Tur att jag inte för kassabok

I lördags var Steven och jag på jakt efter födelsedagspresenter. Det kändes lite synd på det vackra vädret att ägna dagen åt såna aktiviteter, men vi fick faktiskt en riktigt bra dag.

Först och främst började vi den – ganska tidigt – med en smaskig frukost med blåbärsbagels. Vi kom alltså iväg i god tid nöjda och glada.

Sedan hade vi tur både på så sätt att det inte var så mycket folk ute som att vi hittade det vi letade efter ganska snabbt.

Det i sin tur gjorde att vi hann handla även åt oss själva; Steven kom hem med nya skor och shorts och jag bland annat med nya böcker, en ny handväska och ett par mycket efterlängtade Hasbeens träskor. Jag har haft jättesvårt att välja både modell och färg, men nu hittade jag ett par flätade i hallonrött som var helt oemotståndliga.

Sedan åkte vi hem och lämnade våra inköp och tog därefter en liten promenad. Vi tog en sen lunch på en uteservering och häpnade åt att vi kunde sitta ute i skuggan och njuta av det. Tänk så fort det blev sommarvarmt ändå – det var inte länge sedan det kändes som att det aldrig skulle bli varmt igen.

Goodie bag

Min chef kom hem i torsdags efter en två veckors semester i USA. Han undrade om jag hade tid att träffa honom i stan vid femtiden på fredagen.

Så det gjorde vi. Steven och jag tog en drink med honom och det blev både prat om hans semester och om vad som hänt på jobbet medan han varit borta. Och så kom vi till anledningen till att han ville ses. Han hade med sig en enorm amerikansk goodie bag till oss.

Det var en salig blandning av sånt han anser vara typiskt amerikanskt och som han tycker vi skulle prova; delikatess-senap, Macaroni&Cheesemix, en typ av chips som är av fullkorn och inte potatis, blueberry bagels och så olika typer av godis. Bland annat hade han hittat Hershey chokladkakor med nostalgiska omslag samt en Indiana Jones version av M&Ms i andra färger.

Hittills har vi provat blåbärsbagels och de var toppen. Min chef har redan hört av sig via SMS för att få veta vad vi tyckte om det vi fick, men det kommer att ta ett tag innan vi har hunnit prova allt.

Rapport från en sjukbädd

Det var visst inte så smart att gå till jobbet i måndags. I tisdags och onsdags sov jag mest hela dagarna. Igårkväll sa jag till Steven att om jag får sova hela natten så går jag till jobbet imorgon, det vill säga idag.

Det fick jag inte. Sova hela natten alltså. Jag vaknade vid 3-tiden av att jag var täppt, varm och hostig. Det tog till nästan 5 innan jag somnade igen. Så det blev inget jobb idag heller.

Mellan sömnattackerna har jag attackerat gamla Maria Lang-deckare. De går fort att läsa så jag tror jag läst 4 eller 5 nu. Jag inser varför jag var så förtjust i dem när jag var yngre; de är fyllda av romantik och Maria Lang har en förmåga att göra sina karaktärer flerdimensionella på ett sätt som jag tycker om. Även de som beskrivs som fula ges något eller några vackra egenskaper och samtliga hennes karaktärer ter sig sympatiska, åtminstone till de avslöjas som mördaren.

När jag läst dem den här gången har jag även uppskattat de historiska och litterära referenserna samt hennes oklanderliga, men nu något gammalmodiga språk. Jag hinner nog plöja några till innan jag varit på stan och fyllt på min att-läsa-hög med modernare böcker.

Nu ska jag ta en Ipren och gå och lägga mig. Imorgon bara måste jag gå till jobbet. Jag kan visserligen nästan inte prata, men det är ju i och för sig bra – när de hör mig på jobbet är det ingen som kommer att tvivla på att jag verkligen varit sjuk.

Kompensation

Igårkväll hade vi mötet för bostadsrättsföreningens styrelse hemma hos mig. Vanligen är vi hos ordföranden som bor i en härlig, stor vindslägenhet.

Där känns det alltid nystädat och han har ett perfekt mötesbord som vi sitter runt. De som kommer i tid får sitta i jetsonstolar. Det är luftigt och gott om utrymme.

Hos mig måste vi sitta vid mitt köksbord. Det är trångt och det finns knappt stolar till alla, många hamnar på klaffstolar. Så jag kände att jag måste kompensera på något sätt. Jag bjöd på fika. Med hembakade chocolate chip cookies.

Den här gången blev det med smak av choklad och apelsin med chips av mörk choklad samt apelsinsmaksatt vit choklad. Jag hoppas de blev tillräckligt goda för att de skulle glömma hur otvättade fönstren var.

Fröken Duktig

När jag vaknade imorse hade jag fortfarande ont i kroppen och över ögonen, kände mig varm och näsan var både täppt och rinnig. Det gjorde mig rent ut sagt förbannad. En hel långhelg hade ju i princip gått och jag hade inte fått gjort något av det jag ville och hade planerat bara för att jag känt mig sjuk.

Så idag har jag kämpat mot krämporna och varit Fröken Duktig. Jag har klippt naglarna (vilket kanske inte låter så jobbigt, men numera är det bara något som måste göras – alldeles för ofta), tvättat och städat. Och fixat med Bostadsrättsföreningens räkenskaper.

Jag kan inte påstå att det fått mig att känna mig friskare, men helgen känns inte helt förlorad iallafall.

Fantomen på Operan

Ikväll visade SVT2 filmversionen av Fantomen på Operan från 2004. Filmen bygger på musikalen av Andrew Lloyd Webber.

Jag hade inte sett filmen förut, men musikalen såg jag två gånger på Oscarsteatern i Stockholm med Mikael Samuelsson i rollen som Fantomen. Båda gångerna grät jag hejdlöst. För Fantomens skull – jag tyckte det var oändligt orättvist att han dömts till ett liv i ensamhet och att Christine valde den fjompige Raoul.

Redan efter den första gången gick jag och köpte originalromanen av Gaston Leroux. Jag ville veta mer och framförallt ville jag veta hur det gick för Fantomen.

Boken är skriven redan 1910 och minst lika melodramatisk som musikalen. Men historien är skickligt berättad med ett journalistisk angrepp och ett blandande av fakta och fantasi som gör att det känns som att kanske fanns han ändå i verkligheten.

Boken gav mer djup åt Fantomens karaktär och min sympati för honom ökade, trots att boken även listade fler av hans grymma handlingar än musikalen gjorde.

Så andra gången jag såg den grät jag minst lika mycket som första gången. Trots att jag var förberedd på handligen och slutet.

Och ikväll var det dags igen. Tårarna strilade ner för kinderna och jag hoppades in i det längsta att de i filmversionen skulle gett Fantomen ett lyckligare slut.

Men även den här gången valde Christine Raoul. Deras sång är onekligen vacker trots att den krossar både mitt och Fantomens hjärta.

The Magic Word

Jag är gräsänka igen. Plötsligt bestämde sig Steven för att han och tonårsdottern skulle åka upp till hans pappa.

Jag funderade lite på varför. Så insåg jag att jag sagt ”The Magic Word” som får min karl att om inte försvinna så åtminstone vilja försvinna.

”Städa”, sa jag. ”Vi måste städa i helgen.”

Men det är okej. Det är rätt skönt att få en helg för sig själv ibland. Och dessutom såg han till att jag äntligen fick på sommarhjul på bilen idag.

Så jag får väl städa i min ensamhet.

Vilket är bra för då kan jag ha på mig vad jag vill när jag städar.

Det är alltid viktigt att välja ändamålsenlig klädsel. För städning vill jag kunna röra mig lätt och ledigt och inte behöva oroa mig för smuts eller fläckar på min klädsel.

Och så vill jag att Steven ska ångra att han inte valde att stanna hemma och städa med mig.

Keeping the Dead av Tess Gerritsen

När Nicholas Robinson tillträdde som kurator på det privatägda Crispin Museum i Boston började han gå igenom de bristfälligt katalogiserade samlingarna i källaren. Han hittade något sensationellt; en uråldrig mumie med en vackert målad mask.

Muséet anställer den minst lika vackra Josephine Pulcillo som är egyptolog för att säkerställa att mumien är äkta. Prover från lindningen verkar bevisa att mumien är från rätt tidsperiod. Eftersom man idag inte vill förstöra själva mumien ska en datortomografi fastställa att det verkligen finns en kropp innanför lindningen.

Ingen var dock beredd på vad de fick se på skärmen. I den kropp man trodde var tusentals år gammal fanns något så modernt som en kula i vadbenet. Eftersom benet visar tecken på att ha börjat läka runt kulan kan den inte ha hamnat där när kroppen redan var mumifierad.

Rättsläkare Maura Isles måste nu göra en fullständig obduktion av kroppen och eftersom hon redan misstänker mord är Detektiv Jane Rizzoli med. Nu inleds en av de konstigaste utredningar Jane varit inblandad i; ytterligare två offer återfinns – varje offer har bevarats på ett unikt sätt med koppling till arkeologi.

————————

Det är inte tutal om att det här är en välskriven och spännande bok. Kopplingarna till arkeologi är intressanta och fascinerande. Men jag tycker inte att karaktärerna ges tillräckligt mycket utrymme i den här boken – handlingen och känslan av förekomsten av ondska och förestående fara är drivkraften här.

Jag rekommenderar Keeping the Dead som en bok som är underhållande för stunden, men rekommenderar ännu hellre någon annan av Tess Gerritsens böcker, till exempel The Bone Garden.

Tess Gerritsens officiella hemsida – UK

Tess Gerritsens officiella hemsida – US

Amerikansk titel: The Keepsake

Låt som en gris

Jag har inte mått så bra idag. Vaknade mitt i natten med ont i halsen. Har känt mig varm och är öm i kroppen och trött i ögonen.

Jag ville att Steven skulle tycka synd om mig och ta hand om mig. Jag listade mina symptom och la fram teorin om att svininfluensan kommit till Vasastan.

”Låt som en gris”, sa Steven.

Inte visste jag att det var så man ställde diagnosen, men jag är glad att jag tydligen antingen är pollenkänslig eller har fått en vanlig förkylning. Jag vill ju inte hamna i karantän nu när det är långhelg och allt. Även om det verkar vara konstigt väder på gång.

Ingenting att sätta på mig

Tekniskt sett är det såklart inte sant. Jag har ju en hel klädkammare proppfull med kläder. Det finns det till och med bildbevis på här i bloggen.

Men varje morgon just nu går jag igenom samma pärs när jag ska försöka hitta något att sätta på mig. Det jag hade tänkt ut i huvudet att jag skulle ha på mig ser aldrig ut som jag hade tänkt när det väl kommer på. Eller så är det obekvämt på något sätt.

När jag väl kommer iväg till jobbet, ofta minst en halvtimme senare än jag tänkt, har jag provat en massa kläder som nu ligger i högar på sängen. Och för andra är det lätt att se när jag hamnat i en sån här fas. Det är då jag dyker upp i svart från topp till tå.

Jag tror det är dags att låta stegräknaren få följa med på en rejäl shoppingrunda. Svart kanske alltid är rätt i modevärlden, men jag vill känna mig vårfräsch.