Födelsedagsbord – Före och efter

Man ska ha husvagn

Steven pratar ibland om att han skulle vilja ha husvagn (igen). Jag brukar då försöka låtsas som att jag inte hör – husvagnssemester ter sig ungefär lika lockande för mig som en rejäl influensa. Jag tror säker att jag skulle klara av det, men har ingen önskan att utsätta mig för det frivilligt.

Men nu var det ju ändå hans födelsedag så då tänkte jag att jag skulle bjuda till. Så han fick massor med husvagnar. Och när jag ändå var generös slängde jag med ett gäng bilar som kunde dra husvagnarna.

På något underligt sätt krympte de dock och blev dekorationer på tårtorna. Synd. Men det är tanken som räknas, väl?

Operation Kalas – Klart!

Jag trodde att jag lagt upp en projektplan som skulle se till att det bara var finputsning och självpiffning som återstod att göra på lördagen.

Men som vanligt hade jag bedragit mig och vi fejade och stod i till det bittra slutet eller snarare till festens glada början.

Eller det hade blivit så om det hade kommit några gäster redan den tid vi angett som starten för vårt öppna hus. Som det var kunde vi faktiskt själva testa våra olika lekstationer i en dryg timme innan de första gästerna kom.

Men sedan kom och gick folk så att det i princip var fullt hus till midnatt. Steven blev firad, fick umgås med familj och vänner och fick massor med presenter som kommer att ge honom mycket glädje, bland annat upplevelsepresenter, konsertbiljetter och en fantastisk delikatesskorg.

Vi bor ju här!

Häromdagen fyllde Steven 40 år så imorgon ska här bli kalas.

Och som alltid när jag ska ha bjudning får jag för mig att maten måste dukas fram som i ett matlagningsprogram med Leila och hela hemmet måste stylas som skulle det fotograferas för Sköna Hem.

Här ska alltså inte bara städas utan nytt färgglatt porslin ska inhandlas, liksom ljusstakar och andra heminredningsattiraljer. Helst skulle jag byta hela möblemanget.

Det är roligt att planera och drömma om men i praktiken blir det naturligtvis stressigt och ibland slås jag av vilken absurd ambition det är.

Den här gången drabbade klarsyntheten mig igårkväll när jag stod framför de vägghängda fack där vi stoppar post vi anser behöver sparas. Jag tänkte att jag måste tömma dem, låta bara det visuellt tilltalande innehållet vara kvar och göra snygga beskrivande skyltar. Jag funderade på vart tusan jag skulle lägga det som inte fick vara kvar och blev trött.

Och det var då jag äntligen tänkte det.

Vi bor ju här, tänkte jag, det måste väl få synas.

Och så fick det bli. Postfacken skulle inte få någon heminredningsfotograf att hoppa jämfota av glädje, men kalaset ska nog bli kul ändå.

Operation Klädkammare – Klart!

Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle bli färdig. Jag tycker att jag fortfarande har alldeles för mycket kläder och annat kvar, men jag är ändå nöjd.

Jag har tagit ut allting ur klädkammaren och gått igenom det. Allting som jag inte använt på ett år har antingen slängts eller getts bort. Förutom vissa kläder som jag bara älskar och naivt nog tror att jag någon gång ska få på mig igen.

Drömmen om den superorganiserade och luftiga klädkammaren lever kvar, men det kan nog inte bli av förrän vi rensat ut och organiserat i källarförrådet. Och det är nog ett ännu mer tidskrävande projekt än det här var.

Operation Påsk – Klart!

Det har verkligen varit skönt med en längre ledighet. Och vilket fantastiskt väder vi fick – underbart.

Jag har kämpat på med omorganiseringen av min klädkammare, men vi har också hunnit träffa vänner och familj. Vi har varit i Nykvarn, Åkersberga och Uppsala, ätit god mat, charmats av barn och stimulerats av vuxna.

Och om kolesterolet skjutit i höjden beror det inte på ägg från höns utan snarare på dylika av marsipan och choklad. Vackra och goda.

Gått in i en dörr

Ni vet den där bortförklaringen som misshandlade kvinnor brukar komma med, åtminstone på film, när de har en blåtira. Att de gått in i en dörr. Idag gick jag in i en dörr. Eller åtminstone en dörrkarm.

Och jag har ett fult värkande blåmärke. Fast inte i ansiktet utan på två av knogarna på vänsterhanden. Så jag antar att jag ser mer ut som om jag gett någon en blåtira (nej, Steven har ingen blåtira) än blivit misshandlad själv.

Och ingetdera är sant, förstås. Jag har inte misshandlat eller blivit misshandlad. Jag har hjälpt min morbror att flytta.

Jag och en person till bar ett bord, jag gick baklänges, och dörröppningen visades sig vara smalare än jag trodde så jag körde in min hand med full kraft, i viss mån påskjutsad av den som bar i andra änden av bordet, in i dörrkarmen.

I övrigt gick det bra. Han bytte lägenhet med grannarna bredvid så det jobbigaste var att få till logistiken så att möblemangen bytte plats på ett smidigt sätt och vi inte krockade när vi försökte mötas med allehanda bördor.

Trots det nära avståndet blev det ju en del vändor, även upp på vinden och många steg hade det blivit på stegräknaren om jag haft den på mig. Dessutom promenerade Steven och jag hem i det underbara vårvädret. Så det känns som att det varit en produktiv och bra dag.

Men det ska bli spännande att se om jag kommer upp ur sängen imorgon.

Inte snabb men noggrann

Idag var det första arbetsdagen i en ny månad. Det är oftast den dagen i månaden när jag stressar som mest; har så mycket att göra att jag brukar hoppa över lunchen till och med.

Men inte idag. Idag har jag tagit min tid. Jag var nämligen tvungen att börja om från början idag. Det databasformat som jag fick förut och i vilket alla mina standardmallar för att ta ut data är byggda finns inte längre.

Man kan tycka att det skulle gjort mig tokstressad, men flera av de chefer som brukar hänga över axeln på mig i väntan på nya färska siffror är bortresta till en annan tidszon på ett stort möte.

Så jag har jobbat på sakta men säkert och det har varit så skönt. Jag är inte färdig, men jag är å andra sidan 100% säker på att det jag åstadkommit idag är helt korrekt och det är så skönt.

Men imorgon försöker jag nog lägga på ett kol iallafall så att jag blir färdig. Jag vill ju inte bli känd som den långsamma tjejen.

En dålig start men ett bra slut

Igår morse när jag kom ut till bilen fanns det nya fula svarta märken och en skada i lacken på min bakre stötfångare. En jättestor van hade trängt sig in på platsen bakom mig, en plats där en Volvo V70 precis fick plats tidigare.

Jag gick upp till lägenheten igen och fotograferade alltihopa, inklusive registreringsskylten på vanen, så jag tänker se till att försöka få ersättning för skadan. Men det är månadsskiftesdagar nu så jag hann varken igår eller idag.

Men trots att gårdagen fick en dålig start fick den ett bra slut. Efter jobbet åkte jag först ut till syrran och lämnade tröjorna till Viktor och sedan åkte jag på middag hos en vän jag inte träffat på länge. Ännu en gammal vän som det också var länge sedan jag träffade var också där.

Det var avslappnat och trevligt, konversationen flöt på lätt, maten och vinet var gott och jag tyckte det var speciellt trevligt att hennes tre söner var hemma och för en stund hjälpte vi alla tre mellanpojken att klura ut sin matteläxa. Jag blev uppdaterad på vad som hänt i mina vänners liv och önskade att jag varit bättre på att hålla kontakten.

Eftersom jag inte kan ändra det som redan hänt kan jag bara bestämma mig för att bättra mig och har därför redan föreslagit några datum då de är välkomna hem till mig. Fast jag gav mig själv lite tid så att jag hinner städa ordentligt och öva på att laga lika god mat som de gör.

Så om jag inte bloggar lika ofta ett tag nu vet ni vad jag gör. Hoppas bara grannarna står ut med doften av vidbränd mat.