Goda råd från mammas och pappas kylskåp

I dag var jag uppe i mammas och pappas lägenhet och fixade en grej. Jag passade på att titta på alla familjefotografier de satt upp på sitt kylskåp. Där hittade jag också två goda råd som jag var tvungen att fotografera.

Ett som är en variant på något jag läste i en favoritblogg bara härom dagen:

Och ett som överensstämmer med hur jag vill vara men inte alltid lyckas med:

Ingen rök utan eld

Det skulle inte förvåna mig om det kommer rök ur mina öron.

Det brinner nämligen av ilska inom mig.

Uppenbarligen finns det inga gränser för hur omogna, själviska och fräcka människor kan vara.

Och det är allt jag kan skriva om det.

Förutom att för säkerhets skull nämna att det inte har med något eller någon på jobbet att göra.

Eller trafiken. Eller parkering. Eller bostadsföreningen. Eller någon granne. Eller Steven. Eller någon i min familj. Eller någon av mina vänner. Eller någon som bloggar.

Det finns ju andra människor i världen också.

Och tydligen ska man inte vara generös mot såna och förvänta sig att de då ska stå för det som de tagit på sig att ta på sitt ansvar.

Nej. Bäst att jag ställer undan datorn innan den också börjar brinna.

Inlägg som tar sina egna vägar

Anledningen att jag kallade det förra inlägget ‘Vägen tillbaka‘ var att jag tänkte använda den här bilden som visar vägen tillbaka från själva slottet till Solbacka Krog där vi konfererade.

Men dels tog texten sina egna vändningar och handlade bara om de arbetsrutiner jag kände att jag behövde hitta vägen tillbaka till och dels ser man knappt Solbacka Krogen på bilden.

Fast den finns med. En bit upp på trädets grova stam, på höger sida ser man en ljus fläck. Det är Solbacka Krog.

Och även om det naturligtvis var lika långt att gå tillbaka dit som det var att gå upp till slottet så var vägen tillbaka mycket lättare. Mest nerför och bara lite uppför.

Till skillnad mot vägen tillbaka till arbetsrutinerna som kändes lite mer som en lång uppförsbacke.

Vägen tillbaka

Jag tycker om mitt jobb. Och jag tycker om att ha mycket att göra. Men det finns perioder när jag längtar mer efter ledighet än efter att jobba. Just nu är en sådan period.

Det jobb jag gjort i dag och i går har varit toppenroligt, det är inte det. Fast det var ju långt i från vanliga rutiner och just nu känns det svårt att tänka sig att i morgon åka till kontoret och dyka ner i de vanliga rutinerna.

Mitt rum på Görväln hade som en farstutrapp, visserligen delad med ingången till ett annat rum, och dit ut gick jag i bara pyjamasen i morse.

Solen strålade, vinden blåste lagom friskt och vattnet kluckade mot brygga och strand. Jag fick precis samma känsla av frihet som jag brukar få på vårt ställe uppe i Ångermanland.

Och då kände jag så starkt att jag inte vill sitta inne på ett kontor nu. Jag vill vara ledig, känna solen mot huden, vinden i håret och inte behöva ställa väckarklockan.

Nåja. Det är i alla fall bara fem veckor kvar nu tills min semester börjar. Nästa vecka är ju ganska kort. Och jag kanske skulle boka in en liten helgresa. Inte Görvälns Slott men något liknande.

Någon som har några tips?

Morgonens utsikt

Det blev lite stressigt i går. Vi drog över tiden förstås med konfererandet. Men det var en riktigt, riktigt bra dag.

Enda problemet var att lunch, fika och middag serverades uppe i slottet. För en vältränad person hade det säkert inte varit något problem men för mig var det som att bestiga Himalaya varje gång.

Allt ätbart är dock fantastiskt här. Vissa saker lät lite skrämmande, som friterade nässlor och kalvbräss, men jag provade allt. Och tyckte om och åt allt. Utom hyvlingarna av rå rabarber – de var själva definitionen av suuuuurt.

Rummet vi satt i vid middagen blev otroligt varmt och där lekte vi sedan en musiklek som även innefattade dans. Lägg till det att jag aldrig sover särskilt bra första natten i okänd säng. Resultatet blir en ganska svag Katarina som önskar att hon druckit mycket mer vatten.

Men nu ska jag klä mig och bestiga Himalaya än en gång. Dags för frukost!

20120529-070613.jpg

20120529-070631.jpg

På slottet

I dag jobbar jag som en stjärna. Jag befinner mig nämligen på Görvälns Slott.

På vägen hit lyckades jag både välja fel väg, det vill säga en med mycket trafik och vägarbeten och köra fel, det vill säga ta fel avfart.

Så eftersom jag var sen har jag inte hunnit se mycket av slottet, men det jag sett är fint.

Ytterligare rapporter senare.

20120528-232507.jpg

Allt för syskonbarnen – Del 2

I går var Steven och jag i Åkersberga och var barnvakter åt min systers barn Matilda och Viktor.

Min stackars syster visste inte vad hon gjorde när hon sa, både till mig och barnen att det var mina regler som gällde under kvällen.

Det tolkade jag som att det var okej att ge barnen allt de önskade sig vad gällde godis och läskedrycker.

Och att se till att Matilda uppfyllde sin önskan att se hela Eurovisionsschlagerfestivalfinalen.

Trots att jag själv egentligen inte tittar på vare sig den svenska Melodifestivalen eller de europeiska programmen.

För att se till att unga frökens ögon hölls öppna gjorde vi ett bedömningsschema. För varje bidrag bedömde vi sång, dans, kläder, övrigt utseende och bakgrund.

Det var ett hårt jobb och vi var inte alltid helt överens men Matilda höll sig vaken genom alla 26 bidragen.

Viktor var inte så intresserad av det vi tittade på men desto mer av de miljarder (give or take) filmklipp med grävmaskiner som vi letade fram på Youtube.

Och lika intresserad som han var av grävmaskiner, lika ointresserad var han av att gå och lägga sig. Till slut lyckades vi dock göra det så bekvämt för honom i soffan att han somnade där och vi kunde bära upp honom till sängen.

Men stackars Matilda fick inte gå och lägga sig. Hade hon sagt att hon ville se hela finalen så skulle hon se hela finalen. Under omröstningen fick hon gå upp och sätta på sig pyjamas och borsta tänderna men sedan var det marsh ner till soffan igen.

Sedan skulle 42 länder avge sina röstresultat. 42! Gissa om jag började ångra att jag lovat att hon skulle få vara med och se vem som vann.

Och gissa om syrran och hennes sambo såg chockade ut när de kom hem mitt i omröstningen och insåg att Matilda fortfarande var vaken.

Men vi hurrade oss genom alla poäng som Loreen fick och jag är övertygad om att det var tack vare att Matilda var med under hela proceduren som hon faktiskt vann.

Själv insåg jag att det inte var fullt så plågsamt att titta på Eurovisionsschlagerfestivalfinalen som jag befarat. Men nästa gång jag träffar Matilda ska jag ändå tvinga henne att lära sig att stava till det ordet.

Ja, ja, ja – tack!

Om jag klagade över vädret i går så jublar jag i dag.

Redan nu är det så att jag suttit på balkongen i solen tills jag började svettas och det blev för varmt och jag blev tvungen att gå in en stund.

Jag älskar det!

Sommar, sommar, sommar…

Ironi

Jag vill inte vara en sån där bitter typ som vaknar, tittar på vädret och muttrar: Typiskt!

Men det är ju typiskt.

Att hela veckan när jag måste jobba är det underbart soligt och högsommarvärme.

Och så när det blir helg och jag inte bara är ledig utan ska till min syster och kan tillbringa dagen utomhus så är det disigt och inte alls lika varmt.

Fast om jag tänker efter så brukar jag väl inte rynka på näsan åt 19 grader på semestern.

Men jag ville verkligen att det skulle vara 27-28 grader i dag så att jag fick svettas lite och tycka att det var för varmt och vara tvungen att sätta mig i skuggan.