Också tråkigt

Jodå, jag kom ut på en promenad i dag också.

Trots tröttsamt heldagsmöte och dåligt väder.

Det är ganska tråkigt.

Det här promenerandet.

I dag valde jag en extra trist runda.

Inte för att straffa mig eller så men jag behövde gå och hämta ett paket på slutet.

Så en tråkig stadsvandring med irriterande avbrott för trafikljus.

Fast det är ju ganska tråkigt att sitta ensam hemma också.

Och jag köpte mig en god räksallad från Urban Deli som jag åt till middag.

Prioriteringar

Det är väldigt mycket på jobbet nu.

Alltså väldigt mycket.

Så mycket att jag egentligen borde plockat fram datorn och fortsatt jobba så fort jag kom hem.

Men jag måste prioritera mig själv nu.

Så jag gick ut och promenerade en timme istället.

Det är jag nöjd med.

Eller nästan hela jag är nöjd med det.

Skavsåret under foten önskar att jag valt annorlunda.

Men gjort är gjort.

Och nu måste jag verkligen arbeta.

Som en åsna

Jag hade ju tänkt att måndagens promenad skulle bli startskottet på ett nytt ryck.

Bli mig själv igen; bli hon som äter rätt och ser till att få ihop sina 10 000 steg varje dag.

Minst.

Synd bara att jag fick ett smaskigt skavsår under vänster fot.

Konstigt nog är det ju ändå så att precis lika envist som jag kan hålla fast vid dåliga vanor, lika envist kan jag göra det jag föresatt mig.

Även när jag inte borde.

För det var nog egentligen ingen bra idé att vara ute och promenera i över en timme på ett sönderstucket skavsår.

Men jag kunde bara inte låta mig stoppas redan dag 1.

Envis och dum som en åsna.

För nu kanske jag blir tvungen till ett ännu längre uppehåll än om jag låtit skavsåret vila i dag.

Men det var skönt iallafall och jag har skött ätandet riktigt bra i dag också.

Varsågoda att tala om hur duktig jag varit.

En duktig åsna.

Att inte gilla läget

Det känns som om jag är sämre igen i dag.

Jag hoppas verkligen att det är den där dagen man brukar uppleva när det känns som att man aldrig kommer att bli bättre och det är då det faktiskt vänder.

Jag var iallafall tvungen att klä på mig och gå ut i dag.

Det fanns ingenting hemma så jag hade inget val.

Först kändes det inte så tokigt; solen sken och vindarna var ljumma.

Men så satte hostandet igång och jag ville bara sätta mig ned och gråta.

Det gjorde jag förstås inte, jag släpade mig hem.

Sedan la jag mig på soffan och grät mig till sömns.

För jag lyckas faktiskt sova nu.

Men jag hatar att vakna.

För då kommer en period med extremt hostande.

Ja, ja, det kunde ha varit värre.

Det kan det väl alltid.

Men det är inte alltid man vill gilla läget ändå.

Det är sant som de säger

Tur ändå att jag är sjuk.

För det är sant som de säger; den som är sjuk önskar sig bara en sak.

Vem orkar bry sig om brist på kärlek och ett socialt liv när man inte får sova för att man hostar hela tiden?

Men jag har jobbat i dag.

Hemifrån.

Jag kände mig inte så smart eller starkt bidragande men jag försökte.

Då får man lön iallafall.

Förutsatt att det inte blir en vana, kan jag tänka.

Och jag har iallafall hopp om att den här hostan ska försvinna.

Vilket år som helst…

Kan. Inte. Sluta. Hosta.

Jag åkte till jobbet i dag.

Det skulle jag troligen inte ha gjort.

Så fort jag rörde på mig eller öppnade munnen för att prata började jag hosta.

Och så fryser jag igen.

Egentligen ska jag vara med i flera möten de kommande dagarna.

Möten då jag förväntas presentera.

Jag fattar inte hur det ska gå till.

Teckenspråk kanske?

På tredje dagen…

Nej, det bidde ingen promenad till Ica.

Det bidde ingenting alls mestadels.

Vatten, Ipren och sova, sova, sova.

I dag hade jag fortfarande inte ätit något när klockan var nästan sju.

Och ni förstår att jag är sjuk när jag inte äter något.

Men vid den tiden hoppade jag iallafall ur sängen och in i duschen.

Så nu har jag nytvättat hår, trimmade naglar och varje intention att gå till jobbet i morgon.

Hoppas jag.

Liksom jag hoppas att det minskade födointaget ska kunna bli inledningen till ett minskat ätande även framöver.

Något gott borde det ju komma ur en sån här urtråkig helg.