Väldigt, väldigt upptagen

Jag har en mycket underlig vecka.

I måndags och i går hade vi ett avdelningsmöte med övernattning.

Det har varit mycket intressant och bra, men det kändes väldigt konstigt att bo på hotell när jag bara var tjugo minuters promenad hemifrån.

Sedan åkte jag direkt till Köpenhamn efter mötets slut och nu sitter jag på samma hotell som jag var på förra veckan och undrar om jag hamnat i någon slags tidsloop.

Fast så ser jag min nya fina kabinväska med hjul och handtag som jag faktiskt kom i väg och köpte i helgen och inser att tiden verkligen gått framåt.

Vilket betyder att jag varit grovt försumlig i att uppdatera bloggen. Jag ber om ursäkt för det. Men det kanske blir bättre nu. Inga fler resor på säkert två veckor.

Otäckt vuxen och präktig

Att stiga upp tidigt en lördag och betala månadens räkningar känns som att vara otäckt vuxen och präktig.

Så nu är det bäst att jag drar ut på stan och köper något som jag egentligen inte behöver.

För det blev visst lite pengar över efter att alla räkningar var betalda.

Det finns kanske en poäng med att bete sig vuxet och präktigt och sköta sin ekonomi ändå.

Jag har tappat tron

I morse när jag åkte till Oslo tog jag på mig mitt nya favorithalsband. Det från Vintage by Fe som var sån bra längd och hade flera olika berlocker.

Det skulle jag inte ha gjort.

Någonstans mellan Arlanda och konferensrummet på Radisson Blu Gardemoen tappade jag minst en berlock. Bland annat det fina korset.

Men i övrigt har det varit en mycket bra dag. Ett produktivt och bra möte, en promenad efter att jag kommit till hotellet vid kontoret och sushi till middag.

Det blir sovdags tidigt här tror jag. Jag hittar ingenting på TVn som jag tycker verkar värt att se och jag är för trött för att läsa eller jobba.

Och i morgon Oslo

Det är mycket nu.

Jag var ju i Köpenhamn måndag till tisdag.

Så i dag har jag försökt hinna med lite vanligt arbete.

Typ en hel veckas vanligt arbete.

För i morgon bär det ju av till Oslo för två till dagar fyllda av olika möten och av resande.

Men sedan, ni. Sedan är det helg.

Jag tror att jag måste hitta på något riktigt dekadent den här helgen.

Bara för att det är så mörkt nu och för att det är så mycket arbete.

Fy på mig

Jag sitter på ett litet hotellrum i Danmark och är missnöjd med mig själv.

Att det skulle bli svårt att sköta ätandet i dag i och med att jag skulle ut och resa visste jag.

Men jag var ändå besluten att sköta mig, förra gången jag åkte till Köpenhamn gick det ju bra.

Så jag började med att faktiskt äta frukost, youghurt med blåbär och pekannötter, trots att jag skulle flyga senare.

Tyvärr gick det utför efter det.

Själva resandet gjorde jag runt lunchtid och när jag kom fram till hotellet var jag så pass sen att jag inte hann ordna något att äta innan det var dags för det möte jag kommit hit redan i dag för.

Efter det mötet var klockan nästan sex och jag var rejält hungrig. Jag tog mig till de närliggande Torvhallarna och gick runt, runt där på jakt efter något som jag förstod vad det var och som var tillåten mat.

Men kom därifrån med ett mellanting mellan pizza och smörgås. Tunn, tunn pizzadeg med tomatsås, soltorkade tomater och parmaskinka vikt runt sallad och ruccola. Egentligen tror jag att det skulle vara mozzarella i också men det var det inte.

Efter det en minicupcake och en stor caffe latte.

Det värsta är att det inte ens var särskilt gott. Pizzabotten var så tunn att den var krispig och det enda det smakade var isbergssallad och soltorkad tomat när jag missat att plocka bort någon sådan.

Alltså: Fy på mig. Jättemycket fy på mig.

Och i morgon gäller det att motstå den fantastiska frukostbuffén som de har här.

Rykande åtgång

Det är många som åker till IKEA nu.

Och faktum är jag börjar få ett behov av att åka dit jag med.

För nu börjar säsongen då det är rykande åtgång på ljus här hos mig.

I dag tände jag ljus redan vid frukost och har fortsatt på det sättet hela tiden.

Det går åt ett och annat ljus då.

Fast ryker gör de förstås inte.

Inte de man köper på IKEA i alla fall.

Roadside Crosses av Jeffery Deaver

Efter att jag läste The Bone Collector av Jeffery Deaver någon gång i slutet av 1990-talet köpte jag länge hans böcker så fort de gavs ut. Hans ämnesval är ofta aktuella och intressanta, personerna i böckerna flerdimensionella och väldigt få författare lyckas konstruera så kringelkrokiga och oförutsägbara handlingar som Jeffery Deaver.

Men efter ett tiotal böcker blev Deavers oväntade vändningar i handlingen förutsägbara och eftersom jag rekommenderat honom till Steven är det han som ivrigt inväntar varje ny bok och jag som avvaktar och läser böckerna när det uppstår någon slags lucka i mitt läsande eller passar in som avbrott mot vad jag tidigare läst.

Det är alltid lätt att dras in i en Deaverbok och hållas fast i den spännande handlingen tills boken är slut. Det enda är väl att han i vissa saker nästan förutsätter att man läst de tidigare böckerna i en serie medan han samtidigt glatt kan upprepa och ägna tid åt detaljer kring sånt som han anser avgörande för bokens upplägg.

Det visar också både på humor och ett engagemang i sina läsare att om han som viktig komponent i en bok har till exempel en blogg lägger upp en websajt på den adress som anges i boken, även om den websajten kanske inte innehåller så mycket. För den här boken kan läsaren hitta The Chilton Report som är ett viktigt inslag i boken på nätet.

Det här är inte en bok som kommer att dröja kvar i tankarna eller skrämma långt efter att man läst ut den, men jag rekommenderar den ändå gärna. Den bjuder på en fantasifull, spännande och ändå realistisk läsupplevelse.

Jeffery Deavers officiella hemsida

Jeffery Deaver ges ut på svenska av Norstedts

Face of the Devil av N J Cooper

Karen Taylor är psykolog och arbetar på Universitetet i Southampton, men också som psykologisk konsult åt polisen. Framförallt har hon arbetat med kriminalinspektör Charlie Trench och deras relation är det som hittills hindrat henne från att ta sitt förhållande med neurokirurgen Will Hawkins vidare.

Det fall Trench vill ha hjälp med den här gången är ett mord på Isle of Wight. 15-åriga Suzie har hittats knivmördad i famnen på en annan tonåring, Olly Matken. Olly har schizofreni och hävdar att allt han gjort är att försöka skydda Suzie från djävulen.

Trench vill att Karen ska avgöra om Olly är kapabel att mörda, hans egen far verkar övertygad medan Ollys psykolog menar att Olly omöjligt kan ha dödat någon. Karen tillbringar mer och mer tid på Isle of Wight, där hon också håller på att bygga ett hus, för att försöka förstå vem Olly är och vad han kan vara kapabel till.

Men hennes undersökningar kommer mer och mer att handla om vad som hände Suzie och vem djävulen som Olly ville skydda henne ifrån kan vara. Men Ollys psykolog har många motståndare på ön och om Olly är oskyldig har någon redan mördat en gång och kanske är beredd till ytterligare våld för att undgå upptäckt.

———————–

N J Cooper är samma författare som Natasha Cooper (som egentligen är en pseudonym för Daphne Wright). Hennes författarskap har utvecklats från mer lättsamma deckare med romansförfattarinnan Willow King som huuvdperson via en lite mörkare serie om advokaten Trish Maguire som är specialiserad på barnmisshandel till serien om Karen Taylor under författarnamnet N J Cooper.

I den här serien fokuserar Cooper på människans psyke i allmänhet och mental sjukdom i synnerhet. Hon har också hittat ett sätt att utnyttja fördelarna med att ha en polis med de rättigheter och utredningsmöjligheter som bara någon inom rättsväsendet har att tillgå med fördelarna att ha en en person av privatdetektivskaraktär som kan kringgå de regler polisen måste följa.

Jag tycker att hon gör ett mycket bra jobb i den här boken, även om den kanske var lite seg i början. Men jag blev engagerad i personerna i boken, tyckte om Karen Taylor och tyckte att hennes agerande kändes logiskt och trovärdigt samt hölls intresserad av vem som egentligen mördat Suzie och varför.

Jag rekommenderar gärna den här boken och kommer själv att läsa mer av N J Cooper.

Natasha Coopers officiella hemsida

Simon&Schusters sida om N J Cooper