Kompisar från förr

En av mina deckarkompisar, de där som jag lärde känna på nätet och sedan hängde mycket med när jag bodde i London, la ut en bild från den tiden på FB igår.

Så nu har jag äntligen bildbevis på att jag faktiskt lurat en av mina favoritförfattare att äta svensk choklad.

IMG_7598.JPG

Annonser

Men det är ju personligt

Jag har ju ganska många vänner, några här i bloggen och några i verkliga livet (så att säga) som stöttar och peppar mig i det här internetdejtingäventyret.

Och man behöver stöd och pepp för att orka fortsätta, för det är tufft.

Det är tufft att inte riktigt veta var man står, veta att även om någon verkar intresserad kan det när som helst dyka upp någon som verkar mer intressant än en själv på det ena eller andra sättet.

Kanske har den man blivit förtjust i redan kontakt med flera andra samtidigt.

Kanske har de helt andra mål med sitt internetdejtande än en själv.

Sedan det här med att hela tiden bli bedömd.

Folk besöker ens profil men tar sedan inte kontakt.

Folk läser ens meddelanden men väljer att inte ens svara.

Man träffas och får veta, antingen rakt på sak eller genom att all kontakt upphör, att man inte är av intresse.

Jag och mina vänner har pratat om att det ju inte behöver betyda att det är något fel på en.

Att det är något odefinierbart, mystiskt som avgör vem man klickar med.

Men det är klart att man ändå tar det personligt.

För det är ju ändå jag som blir bedömd, på något sätt, och förkastad.

Jag vet precis hur det känns, jag har känt det många gånger i mitt liv, inte minst då jag internetdejtat.

Oftast orkar jag ändå fortsätta leta, fortsätta hoppas, mycket tack vare mina vänner.

Själv är jag väldigt försiktig, ser till att hålla allting på en enbart vänskaplig nivå och pussas inte ens om jag inte känner romantiskt intresse.

Så när jag trots det själv får någon annan, någon som egentligen är hur fin som helst, att känna sig ovärdig och tappa hoppet…

…då vill jag nästan lägga av.

För ingen förtjänar att känna så.

Fina människor

I dag har jag träffat världens bästa bankmän.

Jag kan bli lite nervös när jag ska träffa bankmän och myndighetspersoner och liknande.

Förut hade jag en bankkille som jag verkligen både tyckte om och kände förtroende för men han har andra arbetsuppgifter nu så idag skulle jag träffa någon annan.

Vilken tur att det visade sig vara en glad, trevlig och kunnig kille. Som dessutom kom från Grytan utanför Östersund och kände Åsas söner.

Så nu törs han väl inte annat än vara snäll mot mig eftersom jag kan leta rätt på hans mamma.

Som grädde på moset träffade jag också min förre bankkille och fick en kram.

Sedan gick jag till Friday’s och blev bjuden på lunch av Malin och Ronnie och deras pojkar Erik och Johan.

Det blev allt lite kramar där också, trots att min häxnäsa vuxit ut så här lagom till Halloween.

Efter en promenad hem i friska luften sitter jag nu i soffan, mätt och nöjd och med uppfylld kramkvot.

Det är härligt med en ledig dag då det hinns med både ärenden och trevligheter.

IMG_7620-0.JPG

I kväll loungemusik

Sist jag var i en av mina favoritbutiker frågade jag om musiken de spelade.

Det var klassiska låtar i lite softa, jazziga versioner och jag gillade det verkligen.

Hon sa att det var en spellista på Spotify som hon trodde hette Vintage Café.

I kväll kände jag inte för att titta på tv så jag gjorde ett försök att se om jag kunde hitta den.

Och det kunde jag; 427 låtar, 26 timmar och 26 minuter av loungemusik.

Som ni förstår har jag inte hunnit lyssna igenom hela listan ännu.

Men jag har hittat några favoriter.

Bland annat den här.

Var det ryssen?

Jo, jag är vaken.

Det här är inte ett inslag av att jag vaknar otäckt tidigt på grund av normaltiden.

Nej, jag vaknade av vad som lät som ett jaktplan som vrålade över mitt hus.

Och ni vet vad som händer när jag är vaken i vargtimmen; alla de jobbigaste tankarna dyker upp.

Så jag gav upp, tände lampan och tänkte att om jag skriver av mig lite så kanske jag kan komma på andra tankar och somna om.

Eller så klär jag på mig och går ut och ylar mot månen.

Fast jag tror inte det är någon måne att tala om.

Jag får prova att spela lite Wordbrain och se om det kan distrahera hjärnan.

Hoppas ni sover gott.

Bara en dag till

Jag vet inte hur ni har det, men jag har ledigt på fredag.

Det ska bli så skönt.

Nu har jag ju en tid att passa, men som kompensation har jag en dejt med Malin också.

Jag behöver en dejt med henne nu.

Fast precis just nu behöver jag sova.

Jag som brukar vara så kvällspigg är hur trött som helst på kvällarna sedan det blev normaltid.

Och så vaknar jag tidigt.

Det är otäckt, det är vad det är.

Jag ska göra vad jag kan för att hitta tillbaka till mitt vanliga jag i helgen.

Bara en dag till på jobbet.

Men sedan ska jag återta kvällarna.