Regn, snö, regn, snö, regn, snö och jobb

Jo, jag vet att jag inte bloggade i går.

Men det händer ju ingenting!

Alltså det händer ju massor.

På jobbet.

Jag sliter fortfarande livet ur mig för att komma ikapp det jag halkade efter när jag var sjuk.

Och jag skjutsade mamma och pappa in till stan efter jobbet igår.

I dag har jag förutom att jobba hunnit se ett Luciatåg, beställt den mat jag ska ha med mig till julbordet på julafton och pratat i telefon med Malin.

Men i övrigt händer ju ingenting!

Ja, förutom att det snöar och regnar och snöar och regnar och snöar och regnar…

Vädret kunde väl bestämma sig någon gång?

Nej, nu ska jag försöka ta mig samman och ta en dust med klädkammaren igen.

Jag gjorde en bra start där i går kväll men så fick jag en klädkris i morse så nu blir det lite som att börja om.

Igen.

Annonser

La-la-la-lördag

Jag såg solen i dag!

Trevligt, trevligt.

Snön ligger dock kvar.

Väldigt mycket ligger den kvar.

Jag stannade dock inte kvar i stan.

Jag åkte ut till förorten, tunnelbana, buss, tåg, promenad i okända kvarter… ett riktigt äventyr.

Men väl värt det för  när jag kom fram fick jag väldigt god fisksoppa, vin, fantastiskt trevligt sällskap — i flera åldrar — och en sprakande brasa.

Precis vad jag behövde.

Så nu är jag på bra humör igen.

I morgon ska jag ut till Täby och försöka få fram och igång min bil så att jag kan hjälpa en vän få hem en sak från Mio.

Sedan blir det Fars Dagsfirande, också i Täby och där får bilen stanna kvar.

Snön ligger som nämnt kvar här i stan.

Väldigt mycket ligger den kvar.

En tidsmaskin?

Nu är jag hemma igen.

En del av mig önskar att jag vore kvar i ett snöfritt Köpenhamn, men egentligen tycker jag att det är — som vanligt — otroligt skönt.

Jag åkte taxi hem från Arlanda.

Eller jag trodde iallafall att det var en taxi, men kanske var det en tidsmaskin.

Chauffören var en man i 30-årsåldern som förutom att han körde som en biltjuv, fast på ett sätt så att jag ändå kände mig helt trygg.

Så när vi började närma sig slutdestinationen frågade han om jag ville bara med kort eller i natura.

Och han gjorde det så att det inte kändes läskigt utan att det gick att skoja bort.

Jag sa att det var så svårt att sätta upp det på reseräkningen när man betalade i natura vilket han förstod.

Så pratade vi lite mer, om hur länge sedan det var sedan vi hade mycket snö i Stockholm och förfasades över hur många år äldre vi blivit sedan dess.

Då frågade han hur gammal jag var och menade att jag omöjligt kunde vara äldre än 35.

Det skulle inte vara så tokigt om jag plötsligt var bara 35 igen.

Fast då bodde jag förstås inte här…

Undrar om jag borde göra något tokigt i kväll, passa på när jag bara är 35.

För jag misstänker att jag kommer att känna mig som min riktiga ålder, om inte äldre, i morgon bitti när jag försöker få fram bilen ur all snö.

Varför jag är glad att det regnar

Just nu spöregnar det här.

Och jag är glad att det regnar.

Av två anledningar.

Dels slog ‘Oj, jag har semester efter att ha jobbat häcken av mig hela våren‘-tröttheten till i dag.

Promenaden hem i går kväll hjälpte kanske till också, kroppen känns lite extra gammal och stel i dag.

Dels åkte jag ju på något slags bevattningsansvar för min svägerskas växter ute på Ingarö.

Utomhusväxter för all del men bland annat tomatplantor och annat som tydligen vill ha mycket vatten.

Min plan är att åka ut till Ingarö i morgon men eftersom de här plantorna tydligen är bortskämda med daglig vattning är jag glad att det regnat både i går och i dag.

I dag tar jag det bara lugnt.

Lyssnar på Eric Gadd, och hittade Olle Ljungströms fantastiska cover på ‘Bara himlen ser på‘, tittar på tv och slösurfar.

Snart får det dock gärna bli ett uppehåll i regnandet eftersom jag måste ut och köpa lite mat.

Får inte — INTE — klaga på värmen

Nu brukar jag faktiskt inte klaga så mycket på kylan under vinterhalvåret.

Men jag får iallafall inte klaga på värmen.

Ingen i Sverige får klaga på värmen.

Det har Kungen sagt.

Tror jag.

I vilket fall som helst skulle det inte falla mig in att klaga på värmen.

Om det inte vore för att jag fortfarande jobbar.

Då är värmen faktiskt jättejobbig.

Vår lunchrestaurang är sommarstängd nu så vi var tvungna att åka iväg och äta lunch.

(Stackars oss.)

Så då åkte vi till en restaurang vid vattnet.

(Stackars, stackars oss.)

Och då var det verkligen jättejobbigt med värmen.

För det var jätteskönt att sitta där och jag ville verkligen inte åka tillbaka till kontoret.

Men nu är den här arbetsdagen snart slut och då har jag bara två dagar kvar till min semester börjar.

Det kommer att bli två tokintensiva arbetsdagar.

Vilket nog är bra för när jag inte har precis fullt upp kan jag inte låta bli att längta ut i det fina vädret.

Ut i värmen.

Som jag alltså inte klagar på.

(Utifall att Kungen läser det här.)

Men det är ju Liam Neeson!

Om jag nu verkligen menade allvar med att jag ville få något gjort i dag…

Ja, då skulle jag väl inte använda regnet som en ursäkt för att sitta i soffan och se en film.

Men till mitt försvar vill jag nämna att det är en film med Liam Neeson.

Och det regnar verkligen; jag skulle inte hinna många steg innan jag blev dyblöt.

Så det får bli några timmar med Liam.

Så får vi se sedan.

26 grader

Den uppmärksamme bloggläsaren vet att även om jag fick mycket gjort i helgen så har jag inte plockat fram sommarkläderna.

I dag ska vi tydligen ha 26 grader här i Stockholm.

Det ledde till en smärre klädkris i morse.

Nu fanns ju mina vita jeans faktiskt framme.

Så jag tog dem, ett vitt linne och en lite tunnare topp och jag kände mig faktiskt riktigt sommarfin.

Men nu sitter jag i en videokonferens och har sett mig själv på videoskärm i ungefär en timme och känner mig inte alls lika fin längre.

Kameran lägger på fem kilo, va?

Ja, ja. Hur det än är med det ska jag försöka få sån ordning i klädkammaren i kväll att jag kan ta fram lite sommarkläder.