Väntan

Jag är inte så bra på att vänta. Ändå tycks jag göra en hel del väntande. Bland annat försöker jag alltid vara i tid till möten vilket ofta leder till att jag är lite tidig, de jag ska möta är ofta lite sena och följdaktligen ägnar jag en del tid åt att vänta.

I går kväll när jag skulle till Alices hotell tog det längre tid än jag trott. Alltså oroade jag mig för stackars Alice som var tvungen att vänta på mig där i hotell-lobbyn.

Men när jag kom fram till hotellet stod hon inte alls där och trampade otåligt som jag trott. Istället var det jag som efter att ha bett receptionisten ringa upp henne och meddela att jag var där fick vänta på henne.

Men just i går kväll var jag extra van att vänta eftersom jag väntat hela dagen på ett paket som skulle komma med FedEx. Om och om igen stoppade jag in mitt pakets nummer i deras spårningstjänst och om och om igen fick jag veta att paketet befann sig i ett FedEx-fordon på väg till mig.

Till slut gav jag upp och stängde ner datorn för att åka hem utan att ha fått det förlösande ”Levererat” på skärmen. För säkerhets skull gick jag dock förbi postrummet och där stod mitt paket. Så jag visste att den som väntar på något gott väntar sällan förgäves.

Nu har jag två par nya skor, man kan ju faktiskt inte få för många skor, speciellt inte rosa skor, och väntar bara på nya skavsår vad tiden lider. Fast det dröjer nog ett tag eftersom det nuvarande skavsåret gör användandet av nya skor helt otänkbart. Men det gör inte så mycket, jag blir glad bara av att se mina nya skor.

Sub-Sahara kanske

Den här veckan har känts otroligt lång. Och då är den ändå inte slut ännu. Faktum är att den mest hektiska delen återstår i och med att det blir ny månad i morgon.

Den amerikanske chefen är ju inte min chef längre. Istället är han chef över några i Sub-Saharan Africa. Han tyckte att en av dem skulle kunna ha glädje av att komma på besök hos oss här i norr för ett erfarenhetsutbyte.

Så i måndags kom Alice från Kamerun till vårt kontor. Hon var hur rar som helst och skärpt också så det har varit ett rent nöje att ha henne här. Men jag är ju van att mest sitta och arbeta för mig själv framför datorn så jag har ändå varit väldigt trött när jag kommit hem från jobbet.

I går kväll bjöd jag Alice på middag på restaurang. Hon sa att hon ville prova svensk mat så vi gick till Prinsen där jag lurade på henne en ”prova på-förrätt” som bestod av löjrom, skagenröra, lättrökt lax och matjessill. Skagenröran rörde hon inte alls eftersom hon inte tyckte om räkor och av matjessillen tog hon bara en pytteliten smakbit. Men som tur var tyckte hon om resten och varmrätten som var ljummen gravad lax.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord, bland annat religion. Alice är katolik vilket förvånade mig av någon anledning. Hon blev lika förvånad över mitt bristande religiösa engagemang. Hon verkade också tycka att jag hade ett mycket hårt liv som städade och lagade mat själv.

Alice bor nämligen i Kameruns huvudstad men ändå i ett litet hus och i hennes trädgård växer avocado stora som meloner. Hon har en städerska, en kokerska och en trädgårdsmästare. Jag funderar på om jag inte skulle ringa den amerikanska chefen och höra om han inte har något jobb åt mig i Sub-Saharan Africa.

Nej, skorna är inte nya

I går rotade jag fram ett par converseliknande skor som säkert är fyra år gamla. Jag promenerade lite i dem i går kväll och dum som jag var tog jag på mig dem i morse igen trots att hälarna kännts lite ömma. Inte skulle jag väl gå så mycket i dag? Bara till och från bilen och på kontoret.

Nu ser en av mina hälar ut så här: (Jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten, men det är inte så lätt att ta en närbild av sin egen häl.)

Jag måste ha världens mesigaste hälar. Jag får skavsår av precis alla skor, även om skorna är flera år gamla får jag alltså skavsår när de får sommarpremiär.

Att låta luggen växa, eller inte

Det märks att trycket på arbetet har lättat lite när man börjar brottas med de verkligt stora, tunga problemen. Som det här med om jag ska låta luggen växa ut eller inte.

Jag tror säkert att min lugg får mig att se lite yngre ut, men då och då får jag för mig att jag borde låta den växa ut. Det är ju så otroligt tjusigt och sofistikerat med hellångt hår.

Ett sånt ryck har jag just nu. Jag tänker att på sommaren vill jag ju ändå ha håret bort från pannan för att få färg i hela ansiktet. Det borde alltså vara en optimal tid att låta luggen växa.

Problemet är bara att jag blir tokig på min lugg när den inte ens kan kallas halvlång. Just nu är den så lång att den faller ner på ögonlocken och det irriterar mig till sammanbrottets gräns. Inte är det snyggt heller.

En av mina kollegor kan stryka sin lugg åt sidan och det klär henne fantastiskt bra. Om jag försöker göra det ser jag inte klok ut. Min lugg har en tendens att falla ned lite och ligga kletad åt sidan över pannan på bästa Adolf Hitler manér. Inte en look jag eftersträvar.

I kväll ska jag leta hårspännen och se om det går att sätta upp min lugg på något sätt som inte får mig att se alltför knäpp ut. Annars åker nog saxen fram igen. Det är kanske sofistikerat med hellångt hår, men det är ganska gulligt med lugg.

Det är gott om parkeringsplatser

Att bestämma sig för att vara ensam hemma under midsommarhelgen är en intressant upplevelse. Om det inte var för att det är så folktomt på gatorna och gott om parkeringsplatser kunde det vara en helt vanlig helg.

Det sagt är det otroligt skönt med en långhelg och förutom att jag saknar Steven har jag det hur skönt som helst. Jag slappar och pysslar i lagom blandning. Läser och tittar på tv.

För att gårdagen skulle kännas lite extra festlig även för en ensamfirare åkte jag till Åhléns City och köpte lite färdiga delikatesser till mig själv. Det kändes lyxigt och trevligt. Speciellt som jag kunde parkera på gatan utanför Åhléns och slapp åka ner i deras garage.

Det är som nämnt gott om parkeringsplatser den här helgen.

Vilse i konkursdjungeln

En av bostadsrättsföreningens hyresgäster har gått i konkurs. I egenskap av styrelsens ordförande har jag blivit tvungen att försöka reda ut vad som ska hända nu.

Det är skrämmande hur få rättigheter man verkar ha som hyresvärd när ett företag går i konkurs. För det första var enda sättet vi informerades om att de gått i konkurs att de satt upp ett anslag i sitt skyltfönster. Där berättade de att de gått i konkurs men bildat ett nytt företag, deras nya adress och deras nya telefonnummer.

Efter att ha ringt det nya telefonnumret fick jag veta vem deras konkursförvaltare var. När jag äntligen fick tag i honom var han inte särskilt intresserad av att hjälpa mig förstå vad den här konkursen skulle innebära för oss som hyresvärd. Men det jag fick veta var att vår hyresfordran inte är prioriterad och att lokalen skulle tömmas och därefter återgå till oss.

Av en slump arbetade jag hemifrån den dagen de började tömma lokalen. Så jag gick in och pratade med killen som ledde hela processen. Det visade sig att de inte alls var där för att tömma lokalen. De var där för att sälja det som var av värde. Allt annat blir kvar i lokalen och det är föreningens problem som hyresvärd att verkligen tömma lokalen.

För några dagar sedan fick jag tillbaka nycklarna till lokalen. Han som lämnade tillbaka dem till mig påpekade då att han inte visste om det fanns fler uppsättningar nycklar, de hade bara fått en uppsättning. Jag gick igenom lokalerna som inte bara är slitna utan också så dammiga och smutsiga att man undrar när de städades senast.

Med en känsla av utmattning betraktade jag alla pärmar med papper, kontorsmöbler och skräp som fortfarande var kvar i lokalen. Men när jag insåg att det fortfarande fanns mat kvar i kylskåpet och disk kvar i diskhon vändes min trötthet till ilska. På vägen ut ur lokalen tog jag ner deras anslag om konkursen och deras nya kontaktinformation. Jag såg ingen anledning till att vi skulle upplåta gratis annonsplats till dem i vår lokal.

Döm om min förvåning, och föreställ er min ilska när jag i kväll på vägen hem från affären såg att papperet var uppsatt igen. På insidan av rutan! Vad jag förstår har de ingen rätt att gå in i lokalen. Och att de har mage att göra så när de inte ens tömt kylskåpet efter sig. På måndag är det jag som blir av med en hel del uppdämda aggressioner.

Hoppas bara att jag har rätt att bli arg. Som hyresvärd verkar man ju inte ha rätt till särskilt mycket alls i konkursdjungeln.