Hängigt

Jodå, lite förkylt är det allt.

Men bortsett från rejäl blåst är det uppiggande väder i dag så jag gick till jobbet trots att jag känner mig hängig.

Jag vet att man inte borde, men jag har ett möte jag inte kan skippa.

Så jag kompletterade den fredagslediga klädseln — svarta jeans och collegetröja — med ett par favoritskor och örhängen.

Snart ska jag skriva min reseräkning och se om det kan få mig att känna mig lite mindre pank.

Då kanske jag skulle kunna uppbåda lite helgentusiasm.

Ska ni hitta på något kul i helgen?

Annonser

Hur lång tid brukar det ta?

Hur lång tid brukar det ta innan man kommer över någon?

Mitt hjärta är fortfarande så där sprängfyllt av kärlek.

Jag vill, vill, vill höra av mig och kolla hur han mår, tala om hur fin han är och så vidare.

Men jag gör det inte.

Det vi hade var inte vad jag vill ha och om vår relation utvecklades över huvud taget verkade det vara åt fel håll.

Så om det nu ändå inte ska bli vi vill jag att de här känslorna jag har ska gå över.

Har ni några tips på hur jag kan få det att hända fortare?

Jag vill hem till regnet!

Jag sitter på Kastrup och det är fortfarande drygt två timmar kvar till mitt flyg hem ska lyfta.

Jag vill hem nu!

Jag har förstått att det regnar hemma och det skulle passa mig utmärkt.

Jag vill hem och duscha, sätta på mig några mjuka, varma kläder och krypa upp i soffan och ta det lugnt.

Det är bara ett problem med det scenariot.

Ja, förutom att det är två timmar kvar till avfärd alltså.

När jag kommer hem förväntas jag skynda mig direkt till ett möte med bostadsrättsföreningens styrelse.

Det känns inte så lockande.

Men jag kanske hinner sätta på mig en mysig tröja när jag lämnar av väskorna hemma.

Och min väderapp säger att det ska regna hemma i morgon också; jag får mysa då.

Inte i himlen men högt upp

Jag kommer inte orka skriva mycket i kväll; jag har varit uppe sedan 4:30, suttit i möte hela dagen och fått rödvin till middagen.

Jag är redo att borra ner huvudet i kudden och sova.

Men jag ville ändå checka in och säga att jag inte är på mitt mest positiva humör just nu men att jag som alltid älskar att bo högt upp.

Kändes passande att jag kunde göra mig själv till en utomjording med kvällsutsikten i bakgrunden med SnapChat.

Hoppas ni haft en fin dag.


Lite blek och skrynklig, men…

Min självbild brukar fungera lite så här:

  1. Vaknar och går ut i badrummet
  2. Ser mig i spegeln och tycker att jag är ful
  3. Badrumsfixar och så småningom på med lite krämer och jox i ansiktet
  4. Börjar tycka att jag väl ändå ser ok ut
  5. Äter frukost
  6. Sminkar mig
  7. Tänker att efter lite solpuder och mascara applicerats kanske jag till och med ser ganska snygg ut
  8. Tar på mig glasögonen
  9. Går ut i badrummet för att borsta tänderna
  10. Ser mig i spegeln och tycker att jag är ful

Och sedan brukar jag undvika speglar och försöka tänka att jag ser ut som typ Ingrid Bergman.

När hon var i min ålder.

Fast varje gång jag ändå råkat se mig i en spegel…

Ja, ni fattar.

Men nu är det som att något förändrats.

Trots att jag gett upp hoppet om någon som kändes som om han kunde vara ‘the love of my life’.

Eftersom jag inte verkade vara något mer än typ tredje reserv för honom.

Trots att jag inte sköter mig; äter fel och rör på mig för lite på grund av det onda knät.

Och just i dag trots att jag är lite blek och skrynklig eftersom gårdagen tillbringades i soffan och alla kläder låg i en stor hög i klädkammaren efter snabbröjningen i lördags.

Trots allt det är det som att jag tycker om det jag ser i spegeln.

Ögonen iallafall.

Det är som att det är någon slags ljus i dem just nu.

Det är en ganska skön känsla; att gilla sitt eget utseende.

Vilse i förorten

Min slutsats från i går är att fyra 50+ tjejer som druckit bubbel och babblat så att de blivit senare än tänkt förlorar förmågan att tolka vägbeskrivningar när de hamnar i förorten.

Efter att tagit tunnelbanan till Telefonplan råkade vi nämligen gå åt helt fel håll virrade vi runt en stund innan vi kom fram till Melodybox.

Där skulle Juvelerna, vars storhetstid var 1984-86, återförenas och eftersom två av tre bandmedlemmar är klasskompisar till mig var vi inbjudna.

Det var jätteroligt!

Spelningen var jättebra och jag fick tillräckligt många kramar att känna mig varm och omtyckt i flera dagar.


Sedan lärde jag mig en annan sak också; om ens vänner som har gymnastikskor tycker att vi borde — måste — hinna med en t-bana 10 minuter senare så kan jag springa i högklackat.

Trots mitt knasiga högerknä.

Men jag fick betala priset efteråt; kunde nästan inte ta mig av mitt tåg vid St Eriksplan och det har väl aldrig tagit mig så lång tid att gå hem därifrån.

Jag har lite ont nu, men inte så farligt.

Och apropå farligt har jag röjt undan på diskbänken och slängt alla farliga rester.

Det kommer troligen spenderas en hel del tid i soffan i dag, förhoppningsvis med någon bra film eller tv-serie, och då hade det varit alldeles för frestande med sånt i huset.

Jag hade nämligen lyckats få på mig de där byxorna jag kämpat med ett tag igår och hade dem hela kvällen utan att dö och vill gärna kunna fortsätta ha dem.

Bilderna är tagna i hissen när jag kommit hem, förhoppningsvis såg jag lite piggare ut under kvällen. Dock behöll jag glasögonen på även om Borgmästaren (67) tycker att jag är snyggast utan.