Computer says: Gotcha!

Så jag sitter snällt där på plats 3E och väntar på att bli inklämd.

Den ena efter den andra kommer på som får mig att tänka: Åh nej, snälla inte hen.

Jag menar; jag förstår att är det semester eller fotbollsresa med grabbgänget så är det, men att lukta sprit före klockan nio på morgonen?

I vilket fall som helst gick de alla förbi.

Och många var de.

Planet var verkligen fullt.

Så fullt att de gick omkring innan ombordstigning och tvingade folk att sätta bagagetaggar på sina väskor så att de kunde gå ner i lastutrymmet istället för in i kabinen som handbagage.

Så fullt var det.

Utom bredvid mig.

Bredvid mig satte sig aldrig någon.

Jag fick tre stolar helt för mig själv.

Förhoppningsvis inte för att jag luktade eller ser extremt motbjudande ut.

Jag blev så till mig av denna mystiska händelseutveckling att jag inte kunde sova som jag annars alltid brukar göra.

Istället satt jag en stund vid fönstret, en stund i mitten och när det började närma sig landning vid gången så att jag kom av snabbt.

Jag vet inte varför datorn hävdade att alla platser var upptagna utom den där mittplatsen men så här får den gärna skoja igen.

  

  

Ett packningsbestyr mindre

Nu har jag äntligen gjort något jag borde gjort för länge sedan.

Något jag gjorde för första gången då för länge, länge sedan när jag reste i jobbet hela tiden.

Jag har skaffat dubletter av det jag brukar packa i min necessär så att jag alltid har en färdigpackad sådan.

Det var lite svårare nu eftersom jag oftast reser med flyg och det finns begränsningar om jag skulle vilja resa med carry-on.

Så jag har varit tvungen att leta småförpackningar av allting.

Och jag har köpt en genomskinlig plastnecessär i korrekt storlek på Muji.

Om jag planerar att checka in min väska stoppar jag ner plastnecessären i den fina i tyg som jag fått av min syster.

Men annars är den redo för inspektion i säkerhetskontrollen.

Och jag slipper fundera på eller ägna tid åt att packa toalettsaker.

Nästan. Det är fortfarande två saker jag inte hittat dubletter till.

20140223-225647.jpg

Halv fem, halv fem, halv fem, halv fem…

Jag skulle vilja skriva något roligt eller inspirerat inlägg.

Men jag har bara en tanke i huvudet:

Jag måste stiga upp klockan halv fem i morgon. Jag måste stiga upp klockan halv fem i morgon. Jag måste stiga upp klockan halv fem i morgon. Jag måste stiga upp klockan halv fem i morgon…

Det är inte bara en ångestgivande tanke. Jag har börjat bli bitter också.

Eftersom kollegan som ska på samma möte minsann fick ta det dyrare flyget.

Så jag ska vänta en halvtimme på honom på Gardermoen.

En halvtimme kanske inte låter mycket. Men jag vill hävda att det är det om den halvtimmen ligger mellan halv fem och fem.

Även om fem är onödigt tidigt det med.

Plus att det egentligen blivit mer än en halvtimme eftersom jag med det flygbolaget hade kunnat checka in online och därför inte behövt vara så tidigt på Arlanda.

En del av mig vill leta rätt på resebyråmänniskans hemtelefonnummer och ringa och konversera om det här med att resa i tjänsten minst två gånger i månaden och om det är ok att vara tvungen att stiga upp halv fem och komma hem framåt nio då.

Samtalet skulle förstås äga rum från halv fem och framåt i morgon bitti.

Det är en lockande idé.

Fast riktigt så bitter är jag inte att jag skulle ringa en stackars resebyråanställd.

Jag ringer vår ekonomichef istället.

(Nej, det är klart att jag inte kommer att göra. Jag kommer antagligen inte ihåg hur man använder telefonen så där tidigt.)

Det värsta

Förut hade jag en kollega som avskydde att flyga. Jag tror det var något av det värsta han visste.

Själv gillar jag själva flygningen.

Vad som är det värsta för mig när jag är ute och reser varierar lite.

I morse var det taxiresan till Arlanda.

Och det var ju inte första gången jag var missnöjd med en taxiresa.

Jag inser att jag nog är väldigt fördömande mot taxichafförer som jag anser inte kan köra bil.

Han i morse envisades med att köra med högra hjulparet i en annan fil än det vänstra mest hela tiden.

Dessutom hade han sin iPhone stående på taxametern och den visade något utländskt nyhetsprogram som han sneglade på hela tiden.

Jag kände mig inte direkt tryggast i världen.

Men, men. Det finns ju massor med riktigt duktiga taxichafförer också.

Och när jag skulle hem från Oslo var kön till säkerhetskontrollen på Gardemoen det värsta jag visste.

Sedan var det försenade plan.

Och efter det proppfulla plan, stora väskor i kabinen och bänkgrannar som läser tidningen och kör armbågen i sidan på en varje gång de vänder blad.

Det är tur ändå att alla dessa tjänsteresor avslutas med något av det bästa jag vet: Att komma hem.

Hur smart?

Hur smart är det att ta på sig sina sprillans nya coola ‘de här får jag för att jag var så duktig och modig’ Primeboots när man ska ut och flyga?

För att vara ute och flyga innebär ju också att vara ute och promenera. Eller snarare inne och promenera.

Flygplatser tycks vara konstruerade för att man ska få bra resultat på stegräknaren. Först ska man gå längst bort åt ett håll bara för att sedan gå tillbaka igen.

Men för att återgå till den ursprungliga frågan: Kanske inte så vidare smart. Även om det hittills gått ganska bra.

Fast det som var väldigt smart var att ta med Compeed skavsårsplåster. Och skulle det bli riktigt illa finns det faktiskt ett par mockasinmjuka skor i packningen.

Det måste nog bli riktigt eländigt om de ska åka på för jag tycker att mina Primeboots är grymt snygga och är redan hopplöst förälskad i dem.

20130121-165141.jpg

Undrar om jag inte behöver ett par i svart också?

Och sedan blev det sämre och efter det bättre

Att jag var sen till Köpenhamn gjorde inte så mycket. Det möte jag skulle vara med på började först efter lunch och jag hade ‘bara’ tänkt hinna jobba med lite egna saker där först.

Men jag hade planer för kvällen.

Trots det hade jag ju gått med på att ta ett plan först 19:00 för att spara lite pengar åt företaget.

Så klockan 18:10 vinkade jag av kollegorna som tog 18:10 planet och intalade mig att det ju ändå bara var 50 minuter tills mitt plan skulle gå.

Sedan undrade jag länge varför det aldrig kom upp något gatenummer för mitt plan.

Jag kunde ju gå till gaten ändå för jag hade fått ett sms med gatenummer. Och att jag skulle vara där senast 18:30.

18:30 var jag vid gaten men den var helt obemannad och det stod ingenting på skylten.

18:45 kom det ett sms om att planet var försenat och att beräknade ny avgångstid var 20:00.

Vi passagerare ombads gå till gaten i tid för den ordinarie avgångstiden så att man skulle kunna minska förseningen.

Ganska snart var gaten fylld av passagerare, men fanns det någon personal där från flygbolaget? Förstås inte.

Klockan 19:50 hade det fortfarande inte kommit något plan till gaten och det var inte förrän klockan var närmare 21 som vi äntligen var i luften.

Som tur var verkade de ha anställt en stå-upp-komiker som pilot och hans lilla historia om varför de var försenade och vilka konsekvenser det skulle få för honom fick de flesta av oss att skratta.

Dessutom visade det sig att en av mina favoritgrannar var med på samma plan så jag fick toppentrevligt sällskap hem från Arlanda.

Så även om jag var riktigt trött när jag äntligen kom hem var jag ändå på gott humör.

Adrenalinstinn

I dag kom jag hem från min sista affärsresa det här året.

Det blev en resa med blandade upplevelser.

I går morse skulle jag gå upp senast klockan halv fem.

Bara tanken på det gjorde mig så nervös  – över att jag skulle försova mig eftersom det var så tidigt – att jag inte kunde somna.

Sedan vaknade jag förstås redan klockan halv fyra. Och kunde inte somna om.

Men resan till Köpenhamn gick bra och en latte från Starbucks inköptes på flygplatsen.

Och ytterligare en efter lunchen. Eftersom vårt kontor flyttat och nu ligger två minuter från ett Starbucks.

Tyvärr hjälpte inte de helt och framåt eftermiddagen var jag rejält trött.

På kvällen åkte vi hem till danske kollegan och hans familj och åt en supergod middag.

Efter det satt jag uppe alldeles för länge och försökte bli färdig med en arbetsuppgift.

Som det bara inte gick att få färdig så upp tidigt i morse för att kämpa på.

Vilket gjorde att jag både missade frukosten och kom ut till flygplatsen alldeles för sent för att hinna äta någonting där eller handla julklappar som jag tänkt.

Alltså somnade jag och sov gott på planet och var ganska groggy när jag klev in på Terminal 5 på Arlanda.

Ett snabbt besök på närmaste toalett, ner till bagagebandet och hämtade min väska.

Stannade vid en Arlanda Express-biljettautomat innan jag gick genom tullen.

Mötte två tomtar på väg mot hissarna ner till tåget som önskade mig God Jul.

Det visade det sig vara bara tre minuter tills nästa tåg skulle gå. Så jag struntade i min plan att köpa något att äta och skyndade mig ner till perrongen och på tåget.

Satt på tåget och tänkte att det verkligen hade flutit på bra och vad snabbt jag skulle komma hem.

Börjar titta lite på mina grejer och plötsligt fylls hela magen med is.

Min datorväska är inte där.

Precis då stannade tåget på Terminal 4 och jag slängde mig av.

Sprang tillbaka till Terminal 5 och informationsdisken där jag med plommonlila ansikte, ökentorr mun och skenande puls bad om hjälp.

Hon ringde och undrade om de städat planet: Nej, det skulle de göra om tjugo minuter.

Hon ringde och undrade om någon kunde gå till toaletten i gate 8 och se om datorväskan stod där: Ja, det kunde de och de skulle höra av sig om ungefär fyra minuter.

Jag försökte tänka på vad som helst som skulle få tiden att gå fortare och låta bli att kräkas av oro samtidigt som jag stirrade på hennes telefon.

Då ringde min mobil. Och det var en trevlig man från SAS som hade min datorväska och gärna ville ge den till mig.

Tack tomten. Det var den bästa julklappen jag kunde ha fått.

Jag fick väldigt mycket gjort sen när jag kom hem också.

Faktum är att jag inte är säker på om pulsen gått ner till normalläge ens nu.

Men som nämnt. Inga fler tjänsteresor det här året.

Tretton

Jag tyckte det var illa nog att vara tvungen att stiga upp vid halv fem för att flyga till ett möte utanför Köpenhamn.

Speciellt när det visade sig att mötet inte alls började tio utan inte förrän elva.

Men när det dessutom visade sig att jag skulle sitta på rad 13 och borda från gate 13 kändes det som om alla tecken pekade på att jag borde stanna hemma.

Fast jag åkte förstås och nu börjar det ordna upp sig.

20121127-102043.jpg

Jag väljer att känna glädjen

I dag har jag varit fram och tillbaka till Köpenhamn för ett heldagsmöte.

Som vanligt hade jag bokat flyg så att jag hade gott om tid innan hemresan.

I lugn och ro strosade jag runt på Kastrup.

Och gjorde av med pengar på än det ena (Molton Brown-produkter) och än det andra (böcker) och kanske lite annat med.

Trygg i förvissningen att jag var incheckad på en gångplats på planet hem.

Så lugn och trygg kände jag mig att jag lät alla stressade människor gå om ord före mig.

Jag skulle ju sitta på en gångplats så jag kunde gå på sist för min del.

Så när jag äntligen ska på planet läser personen av mitt boardingkort.

Och ger mig ett nytt platsnummer.

En mittplats.

EN MITTPLATS!

Fasiken också.

Jag som i dag bestämt mig för att bli en sån där person som tackar livet och bestämmer sig för att välja att känna glädjen.

Hm.

Nåja.

Jag väljer att känna glädjen över att jag fick komma med planer över huvud taget.

Och över att vi inte kraschade.

Lockar, utmärkelser och väskan. Ständigt denna väska.

I går blev jag stylad på eftermiddagen.

Vilket betydde att jag var sminkad på ett sätt som jag aldrig brukar vara och inte kände mig som mig själv.

Och att mitt hår var alldeles lockigt, vilket jag i och för sig tyckte var trevligt.

Sedan satt jag och högste chefen och jobbade några timmar.

Efter det var det dags att göra sig i ordning för avslutningsmiddagen. Då det skulle bli både utdelning av utmärkelser och dans.

Den bortsprungna väskan var fortfarande bortsprungen så jag var tvungen att hitta på något med de kläder som fanns i den väska som lyckats ta sig till Fornebu med mig.

Jag tänkte för mig själv att jag ju iallafall inte var nominerad för någon utmärkelse så att jag åtminstone inte skulle behöva gå upp på scenen. Att det alltså inte spelade så stor roll vad jag hade på mig.

Själv hade jag nominerat både min norske och danske kollega i varsin kategori och hade stora förhoppningar att de skulle få pris.

Det visade sig att de blivit nominerade varsin gång till. Jag hade blivit nominerad en gång.

Och vi hade blivit nominerade som team. Och på den nomineringen vann vi.

Så jag blev tvungen att klättra upp på scenen och stå där i obarmhärtigt avslöjande strålkastarljus inför alla kollegor.

Men det är klart jag blev glad. Allra gladast blev jag för den nominering jag fått själv, men det var naturligtvis också kul att vi blev uppmärksammade som team.

När dansen sedan började gick jag upp på rummet för att lämna mitt inramade diplom och då blev det liksom inte att jag gick tillbaka igen.

Kanske är det därför jag har mått bättre än de flesta i dag och det trots att det varit en resdag.

Väl tillbaka på Arlanda blev jag återförenad med min försvunna väska, tog mig förvånansvärt snabbt till stan och hittade parkering på en gång.

Hemma i lägenheten igen slängde jag av mig jobbkläder, tog på mig en mjuk klänning, kröp upp i soffhörnet och tänkte att jag verkligen hjärtar hemma.

Även när det varit både roligt och inspirerande att vara borta så tycker jag att det är så skönt att komma hem.