Hur gammal känner du dig?
För det mesta som sisådär 25-30 men ibland som 100.
Var bor du?
Jag bor i en lägenhet som jag älskar i Birkastan i Stockholm.
Vad har du gjort idag?
Tvingat upp ett igenmurat öga (heja höstförkylningar), spelat Wordfeud, sorterat tvätt, tänt ett doftljus jag köpte i går och ätit frukost.
Sommar, höst, vinter eller vår, vilken årstid föredrar du, och varför?
Det här är en jättesvår fråga för mig. Jag gillar alla årstider. Men då vill jag att vi ska ha fyra årstider och alla ska vara årstidstypiska och visa sig från sin bästa sida. Jag kan inte påstå att jag tycker att vintern visar sig från sin bästa sida särskilt ofta här i Stockholm och ibland känns det som om vi har en kort vår, kort sommar och en oändligt lång gråkall höst-vinter. Men om jag kunde designa en optimal årstid så skulle det var en sprakande höst, lite kylig med hög blå himmel och sol — inte så kallt att man fryser men tillräckligt kallt för att man ska kunna klä sig i riktiga outfits.
Är du beroende av något?
Inte i traditionell mening, skulle jag tro. Bortsett från sånt som vi alla är beroende av som vatten, föda och tak över huvudet. Sedan är jag nog ganska trygghetsberoende och ibland gör det mig tyvärr lite feg.
Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Jag skulle nog vara rätt nöjd med att befinna mig just här där jag är om jag hade sällskap. En varm famn att mysa i är vad jag längtar efter allra mest just nu.
Vad är du på för humör just nu?
Jag känner mig fortfarande lite sorgsen, det som hände i Paris väckte ju tankar kring allt hemskt som händer runt omkring i världen, all ondska vi människor är kapabla till. Samtidigt känner jag en tacksamhet för att jag är född till det liv jag har och jag ser att det också finns mycket godhet i världen.
Vad är ditt favoritgodis?
Äntligen en lätt fråga! Lindts Mörk choklad med havssalt. Jag är helt tokig i den. Och för inte alls länge sedan tyckte jag inte alls om mörk choklad.
Vilken är din favoritaffär?
Om jag nu bara får välja en så väljer jag Rolf & Friends. Den ligger här i mina kvarter och är vad jag skulle kalla en livsstilsaffär; här finns möbler och andra inredningsdetaljer, inklusive keramik som Katarina Rolf gör själv, tvålar och ljus, smycken, kläder, skor… ja, till och med väggfärg. Allting är noga utvalt och jag gillar stilen även om jag inte kan ha allt av kläderna. Och framförallt är det så mysigt där inne och de som jobbar där så trevliga att jag går in dit varje chans jag får.
Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Ho, ho, ho – kvällsmänniska. Så in i bängen att jag nästan skulle säga nattmänniska.
Har du blivit sydd nån gång?
Ja, en gång. Ett stygn. I läppen av alla ställen. Jag har åkt konståkning — endast på amatörnivå, extremt amatörmässigt faktiskt — och tydligen bet jag mig själv i läppen när jag tog mig fram på isen. Under en uppvärmning när vi åkte bakåt i ganska hög fart kolliderade jag med en annan person och bet då till lite väl hårt och läppen behövde sys.
Vem gjorde senast nåt speciellt för dig?
Mamma lagade den där koftan som gick sönder allra första gången jag provade den, min kollega Andreas gav mig en burk godis och Malin och Ronnie hjälpte mig få iväg saker till soptippen. För att bara nämna några saker, jag är lyckligt lottad vad gäller familj och vänner.
Vad heter du i andra namn?
Anna. Fast egentligen är det mitt första namn. Anna Katarina har ett visst flyt i sig, Katarina Anna däremot är nästan jobbigt att säga.
Vill du gifta dig?
Jag vet inte om jag vill gifta mig precis. Jag vill träffa någon speciell, någon som vill att jag ska vara hans, bara hans för alltid och som vill tala om det för hela världen; att jag är hans. Fast om det måste betyda giftermål vet jag inte, troligen inte. Men gärna en bröllopsfest och smekmånad.
Har du något smeknamn?
Familjen och vänner som funnits med sedan länge tillbaka kallar mig Kattis. Jag känner mig egentligen inte som någon Kattis längre, men det känns ändå väldigt mysigt när någon säger det eftersom det oftast betyder att det är någon som funnits i mitt liv länge och som jag tycker väldigt mycket om.
Av det jag hade hoppats göra i dag har jag gjort hälften.
Jag har njutit vackert väder.
Som jag har njutit vackert väder; jag har suttit på balkongen och läst och låtsats att jag varit vid Medelhavet.
Och jag har promenerat lite försiktigt.
Snörade på mig mina bästa gymnastikskor och hoppades kunna vara i gång (SIC!) i åtminstone en halvtimme.
Jag gjorde mitt bästa för att gå normalt men jag haltade ändå och det blev inte mer än 25 minuter.
Men det är en början.
Däremot tog jag mig inte till Hötorget och jag har inte köpt några böcker.
Invägningen i morse var nämligen katastrofal så jag bestämde mig för att börja om seriöst med Viktväktandet igen i dag.
Food trucks kändes som en onödig utmaning så här första dagen.
Och jag började läsa The Goldfinch (Steglitsan) av Donna Tartt som ju är på modiga 864 sidor.
Hittills har jag hunnit 198 sidor och att jag tog mig ut på en promenad är ett mindre mirakel eftersom jag helst inte skulle vilja lägga ifrån mig boken alls.
I själva verket har jag inte kommit ur pyjamasen ännu.
Jag var nämligen tvungen att läsa ut en bok.
Inte för att den var så otroligt bra att den inte gick att lägga ifrån sig.
Även om det var en ganska kul idé för en bok, eller kanske på grund av det.
Den är nämligen skriven av 26 olika författare.
De har fått ett eller några kapitel tilldelade sig med ett synopsis över den tidigare handlingen.
Så det var så klart spännande att se hur de lyckats skapa en sammanhållen och konsekvent historia.
Jag hittade väl en och annan sak som inte riktigt hängde ihop men på det hela taget var det skickligt gjort.
Men anledningen till att jag var tvungen att läsa ut den var att David Baldacci i sin introduktion skrev att ingen skulle kunna lista ut hur det verkligen förhöll sig med det mord som boken är centrerad kring.
En sådan utmaning är ju omöjlig att motstå.
På sidan nitton bestämde jag mig för hur jag trodde att det hängde ihop.
Och jag hade rätt.
jag ska inte påstå att författarna inte genom boken fick mig att då och då tvivla på min slutsats eller att jag listat ut helt och hållet vad som hänt.
Men på den avgörande punkten hade jag rätt.
Vilket enligt David Baldacci betyder att jag är flera lönegrader över FBI’s bästa brottsutredare.
Ett uttalande som gör mig djupt oroad över kompetensen hos FBI.
Detta är den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti i staden Kymlinge.
Det är samtidigt den första och enda boken om Ellen Bjarnebo, känd som Styckerskan från Lilla Burma.
Den av privata skäl arbetsoförmögne kriminalinspektören Gunnar Barbarotti sätts på ett av Kymligepolisens ”cold cases”, som emellertid tinar upp i Barbarottis vård. Om inte Ellen Bjarnebo var skyldig till det hon anklagats och suttit 11 år i fängelse för, vem var det då som mördade och styckade sitt offer 1989?
Ett allt hetare fall med förvecklingar leder Barabarotti på en resa genom Sverige, från jordbrukshemmanet Lilla Burma utanför Kymlige till ett fjärran beläget fjällpensionat, och utgör en snygg sorti för Gunnar Barbarotti och möjligen även för vår Herre. Det sistnämnda dock en tros- eller tolkningsfråga.
Jag kommer att sakna Håkan Nessers böcker om kriminalinspektör Barbarotti, men om serien nu måste avslutas kunde det nog inte göras bättre än så här.
Som alltid faller jag handlöst för Nessers språk. Det är precist men samtidigt rikt och nyanserat. Dialogen mellan Barbarotti och Eva Backman är kanske stundtals lite för välfunnen och snärtig för att vara helt trovärdig, men det gör mig ingenting; den får mig att le och önska att jag hade en sån perfekt kommunikation med någon.
Jag tycker också om hur Nesser bygger upp sina berättelser. Det är logiskt och med lagom blandning av känslor, fakta och dialog. Jag tycker också om med vilken takt historien nystas upp, fast det kan vara tack vare att jag njuter så av Nessers språk.
Nesser lyckas också bjuda på ett mångfacetterat persongallerie, fyllt av intressanta och gripande levnadsberättelser. Inte minst Barbarotti själv och hans samtal med Gud.
Jag rekommenderar mycket gärna den här boken, liksom hela serien om Barbarotti.
Det har aldrig varit lättare att vara kvinna. Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet. Men det återstår några små frågor …
Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?
Bokenbörjar på Caitlin Morans bedrövliga 13-årsdag (hon väger 80 kilo, har inga vänner och pojkar kastar grus efter henne) och fortsätter genom tonårstiden, till arbetsplatser och strippklubbar, genom kärlek, övervikt, abort, shopping och moderskap. Detär som att få förtroenden från en god vän – ocensurerat, ärligt och fruktansvärt roligt. Konsten att vara kvinna är ett självbiografiskt, feministiskt manifest.
Även den här boken fick jag av min mamma. Det är jag väldigt glad för, och jag är väldigt glad att jag inte läst att den skulle vara ett feministiskt manifest innan jag läste den.
Jag läste den utan förväntningar och tyckte att den var både rackarns rolig och tänkvärd. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste den och läste upp flera stycken för Steven.
Jag googlade lite på boken inför att jag skulle skriva det här, för att hitta hennes hemsida och svenska utgivare bland annat. Och då fick jag lära mig både avMartina Lowden på DNochJohanna Ögren på Bokhoraatt jag minsann borde ha flera invändningar mot boken.
Men jag har inte det, inte ens efter att ha läst deras. Jag har kanske kompletterande synpunkter på det Moran skriver om, andra infallsvinklar och i viss mån ett vidare perspektiv.
Dock tycker jag inte att jag ska kräva av Moran att förmedla ett heltäckande perspektiv av feminismen och allt den omfattat, omfattar och borde omfatta. Särskilt eftersom jag inte har någon lust att läsa en bok på tusen sidor eller mer.
Moran beskriver sin feministiska resa och det är klart att hon måste göra det utifrån sitt eget perspektiv och sina egna referensramar. Hon är modig, självutlämnande och – jag tror att jag redan nämnt det – rolig som fan.
Hon inleder också själv med hon inte kommer att beröra kvinnlig omskärelse och andra viktiga feministiska frågor utan vill fokusera på det som hon benämner småaktiga feministiska frågor som ligger närmare ens egen närmiljö och kan vara nog så viktiga att vara uppmärksam på och försöka förändra.
Det enda jag önskar är att jag läst boken på originalspråket. Översättaren har gjort ett fantastiskt jobb men den typ av ordtrolleri som Moran ägnar sig åt går ändå inte alltid att översätta.
Jag rekommenderar mycket gärna den här boken. I själva verket säger jag att ALLA BORDE LÄSA DEN HÄR BOKEN! Men läs den för tusan inte som en lärobok om feminism, läs den som en underhållande och tankeväckande bok.
Detta är den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti i staden Kymlinge.
