Gu’ vad jag irriterar mig på allting

Det senaste som gör mig irriterad är en radioreklam där de säger:

En upplevelse är ju alltid objektiv…

Det är den väl inte?

En upplevelse är väl alltid subjektiv?

Rent objektivt kan jag säga att jag har mycket att göra på jobbet nu.

Rent subjektivt kan jag säga att jag upplever att det ändå är roligt på jobbet nu.

Och dessutom ska jag på finlunch med chefen i dag.

Så irritationen kommer väl inte att hålla i sig särskilt länge.

Men om jag hör den där reklamen igen när jag åker hem kommer jag att bli irriterad igen.

Det är bara sån jag är.

Vältaliga

Det är gråruggigt här i dag. Trots att det egentligen är lite kallt för det envisas jag med att ha altandörren öppen.

Så jag sitter i soffan inlindad i två filtar. Jag läser lite och funderar lite. Samtidigt står radion på.

Plötsligt blir det Elfving möter Sven-Bertil Taube och ganska snart gör jag inget annat än lyssnar på deras samtal.

Hur härligt är det inte med sant vältaliga människor? Trots att Sven-Bertil bott utomlands länge och är bosatt i London talar han en perfekt och rik svenska.

Att han dessutom förmedlar en positivism, humor och stark kärlek till livet och gjorde ju inte saken sämre.

Ibland undrar jag varför jag inte lyssnar mer på ‘pratradio’ hemma, men det kräver en fokusering som jag inte har lugn nog till när jag inte har semester.

Kill your darlings

Jag hade länge ett jobb som gjorde att jag regelbundet fick gå kurser i presentationsteknik.

På några av de kurserna blev man inspelad på video och var sedan tvungen att observera sig själv göra en presentation.

Meningen var att man skulle bli uppmärksam på sina egna tics.

Sånt som man själv inte märker att man gör eller säger men som är enormt distraherande för den som lyssnar.

Som att alltid säga till exempel ‘liksom‘, ‘änna‘, ‘vad heter det‘ eller annat. Eller att stå och vrida oupphörligt på en penna. Eller ägna sig åt tystnadsutfyllningar. Som om man vore Fälldin.

Sedan fick vi öva på att träna bort vad det nu var vi hängav oss åt. För alla hade något de kunde slipa bort.

Även när man skriver kan man ju ha språkliga darlings som man borde städa bort.

Själv älskar jag tydligen ordet ‘ju‘. När jag läser igenom det jag skrivit måste jag alltid rensa bort ett eller flera ‘ju‘.

Dessutom tycks det oemotståndligt för mig att inleda meningar med ‘och‘ eller ‘men‘.

Frågan är väl var gränsen går mellan att ha ett personligt uttryck och att vara irriterande?

Vad heter det?

Jag ligger som vanligt lite efter med att skriva om de böcker jag läst. Jag har kanske fyra stycken som borde avrapporterats.

Men jag hänger upp mig på en småsak när jag ska skriva om den första.

Det är nämligen en av de böcker som jag läst på engelska. En stor del av handlingen utspelar sig i vad som på det språket kallas Newsagent’s.

Och där fastnade jag. Vad tusan heter den typen av butik på svenska nu för tiden? Spontant tänker jag tobaksaffär, men det begreppet används väl nästan inte numera?

Fast det kanske inte spelar så stor roll vad jag kallar det? Jag kanske inte kan använda bristen på korrekt ord för det etablissemanget som ursäkt för att inte skriva om boken?

Det spelar förresten ingen roll för nu har jag inte tid att sitta här med datorn längre. Nu måste jag rycka upp mig och sätta fart. Vi har ju inte dagsljus så länge dessa dagar.

Lördag morgon blues

Just nu undrar jag om inte rubriken är ett magnifikt exempel på irriterande särskrivning.

Och om jag verkligen lurar någon genom att använda ordet morgon.

Visserligen var jag vaken vid halv åtta och sa hejdå till Steven som åkte iväg till min syster för att hjälpa till att resa takstolar.

Men jag somnade om och tog mig inte upp ur sängen förrän framåt halv tolv.

Trots det är jag fortfarande trött.

Egentligen vill jag ju också ta mig ut till Åkersberga.

Det är inte det faktum att jag måste åka kommunalt, eftersom Steven fick ta min bil (eller min hyrbil som det är eftersom min bil fortfarande är på verkstaden) och hämtade upp min morbror, bror och pappa på vägen ut, som hindrar mig.

Det är hela processen med att duscha, piffa, välja kläder och klä på mig som känns helt oöverstiglig just nu.

Dessutom har jag fått en sån där fin spricka i en nagel. En sån som inte syns men som hårstrån och fina trådar fastnar i.

Alltså måste nagelvård stå på dagens program. Ett av mina tvångsbeteenden är ju att alla naglar måste ha samma längd, så att korta ner enbart den angripna nageln kommer inte på fråga.

Kanske lika bra att inse att jag inte kommer ta mig utanför dörren på ett bra tag. Och att jag inte orkar bry mig om rubriken, den får stå som den gör.

Svenska, engelska eller lite av varje?

Företaget jag arbetar för är ett multinationellt företag och koncernspråket är engelska.

Stundtals en ganska intressant engelska visserligen eftersom huvudkontoret ligger i Schweiz och många som arbetar där är tyskar.

Men det var en utvikning från ämnet.

Många av de riktlinjer, procedurbeskrivningar och mallar vi arbetar med är alltså på engelska.

Vi har också ofta haft utländska chefer och kollegor även här i Skandinavien och då kommunicerat uteslutande på engelska.

Just nu är det dock inte så och vi kommunicerar mer och mer på någon slags skandinaviska. Friskt kryddad med engelska uttryck.

För visst är det så att vissa saker låter mycket snitsigare på engelska än på svenska.

Och jag vill inte heller vara någon reaktionär språkfascist. Jag beundrar Fredrik Lindström och han påstår ju att språket alltid varit och alltid kommer att vara under förändring.

Så även om jag fortsätter försöka använda ‘de’ och ‘dem’ tillåter jag mig att skriva till exempel ‘såna’ istället för ‘sådana’ som jag kan tycka ser lite styltigt ut. Och i intern kommunikation blandar jag också in engelska uttryck och begrepp.

Men när jag skriver ett affärsbrev, även om det numera skickas elektroniskt, till en svensk extern motpart försöker jag att skriva helt och hållet på svenska.

Men det kanske är gammaldags? Någon lät mig förstå att den som fortfarande använder termen ‘e-postmeddelande’ 2011 kanske behöver hjälp att formulera sig.

Och eftersom den som sa det är en person som jag respekterar undrar jag om det är så? Personen i fråga skämtade troligen bara, men jag kan inte låta bli att fundera på det ändå.

Copywriter sökes

Min mamma hade en lapp uppsatt vid telefonen. På lappen stod det: ”Retar du upp dig på ting som är små är du väl inte större än så”.

Jag vet att det är larvigt att reta upp sig på en skylt men nu är det ju så att jag är lite av en språkfascist.

Skylten i fråga stod då och då utanför en underklädesaffär på Rörstrandsgatan redan i våras. Men precis när jag retat upp mig tillräckligt mycket på den att jag tänkte fotografera och blogga om den hade de bytt ut meddelandet mot ett annat.

Men så i dag när jag varit och handlat stod den där igen.

Småaktig som jag är undrar jag om det finns bh-storlekar som bara är fel just när jag går? Jag tvivlar inte på att 8 av 10 kvinnor faktiskt har fel bh-storlek. Men i så fall är det säkert ett problem hela tiden. Inte bara när man går.

Det är inte bara den här skylten, jag återkommer ofta till frågan varför människor krånglar till det så när de försöker vara säljande. Varför trodde någon att det skulle bli mer kraftfullt med ”…går i fel bh-storlek” istället för det enkla, och korrekta ”…har fel bh-storlek”? Eller kanske ”…väljer fel bh-storlek… Har du valt rätt storlek? Vi hjälper dig gärna att hitta rätt storlek för dig.”

Men vad vet jag? Jag är ju siffertjejen. Hon som ibland går i obekväma skor. Och helt säkert har valt fel bh-storlek eftersom hon aldrig orkar prova något som kräver så mycket av- och påklädning.

Bloggsnobb

Jag tycker absolut att man kan skriva en blogg för sig själv, som en dagbok som bara råkar finnas elektroniskt på webben istället för som en liten bok med lås, om det är det man vill. Men om man låter sin blogg vara offentlig, tillgänglig för alla, tycker jag att man ska lägga lite tid på att se till att den är läsbar.

Inte läsvärd; det är så subjektivt och vad man väljer att skriva om ska absolut utgå från en själv, men läsbar. Det vill säga att man försöker ta några minuter att själv läsa igenom vad man skrivit, sätta några komma och punkter här och där, kanske bryta upp texten i stycken så att den inte ger ett sånt massivt intryck.

Stavfel är det ju också trevligt om man försöker rätta till, men det är i mitt tycke inte lika kritiskt; oftast förstår man en text trots stavfel. En lång, hopskriven text där man inte får ordning på syftningarna däremot kan sätta myror i huvudet även på den mest intresserade läsare.

Så nu har jag avslöjat att jag både är gammaldags i min språkbehandling och fördömande, eller åtminstone snobb, när det gäller språkbehandling. Bäst jag går och lägger mig innan jag avslöjar ännu fler pinsamma saker om mig själv.

Dom-dum

Jag läser en bok. Det har börjat kännas som om jag hållit på att läsa den här boken i evigheter. Allting i boken konspirerar mot att jag ska avsluta den.

Typsnittet är pyttelitet så jag kan inte läsa den i mitt favoritsoffhörn – det är för mörkt där.

Översättningen får mig på villospår. Bland annat stod det:

…”företag x” är ett helt annat djur än ”företag y”…

Då kom jag av mig. På engelska är det förstås ett helt vedertaget uttryck, men säger vi verkligen så på svenska? Vad skulle man istället ha kunnat säga på svenska? Har vi något motsvarande uttryck med samma andemening? Funderingar som sysselsatte mig länge.

Men värst är ändå de och dem. Jag har börjat tro att jag inte har någon språkkänsla och inte lärde mig något på svenskalektionerna. Jag har googlat och fått fram följande ”regler”:

De hör till samma grupp som jag, han och hon.
Dem hör till samma grupp som mig, honom och henne.

Alltså: De kommer därborta. Jag pratar om dem.

Men så kommer det svåra: ”Jag pratar om dom som kommer därborta”.

Jag hittade följande regel:

De är subjektDem är objekt.  Till exempel ska det alltid vara objektsform efter preposition (till, från, av, på osv.). Det heter t ex. ”Vi skriver till alla dem som ska med på resan”.

Och då är det kört. Jag vill skriva, min magkänsla säger att jag ska skriva: ”Jag pratar om de som kommer därborta”, men nu är jag osäker. Jag tror att jag borde hålla mig till ”dom”. Jag får helt enkelt acceptera att jag är dom-dum.

Säg nu inte att jag ska lägga ifrån mig boken och läsa något annat. Ämnet är faktiskt intressant. Och dessutom fick vi den av vår chef. Så jag ska uthärda kapitel dedikerade till att beskriva olika typer av House-musik. Jag ska läsa ut den. Åtminstone innan jag går i pension.