Och så ett gäng kära vänner på det

Vilken fin kväll det blev!

Tretton glada, smarta, trevliga, roliga och öppna kvinnor i samma lägenhet betyder verkligen inte otur.

Det dracks vin och åts plockmat, pratades och skrattades.

Och det bästa med allt var att folk faktiskt minglade och pratade med folk de aldrig träffat förut eller inte träffat på länge.

En hittade till och med en öppning till ett nytt jobb.

Jag hade velat vara med överallt hela tiden, men som värdinna blev det förstås att jag stundtals inte var med någonstans.

Men jag kunde vara med tillräckligt mycket och om mina gäster hade åtminstone hälften så trevligt som jag är jag nöjd.

Och för en gångs skull hade jag inte köpt dubbelt så mycket mat som faktiskt behövdes.

Tre bag-in-box, det vill säga 60% för mycket vin och alldeles för mycket choklad och clementiner.

Men maten var ganska bra dimensionerad, en ost tog till och med helt slut.

Helt slut är jag väl inte i dag, men ganska trött.

Speciellt trött känner jag mig när jag tittar på allt som måste diskas.

Men då vänder jag istället blicken mot alla fina blommor jag fick och tänker tillbaka på kvällen och då blir jag för glad för att vara trött.

IMG_9584

IMG_9585

IMG_9586

IMG_9587

Älskade mamma och pappa

För ett tag sedan såg jag den där filmen där Sandra Bullock (eller; den karaktär hon spelade) åker in på ett behandlingshem.

Där fick hon ju ett tag gå omkring med en skylt om halsen.

‘Konfrontera mig om jag inte ber om hjälp’ stod det på den skylten.

Och då tänkte jag att en sån skylt borde jag bergis ha för jag är verkligen urusel på att be om hjälp.

Men jag kan be mamma och pappa om hjälp.

Och då ställer de alltid upp.

Med råge.

I går fick jag hjälp av dem med att montera den där hyllan.

Och med diskning och städning.

Som grädde på moset kom mamma på att det även borde hängas upp två tavlor där bredvid den nya hyllan och gjorde just det.

Nu ser jag ju att de alltid borde ha hängt där.

Det blev så bra allting i går.

Tack vare mamma och pappa.

Jag skulle kunna prata med mina föräldrar. Jag känner dem mycket väl. Underbara människor.

IMG_9579

Otur och två ska man vara

Jag gjorde en liten utflykt till Mio Möbler i dag.

Det var en lampfot som jag spanat på länge, flera år faktiskt, som jag äntligen bestämde mig för att jag skulle köpa.

Den var slut.

Den var helt och för alltid slut.

De hade reat ut de sista för bara några dagar sedan.

Det var lite surt.

Men det gjorde att jag bestämde mig för att faktiskt slå till på en bokhylla.

Utifall att jag annars skulle fundera så länge på den också att den skulle ta slut.

Det var på håret att jag fick in den i bilen.

Och jag tog faktiskt hissen upp när jag kom hem.

Att bära ett två meter långt paket, ensam, uppför tre trappor kändes inte möjligt.

Däremot tänkte jag att det skulle vara möjligt för mig att montera nämnda hylla på egen hand.

Icke, sa Nicke.

Eller snarare monteringsinstruktionerna.

Och det visade sig också vara alldeles för svårt att balansera de olika delarna och skruva samtidigt.

Två ska man vara uppenbarligen.

Jag får väl ringa pappa.

Det finns väl ingen åldersgräns på det?

Mer sakta än säkert

Jag har ju sakta men säkert jobbat på att rensa och organisera här hemma.

Väldigt länge har det känts som mer sakta än säkert.

För att få lite eld i baken bjöd jag hem några vänner på fredag.

Det vore synd att säga att det drivit upp mitt städtempo väldigt mycket.

Lite grann kanske.

Jag har iallafall kommit mig för att skaffa några saker som jag länge tänkt köpa.

Som snygga förvaringslådor att ha i sovrummet.

Och jag har burit ner och slängt en väldig massa inredningstidningar.

Det känns framförallt i rumpan att jag gjort det.

Eftersom jag ju måste ta trapporna numera.

Så visst går det framåt.

Men det finns ändå en viss risk att klädkammaren kommer att fyllas med sånt som egentligen inte alls borde förvaras där inne.

Det man inte vet…

Ni vet det där uttrycket ‘Det man inte vet har man inte ont av‘?

Jag är benägen att hålla med om det i dag.

I morse insåg jag nämligen att min ytterdörr stått olåst hela natten.

Hade jag vetat det hade jag inte alls sovit lika gott som jag faktiskt gjorde.

Fast å andra sidan; om jag vetat det hade jag ju låst dörren innan jag somnade.

I vilket fall som helst känns det lite läskigt även så här i efterhand.

När jag ju vet att allt ändå gick bra.

Jag är varken rånad, våldtagen eller mördad.

Men hur kunde jag glömma att låsa ytterdörren?

Jag har för mycket annat att tänka på helt enkelt.

Synd på så rara ärtor

Vad jag har gjort i dag?

Jobbat så klart!

Det var ju måndag trots allt.

Och så tog jag en bild på en kollega.

Som jag sedan fixade med.

Den blev väldigt cool.

Om jag får säga det själv.

Tyvärr måste ni lita på mitt ord för han ville inte att jag skulle lägga ut den på nätet.

Synd på så rara ärtor.

Fast nu har jag några nya fotoredigeringsappar att leka med.

Så vänta er mirakel.

Eller kanske inte mirakel.

Men en och annan snygg bild kanske.

Ett omvänt strumpproblem

Den stora klädsorteringen fortsätter här hemma.

I dag dök jag ner i strumplådorna.

Jag har ju hört talas om att folk råkar ut för att strumpor rymmer och det bara återstår udda strumpor.

Det är inte alls mitt problem.

Mitt problem är att mina strumpor verkar föröka sig som kaniner och bara blir fler och fler.

Jag tror att det är dags för mig att införa köpstopp vad det gäller strumpor.

Hur fina de än är och även om det är ‘Köp 3 betala för 2’ så får jag inte köpa fler nu.

Ni får gärna påminna mig om det.

Ifall ni skulle se mig i en strumpaffär eller så.