Men grannen har en

Egentligen vill jag ha katt.

Minst en.

Fast då vill jag bo så att jag slipper ha kattlåda.

Jag ogillar kattlådor nästan lika mycket som jag gillar katter.

Ibland försöker jag övertala min syster att det är klart att de måste ha katt.

Tyvärr har jag inte varit särskilt framgångsrik.

Men en av mina grannar har katt.

En ljuvligt söt sak som heter Alice.

Ibland när Alice är ute på gården brukar Steven och jag stanna och leka med henne en stund.

Ännu en anledning att se fram emot våren.

För så här års är hon inte ute så mycket. Och inte vi heller.

I vilket fall som helst sprang jag upp efter kameran en gång när vi stötte ihop med henne.

För katter på bild kräver ingen kattlåda.

alice-close

Är det torsdag så är det

Ett problem med att arbeta hemifrån – för mig – är att jag inte äter lika bra lunch som jag gör på jobbet.

På jobbet äter jag riktig mat till lunch med åtminstone halva tallriken med grönsaker, mest rårivna morötter.

Men här hemma blir det mest smörgåsar.

I morse när jag flyttade bilen fick jag parkeringsplats nära ICA så jag tänkte att jag lika gärna kunde handla lite lunch på vägen hem.

Och då tänkte jag att jag skulle försöka äta något annat än smörgås.

Det blev plättar med färska blåbär, turkisk youghurt och lönnsirap.

Den största skillnaden mellan det och smörgås var väl att plättarna åtminstone var varma.

Gott var det förstås.

Om än inte så nyttigt.

IMG_1564

Tar till en livlina

I dag har jag arbetat hemifrån.

Det är inte så socialt men väldigt effektivt.

På lunchen tog jag mig bort till mitt postutlämningsställe.

Jag åkte faktiskt buss dit eftersom jag hade lite bråttom.

Och fick mig en trevlig pratstund på bussen med några dagisbarn som skulle till Polismuséet.

Eftersom postulämningen är på ett ICA Supermarket passade jag på att handla lite.

Tyvärr finns det alldeles för mycket dumheter på ICA Supermarket.

Som de här pretzelbitarna jag omöjligt kan motstå.

Hur smart är inte det av pretzelfabriken att ta alla trasiga pretzlar, smaksätta dem och sälja?

IMG_1561

Trots min lilla busskonversation kände jag att jag behövde lite mer social kontakt när arbetsdagen var slut.

Så jag tog till en livlina.

Jag ringde en vän.

Och fick faktiskt prata med två. Både Ronnie och Malin.

Tack vare det känns den här dagen lite mer meningsfull.

Resten av veckan borde gå som en dans.

Bara jag hittar en parkeringsplats till bilen i morgon bitti.

En torr vit årstid

Det är en tuff årstid för delar av kroppen.

Håret står som en elektrisk gloria kring huvudet vissa dagar.

Fötterna fryser eller blir blöta eller båda delarna.

Men värst för mig är ändå att jag blir så rackarns torr om händerna så här års.

Så torr att det nästan blir som sår på knogarna.

Men tack vare mitt resande har jag nu laddat upp med en handkräm som jag faktiskt tycker fungerar.

Den lägger sig inte som vaselin på utsidan av huden utan går faktiskt in, och den har en diskret doft också.

En stor tub har jag vid sängen, en liten i pennstället på jobbet och en liten i handväskan.

Om jag inte lyckas hålla händerna mjuka och lena nu är det bara att ge upp och vänta på bättre tider.

IMG_1559

Intet är som väntans tider

Att vänta är inte min starkaste gren.

Och just nu när jag väntar på besked om mina inlämningsuppgifter ogillar jag det extra mycket.

Jag vågar nästan inte läsa min privata e-post eller logga in på högskolans sida.

Ändå gör jag just det, med hög puls och svettiga handflator, flera gånger om dagen.

Men mina inlämningsuppgifter är fortfarande ogranskade.

Det finns en stor risk att jag inte kommer att koncentrera mig på någonting annat tills jag äntligen fått besked.

Utflykt

Det blev en liten utflykt i dag iallafall.

Hela vägen till Åkersberga.

Där träffade jag min syster och hennes familj.

Vi åt gott på Public och Matilda och Viktor fick äntligen sina julklappar.

Vilket väl var på tiden eftersom Viktor fyller år om bara två veckor.

Trevligt var det i vilket fall som helst.

Och nu har vi tvättid – yippie – och som extra krydda på söndagskvällen tänkte jag gå igenom månadens räkenskaper.

Om inte annat kommer det att få måndagen och att gå till jobbet att kännas riktigt festligt.

IMG_1555

Passande titel

Jag har inte gjort mycket alls i dag.

Inte ens någon tröstshopping.

Tidigare i veckan läste jag ut en bok av Tess Gerritsen.

En riktigt bra bok för övrigt.

Jag började läsa hennes serie om Rizzoli & Isles innan de blev underlag för en tv-serie.

Nu tränger sig tv-karaktärerna på lite när jag läser böckerna, men de är fortfarande tillräckligt bra för att jag ska fortsätta läsa serien.

I boken jag läste ut i veckan, Last to Die, refererades det till ett tidigare fall som jag för mitt liv inte kunde komma i håg.

Men titeln på den tidigare boken, The Silent Girl, kändes ändå väldigt bekant.

Så i morse letade jag igenom mina Att-läsa-högar och mycket riktigt; där låg den.

Och det är alltså en anledning till att jag varit en tyst flicka i bloggen i dag.

IMG_1553

Äntligen!

Ja, här sitter jag och tittar på På spåret.

Och äntligen kunde jag Vem där? först.

Före de tävlande och före Steven.

Eller egentligen vet jag inte om jag kunde det före Steven.

Eftersom han är på rymmen igen.

Fjärde helgen i rad som gräsänka.

Det är möjligt att jag måste ut och tröstshoppa.

Jag har ju precis fått lön också så det finns åtminstone ett upplevt utrymme för shopping.

Det kanske är bäst att jag ser över månadens räkningar först.

Det värsta

Förut hade jag en kollega som avskydde att flyga. Jag tror det var något av det värsta han visste.

Själv gillar jag själva flygningen.

Vad som är det värsta för mig när jag är ute och reser varierar lite.

I morse var det taxiresan till Arlanda.

Och det var ju inte första gången jag var missnöjd med en taxiresa.

Jag inser att jag nog är väldigt fördömande mot taxichafförer som jag anser inte kan köra bil.

Han i morse envisades med att köra med högra hjulparet i en annan fil än det vänstra mest hela tiden.

Dessutom hade han sin iPhone stående på taxametern och den visade något utländskt nyhetsprogram som han sneglade på hela tiden.

Jag kände mig inte direkt tryggast i världen.

Men, men. Det finns ju massor med riktigt duktiga taxichafförer också.

Och när jag skulle hem från Oslo var kön till säkerhetskontrollen på Gardemoen det värsta jag visste.

Sedan var det försenade plan.

Och efter det proppfulla plan, stora väskor i kabinen och bänkgrannar som läser tidningen och kör armbågen i sidan på en varje gång de vänder blad.

Det är tur ändå att alla dessa tjänsteresor avslutas med något av det bästa jag vet: Att komma hem.