Fönster mot gården

Jag bor ju i stan, i en gårdsfastighet. Det är fyra fastigheter som har fönster och balkongdörrar mot samma öppna yta bildad av fyra innergårdar.

Nu när det är så varmt är det många som sitter ute på gårdarna, och de flesta av lägenheterna har minst ett fönster eller en balkongdörr öppen. Nyss klingade vackert pianospel över gårdarna och jag kom ohjälpligt att tänka på Alfred Hitchcocks film Fönster mot gården.

Till skillnad från James Stewarts karaktär sitter jag inte och observerar mina grannar genom fönstret, men alla ljud tycks förstärkas och genom mina öppna fönster tar jag ändå del av deras liv.

Jag har hört gräl och gråtande småbarn. Jag har hört skratt och uppsluppna samtal. Jag har hört ena änden av telefonsamtal. Jag har hört hamrande, sågande och slipande. Jag har hört allehanda typer av musik.

Eftersom jag hittills inte hört något som fått mig att misstänka att ett mord begåtts har det för det mesta känts ganska trivsamt. Åtminstone så länge ljudnivåerna hållits rimliga och klockan inte blivit för mycket.

För några kvällar sedan var jag dock tvungen att kliva upp ur sängen och smyga ut på balkongen och be några glatt diskuterande nattsuddare att vara tystare. Det var intressant för det räckte att jag viskande bad dem att vara lite tystare för att de skulle höra det trots att de satt fyra våningar ner på gården – så väl förmedlas ljudet.

Sent igårkväll var det någon annan som lät sitt missnöje bli hört. Men till skillnad från mig bad han inte snällt och viskande om en lägre ljudnivå. Han ropade något och lät så arg att jag bara hörde just det – att han lät arg – inte vad han egentligen bad om.

Men man måste nästan säga ifrån. För att stänga fönstret eller balkongdörren är ju inget alternativ i den här värmen. Det är svårt nog även med öppet fönster att få tillräcklig svalka för att kunna sova. Inte för att jag klagar; jag vill att det ska fortsätta vara så här varmt när min semester äntligen börjar.

Så att jag kan nattsudda med vin och glatt sällskap på gården och hålla grannarna vakna. Nej, stryk den sista biten – jag ska nog kunna njuta av livet utan att hålla grannarna vakna.

Typiskt amerikanskt

En företeelse som jag aldrig upplevde i min barndom utan som dök upp ju mer jag tog del av amerikansk kultur är jordnötssmör.

För mig var jordnötter ett salt tilltugg mamma och pappa tog fram när det var fest. Jag tyckte inte illa om jordnötter men det var ingen favorit heller. Det var otroligt svårt för mig att föreställa mig hur jordnötssmör skulle smaka. Att någon skulle vilja göra en smörgås med jordnötssmör och jordgubbsmarmelad tedde sig för mig helt otroligt.

Men det blev till slut något jag bara var tvungen att prova. Så det har jag gjort; jag har gjort en smörgås med jordnötssmör och jordgubbsmarmelad. Jag till och med skar bort kanterna som jag sett dem göra i amerikanska tv-program och filmer.

Det var inte äckligt. På många sätt var det något tilltalande med kombinationen av jordnötssmörets fyllighet och sälta och jordgubbsmarmeladens sötma. Trots det blev jordnötssmör ingenting som man kunde hitta i mitt skafferi.

För ett tag sedan bjöd min chef mig på en speciell M&M sort som tagits fram som del av marknadsföringskampanjen för filmen Transformers. Han var väldigt hemlighetsfull och ville att jag skulle gissa vad de var smaksatta med. Och det klarade jag faktiskt. För det var förstås jordnötssmör och jordgubbsmarmelad.

Nu har jag fått min egen påse. Precis som smörgåsen är de inte äckliga, men otroligt mäktiga. Så det är tur att Steven verkligen gillar jordnötssmör, annars skulle de hinna bli dåliga innan vi lyckats äta upp dem.

peanutstrawbmm

För varmt för att blogga

Jag har haft en del att göra den här helgen; njutit av vädret, shoppat på rean och varit på en trevlig tjejmiddag. Men det är ändå inte därför jag inte skrivit något här.

I princip varje dag har jag satt mig med min MacBook i knät och tänkt skriva åtminstone något litet inlägg. Jag vill bara läsa mina favoritbloggar först. När jag väl har gjort det har MacBooken blivit varm och gjort mig ännu varmare än jag var förut.

Jag är inte bra på att vara varm. Jag älskar att det är varmt nu, det är underbart att temperaturen är sådan att jag vill sitta i skuggan och känna en liten bris. Men att bli för varm, att sitta i en varm lägenhet med en varm dator i knät gör mig trött och trögtänkt. Och då är det svårt att blogga.

Så kanske ska jag tycka att det är tur att det ska bli svalare lagom till min semster börjar? Nej, jag hoppas de har fel och att jag får varmt och härligt väder även under semestern, åtminstone mestadels.

Oscar Wilde and the Dead Man’s Smile av Gyles Brandreth

owdeadmanssmileJulafton 1890 träffar Oscar Wilde sin vän Arthur Conan Doyle på dåtidens mest populära attraktion i London; Madame Tussauds Baker Street Bazaar. I julklapp ger han honom ett manuskript innehållande Oscars upplevelser i USA och Paris 1883. Presenten är också en utmaning eftersom berättelsen innehåller ett mordmysterium med inte mindre än fyra mord, men ingen lösning.

Under en föreläsarturné i USA träffar Oscar Wilde bland annat den berömde franske skådespelaren och teaterägaren Edmond La Grange. De bestämmer sig för att tillsammans göra en fransk översättning av Hamlet och så kommer det sig att Oscar bosätter sig för ett tag i Paris. Det är här han för första gången möter Robert Sherard som sedan blir en trogen följeslagare och den som skriver ner Oscars upplevelser. Tillsammans besöker de bohemiska nattklubbar, dricker absinth och umgås med Sarah Bernhardt.

———————

Det här är den andra boken av Gyles Brandreth med Oscar Wilde som huvudperson som jag läst. Precis som med den förra boken, Oscar Wilde and the Ring of Death njuter jag framförallt av språket och hur Brandreth tagit tillvara och byggt in berömda Wilde-citat. Jag tycker också mycket om att umgås med Oscar Wilde och hans vänner, för så skriver Brandreth – så att det känns som att jag faktiskt är där och får uppleva det bokens karaktärer upplever.

Det är inget fel på mysteriet i boken, men det blir ändå, även för mig, bara en bisak. Det viktiga är karaktärerna, miljöerna och språket.

Jag rekommenderar den här serien till de som uppskattar historiska romaner. Själv har jag redan beställt den första boken i serien.

Gyles Brandreths officiella hemsida om Oscar Wilde-serien

Midsommar i Vasastan

midsommarcollage

Steven och jag hade först tänkt tillbringa Midsommarafton vid vattnet på Ingarö. Men eftersom alla väderleksprognoser var rörande eniga i att det skulle regna här i Stockholmsområdet och vi ville åka åt lite andra olika håll övriga dagar i helgen bestämde vi att vi kunde ha det minst lika mysigt hemma.

Så idag sken förstås solen. Lite iallafall. Därav följer att jag upplevt min första innerstadsmidsommar och inte bara suttit inne och myst. Det var förvånansvärt mycket folk i Vasaparken; utspridda över hela parkleken och alla gräsplättar. Att majstången stod mitt på en asfaltsplan och var prydd med köpeblommor kändes förstås lite udda, men folk dansade och hade picknick och vissa hade vackra kransar i sitt hår så det kändes ändå som midsommar.

Klantiga deckarhjältar?

Jag kände mig lite tveksam till DNs tips om sommardeckare när det fått rubriken ”Deckarhjältarna har blivit klantiga igen”. Personligen är jag inte alls förtjust i klantiga deckarhjältar; vare sig det är amatördetektiver eller poliser. Speciellt inte om det är poliser – jag vill upprätthålla en illusion av att poliser är smarta och kompetenta och inte korrumperade.

Men jag tittade ändå på klippet med Lotta Olsson och eftersom den första boken hon rekommenderade var en som jag redan läst och tyckt var mycket bra blev jag ju nyfiken även på de övriga hon rekommenderade.

Jag blev mest intresserad av att läsa något av Ann Cleeves och blev imponerad av att just den boken Lotta Olsson rekommenderade, ”Rött stoft” kom ut på svenska innan den ens hunnit komma ut i USA.

Här är samtliga böcker som rekommenderas i inslaget:

Nattfåk av Johan Theorin (Länken går till mitt inlägg om boken)

I vargars följe av Stef Penney (Länken går till Lotta Olssons recension i DN)

Rött stoft av Ann Cleeves (Länken går till Ad Libris, länken i texten ovan till förlagets information om boken)

Död i gryningen av Deon Meyer (Länken går till förlagets information om boken)

Jägarens hjärta av Deon Meyer (Länken går till en recension i SvD)

Mörk kust av Peter Temple (Länken går till förlagets information om boken)

Låtsas att det är sommar

Ikväll var min avdelning på jobbet bjuden på grillkväll till kollegan Anders. Han bor i ett läckert hus med ett fantastiskt utedäck och en stor gasolgrill. Vi har varit där förut och alltid fått god mat och dryck och haft en toppenkväll.

Så var det även ikväll. Men lite kallt. Vi bestämde oss nämligen för att eftersom solen trots allt var framme så skulle vi låtsas att det faktiskt är sommar och satt därför ute och åt.

grillsommar

Det fungerade ett tag, men till kaffet fick vi ge upp och gå in. Det kanske är tur att jag har två veckor kvar till semestern – lite mer värme vill jag nog ha när jag är ledig. Förhoppningsvis får jag lika god mat och gott sällskap då också.