Som doktor House

Under sju och ett halvt år av mitt liv träffade jag läkare varje dag.

Nåja, varje arbetsdag – jag var inte sjuk utan det var mitt jobb att träffa läkare och annan sjukvårdspersonal.

Nu är jag är jag inte alls lika intresserad av att besöka sjukvården.

Istället är jag min egen doktor House.

För ett tag sedan fick jag någon slags hudutslag i ena armhålan.

Ilsket rött, ibland sved det och ibland kliade det så att jag höll på att bli tokig.

Ett värmeeksem kanske, tänkte jag och köpte en salva mot sånt.

Hjälpte inte.

Svampinfektion var nästa diagnosförslag och lämplig salva applicerades.

Hjälpte inte.

Mjukgörande och cortison fick bli det sista försöket innan jag skulle krypa till korset.

Det vill säga bokade tid hos någon riktig läkare.

Men cortisonsalvan fungerar faktiskt.

Så jag känner mig riktigt stolt.

Som jag minns det tog det doktor House många fler försök innan han hittade rätt behandling.

Vila och vatten

Jag vet inte om ni känner till förkylningens olika faser?

  1. Diffusa obehagskänslor, antydan till ont i halsen – Hm, undrar om jag håller på att bli förkyld?
  2. Snuva, lite mer ont i halsen, värk här och där, kanske feber – Tusan också, jag är förkyld.
  3. Vila, näsdroppar, svettig natt, vaknar fortfarande snuvig men ingen värk och inget halsont – Wow, jag har sparkat förkylningens rumpa och är i princip frisk.
  4. Bakslaget; hosta, hosta, hosta, snuva och ingen röst – Åh nej, jag är verkligen förkyld.
  5. Hosta, snuva, ont överallt, vill bara blunda, hosta, hosta, snuva, snuva – Jag kommer aldrig att bli frisk!

Det är alltid osäkert hur länge fas 5 håller på.

Får man hosta så här års kan den hålla på till midsommar.

Ibland.

Men man vilar och dricker mycket vatten och plötsligt upptäcker man att man kan andas genom näsan och prata utan att börja hosta.

I fredags var jag i fas 3 och två vänner kom hit och åt middag.

Vi hade bestämt det för flera månader sedan och ses alldeles för sällan så de vågade sig hit trots att jag varnade dem att jag var förkyld.

Medan de var här hostade jag mer och mer och tappade till slut rösten.

Resten av helgen har ägnats åt fas 4 och 5, vila och vatten.

Nu känner jag mig ganska ok så jag kommer åtminstone att gå till frissan, om jag fått sova och kan prata även till jobbet.

Men det känns skönt att min arbetsvecka bara är tre dagar lång den här gången.

Hoppas ni haft en skön och frisk helg.

Också tråkigt

Jodå, jag kom ut på en promenad i dag också.

Trots tröttsamt heldagsmöte och dåligt väder.

Det är ganska tråkigt.

Det här promenerandet.

I dag valde jag en extra trist runda.

Inte för att straffa mig eller så men jag behövde gå och hämta ett paket på slutet.

Så en tråkig stadsvandring med irriterande avbrott för trafikljus.

Fast det är ju ganska tråkigt att sitta ensam hemma också.

Och jag köpte mig en god räksallad från Urban Deli som jag åt till middag.

Prioriteringar

Det är väldigt mycket på jobbet nu.

Alltså väldigt mycket.

Så mycket att jag egentligen borde plockat fram datorn och fortsatt jobba så fort jag kom hem.

Men jag måste prioritera mig själv nu.

Så jag gick ut och promenerade en timme istället.

Det är jag nöjd med.

Eller nästan hela jag är nöjd med det.

Skavsåret under foten önskar att jag valt annorlunda.

Men gjort är gjort.

Och nu måste jag verkligen arbeta.

Som en åsna

Jag hade ju tänkt att måndagens promenad skulle bli startskottet på ett nytt ryck.

Bli mig själv igen; bli hon som äter rätt och ser till att få ihop sina 10 000 steg varje dag.

Minst.

Synd bara att jag fick ett smaskigt skavsår under vänster fot.

Konstigt nog är det ju ändå så att precis lika envist som jag kan hålla fast vid dåliga vanor, lika envist kan jag göra det jag föresatt mig.

Även när jag inte borde.

För det var nog egentligen ingen bra idé att vara ute och promenera i över en timme på ett sönderstucket skavsår.

Men jag kunde bara inte låta mig stoppas redan dag 1.

Envis och dum som en åsna.

För nu kanske jag blir tvungen till ett ännu längre uppehåll än om jag låtit skavsåret vila i dag.

Men det var skönt iallafall och jag har skött ätandet riktigt bra i dag också.

Varsågoda att tala om hur duktig jag varit.

En duktig åsna.

Att inte gilla läget

Det känns som om jag är sämre igen i dag.

Jag hoppas verkligen att det är den där dagen man brukar uppleva när det känns som att man aldrig kommer att bli bättre och det är då det faktiskt vänder.

Jag var iallafall tvungen att klä på mig och gå ut i dag.

Det fanns ingenting hemma så jag hade inget val.

Först kändes det inte så tokigt; solen sken och vindarna var ljumma.

Men så satte hostandet igång och jag ville bara sätta mig ned och gråta.

Det gjorde jag förstås inte, jag släpade mig hem.

Sedan la jag mig på soffan och grät mig till sömns.

För jag lyckas faktiskt sova nu.

Men jag hatar att vakna.

För då kommer en period med extremt hostande.

Ja, ja, det kunde ha varit värre.

Det kan det väl alltid.

Men det är inte alltid man vill gilla läget ändå.