Persikan och ägget

I dag har jag varit på brorsdöttrarnas konfirmation med efterföljande familjesammankomst.

Det var fint.

Bland annat berättade prästen om att de på konfirmationslägret pratat mycket om skillnaden på självkänsla och självförtroende.

Huruvida man skulle eftersträva att vara en persika eller ett ägg.

En mjuk och fin persika med en hård, sammanhållande kärna av bra självkänsla.

Eller ett ägg med ett hårt men skört skal av självförtroende.

En bra liknelse, tycker jag.

Och jag behöver verkligen jobba mer på att vara (bli?) en persika.

Jag tror att jag i många sammanhang är där, även om skador i det fjuniga skalet och mjuka saftiga köttet svider så håller jag ihop och fortsätter känna stolthet över att vara jag och en vilja att fortsätta vara som jag är.

Men i andra sammanhang är jag fortfarande ett ägg och rinner ut i en oformlig, kletig pöl när det bräckliga skalet utsätts för en välriktad träff.

Den enkla lösningen vore förstås att hålla sig undan de sammanhang där detta inträffar.

Fast om jag vill växa och verkligen vara en persika borde jag väl inte göra så?

Fasiken, nu blev jag hungrig.

Och jag har varken ägg eller persikor hemma.

Svarta hål

Jag tycker att jag borde ha blivit för gammal för att trilla ner i svarta hål av självförakt men tydligen inte.

Just nu utlöstes troligen fallet av en färd i en hiss med speglar runt om och den förestående klassåterträffen.

Varför är inte livet en dans på rosor egentligen?

Om självbilder

Ibland är det svårt att skriva om det som snurrar i hjärnan utan att det ska bli ett milslångt inlägg. Och skriver man för kort blir det inte tillräckligt tydligt vad man egentligen menar.

Jag tycker förstås egentligen inte att jag är medelmåttig.

Men jag har alltid varit avundsjuk på de omkring mig som lyckas gå genom livet helt övertygade om sin egen förträfflighet och som tack vare sitt oomkullrunkeliga (jo, jag tror att det är ett ord) självförtroende och starka självkänsla ser till att bygga just det liv och den karriär de vill ha.

Själv kan jag nämligen inte låta bli att spegla mig i vad andra verkar tycka om mig och låter andra sätta begränsningarna för mig. Jag blir den pålitlige, kompetenta medarbetaren som man kan ha nytta av till både det ena och det andra och inte behöver bekymra sig för att förlora.

Jag försöker arbeta med det där, men det är alldeles för lätt för mig att tycka att andra människor är fantastiska, jämföra mig själv med dem och tycka att jag inte alls är lika bra.

Men jag är förstås riktigt bra på Wordfeud. Mot vissa i alla fall.

Tjockare skinn behövs

Jag har dålig självkänsla. Det är otroligt irriterande och jobbigt. Jag är onödigt känslig och plockar direkt upp allting som skulle kunna vara ett tecken på att jag är en misslyckad människa som nästan ingen tycker om.

Nu när jag är så utarbetad och trött är jag förstås extra känslig. En tid då jag egentligen bara borde vara uppkrupen i soffhörnet och läsa bra böcker. Eller möjligen umgås med människor som jag känner mig helt trygg med.

Så vad gör jag? Jo, jag öppnar en applikation på Facebook där man röstar på vem man vill arbeta med. Och inser att alla andra fått typ miljoner röster och jag nästan inga alls.

Jag överdriver förstås. Det är det dålig självkänsla gör. Men även om jag vet det har jag inga bra tekniker för att hantera känslorna som väckts. Och just nu känns det otänkbart att gå till jobbet på måndag. Ingen där vill ju jobba med mig egentligen.

Fast jag fick förstås en kram från ett oväntat håll efter ett möte i fredags. (Nej, du behöver inte oroa dig, Steven, det var en kvinnlig kollega.) Och jag stör ju inte så många heller, där borta i mitt ensamma hörn. Så jag går nog dit ändå.

Men för säkerhets skull är det nog bäst att jag äter mycket choklad i helgen. Det borde man väl få tjockare skinn av?