket hans motsats, precis utexaminerad från Polishögskolan och del av Rikspolisstyrelsens Särskilda Utredningsenhet som analytiker. Hon har blivit varnad under utbildningen för de avtrubbade och luttrade äldre poliserna inom kåren och tror fortfarande på att hålla sig till regelverket.

Men när antalet döda ökar och ingen utom Jonna och Walter verkar se annat än terroristspöken tvingas hon ifrågasätta sina värderingar och prioriteringar och fatta flera svåra beslut. Är det berättigat att begå ett mindre brott för att förhindra ett större brott?

——————————

Om man vill vara snäll – och det vill jag i det här fallet – kan man säga att det här är en osedvanligt stark debutroman.

Ville man däremot vara elak skulle man kunna säga att här har vi någon som lagt verk av Leif G W Persson, Roslund&Hellström, Stieg Larsson och kanske några sidor av Liza Marklund i en påse, skakat om och plockat fram en ny bok där ur.

Fast så enkelt är det ju inte. Visst finns det dofter från ovanstående författares författarskap. Insikten och trovärdigheten avseende rättsväsendet och den undre världen, en journalist i en framträdande om kanske inte helt smickrande roll och en genialisk, men skum datahacker. Och visst har Gröhn en viss släktskap med Ewert Grens?

Men Tegenfalks grundtes i boken är hans egen, liksom språket. Hans språk väller fram som en kraftfull lavin och driver läsaren obevekligt med sig genom boken. Inga klichéliknelser, befriande fritt från lyriska utsvävningar eller effektsökerier. Det är rent, rakt på sak och kraftfullt med originella metaforer.

Min enda invändning mot den här boken är att den är en del av en trilogi på samma sätt som Larssons Milleniumserie. Jag avskyr att behöva vänta på den slutliga upplösningen. Men om de två andra böckerna håller samma kvalitet som den här är de kanske värda att vänta på.

Jag rekommenderar mycket gärna den här boken. Det är dock på alla sätt en kriminalroman och den väcker också vissa förhagor om det svenska rättsväsendet, men i den genren är den alldeles utmärkt.

Stefan Tegenfalks officiella hemsida