Gott Slut på 2014!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/6a5/4414773/files/2014/12/img_8960.jpg

Annonser

Kallt ute, kallt inne…

Det där som väckte mig i morse visade sig vara det första påtagliga symptomet på att centralvärmen i fastigheten slutat fungera.

Ett tag i dag var temperaturen här inne i min lägenhet nere på 14 grader.

Något som till och med jag tycker är lite väl kallt som inomhustemperatur.

I övrigt i dag har jag bärgat min bil till däckverkstaden.

Punkteringen visade sig bero på en skruv som satt sig i däcket och det enda möjliga var att köpa ett nytt.

Men allt gick ju ändå smidigt.

Och vem behöver egentligen pengar på banken?

Jag träffade Steven också. Han jobbar ju i samma byggnad.

Det kändes bra att se honom, han verkar så lycklig och det mesta tycks gå hans väg sedan vi bröt upp.

Fast det är klart att det hugger lite i hjärtat samtidigt, att jag inte lyckades vara den som gjorde honom så lycklig.

Så på det hela taget känner jag mig ganska utmattad efter den här dagen och överväger seriöst ett eremitliv igen.

Kallt ute, kallt inne, kallt i hjärta, kallt i sinne?

Skönt att det inte var hos mig iallafall

Jag vaknade för snart en halvtimme sedan, alltså före halv sex, av att det lät som om en banshee flyttat in.

Alltså en slags skriande fe.

Vilket kändes otäckt och illavarslande eftersom de anses skrika för att förebåda en familjemedlems bortgång.

I mer vaket tillstånd identifierade jag ljudet som något från vattenrören.

Jag klev upp och testade alla mina olika kranar och vred på termostaterna på elementen men inget påverkade ljudet.

Så på med kläder och ut i trappuppgången för att se om det hördes ut dit och isåfall på fler våningsplan.

Det verkade bara höras på mitt och möjligen ovanför mitt.

Nu är jag ju sådan att jag helst inte ringer på hos grannarna före klockan sex på morgonen.

Om jag inte vore säker på att de redan var vakna.

För att undersöka detta gick jag hela vägen ner på gården och spanade uppåt för att se om det lyste där uppe.

Det verkade det inte göra.

Inget annat att göra än att gå tillbaka upp till min egen lägenhet och brottas med tankarna att det kanske var något jag borde göra.

Men så för några minuter sedan började det äntligen röra på sig i våningen ovanför.

Nu är .bansheen tyst.

Det enda jag hör nu är mina hjärtslag och tinnitusen.

Och i dag måste jag göra något åt mitt punkterade däck.

Det är så härligt att vara ledig och bekymmerslös.

Något ska ju gå på tok

Så det gick väl bra hos frisören; färgen blev fin men hon höll med om att jag tappar väldigt mycket hår.

Det var med ganska många fjärilar i magen jag vred om bilnyckeln.

För jag vet inte hur många fler motgångar jag orkar med nu.

Men bilen startade så snällt och fint att jag log hela vägen hem.

Det skulle jag inte ha gjort.

För när jag kom tillbaka till bilen efter att ha köpt parkeringsbiljett ser jag att vänster framhjul är i princip helt platt.

Deja vu all over again fast på andra sidan och utan trevligt sällskap.

Helst vill jag bara dra täcket över huvudet och möjligen gråta lite.

Men jag kunde ändå känna tacksamhet för att jag inte tog bilen till Örebro och fick punktering där.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/6a5/4414773/files/2014/12/img_8934.jpg

Nu blir det spännande

Jag sitter hos frisören och väntar medan hon blandar ihop lite färg.

Vi ska — eller rent tekniskt är det väl mest hon — testa att göra några riktigt röda slingor den här gången.

Och det är väl i och för sig spännande.

Men mest spännande kommer det att bli att se om bilen vill starta när jag är färdig här.

Jag var nämligen lite tidig hit och satt kvar i bilen och skickade några meddelanden.

När jag slutligen skulle plocka ihop mig och gå ut ser jag plötsligt att det står ‘Varning för låg batterispänning’ på displayen.

Det är kallt nu.

Vi gillar annorlunda

I går satte jag mig på ett tåg och åkte till Örebro.

Till sällskap hade jag Singelmamman och när hon och jag suttit i hotellets lobby ett tag dök även Spader Madame upp.

Det var nämligen hennes idé att vi skulle åka dit och hänga med henne, Nilla och Knasterfaster.

De två senare hänger ju mest hela tiden i Örebro eftersom de bor där och Spader Madame skulle dit eftersom hon skulle — ni har säkert gissat det — spela bridge där i dag.

Alltihop visade sig förstås vara en fantastiskt bra plan.

Prat och skratt och god mat och möjligen några öl med fyra glada och kloka kvinnor är ju precis vad man behöver lite då och då.

Att det dessutom inte bara fungerade att dela rum utan att jag sov riktigt gott var en fin bonus.

Som förstärktes av att Singelmamman påstod sig ha kunnat sova hon med. Tydligen snarkar jag inte alls utan snusar bara lite – yey, vilken lättnad!

En del saker var lite annorlunda på restaurang/nattklubb i Örebro. Som han som hade cowboyhatt på sig. Eller den medelåldersmannen i kostym som omväxlande dansade robotdans och gjorde moonwalk på dansgolvet. Och gjorde det bra.

Men vi gillar ju annorlunda. Det livar upp och ger omväxling.

I dag promenerade vi lite hit och dit i ett soligt och vackert men kallt Örebro innan vi tog tåget hem.

Vi såg en hel del affärer där vi kunnat tänka oss att göra av med lite pengar, men tyvärr var de flesta stängda.

Så vi bestämde att nästa gång planerar vi så att vi är i Örebro när fler affärer är öppna och tar med oss storbörsen.

För nu när jag vet hur smidigt och billigt det är att åka tåg dit tänker jag definitivt göra om det.

Mössa på!

Påtvingad vardagsmotion

När jag kom hem i dag var hissen avstängd.

Hissen avstängd!

Tanken slog mig att min bror kanske låg bakom det.

För att se till att jag ska få lite vardagsmotion nu när jag släppt kontrollen över ätandet.

Men vad hisstoppet än beror på är jag glad att det inte hände förrän nu.

Jag hade nämligen bara en liten weekendväska med mig till Örebro.

På julafton däremot hade jag så mycket som skulle med till bilen, och en del både tunga och ömtåliga saker, så att om hissen inte fungerat då hade jag nog blivit riktigt gramse.

Eller åtminstone väldigt trött. Det kändes redan ledsamt att sköta alla julbestyr för mig själv; både de roliga och de mer arbetssamma.

För hur mysigt det än är att tillbringa tid med familjen blir det väldigt uppenbart att det bara är jag som är ensam, som åker hem till ensamheten.

Mycket att bära