Konsekvenserna

I morgon ska jag åka till Köpenhamn.

Jag ska bara vara borta en natt men det är ändå så att jag nu ångrar att jag inte tog mig i kragen och tvättade i går kväll.

För eftersom jag inte gjorde det var jag tvungen att åka till Täby Centrum efter att jag varit hos frisören.

Som jag var hos efter jobbet.

Det var alltså ganska sent när jag väl kom till Täby Centrum.

Vilket på sätt och vis var fina fisken; gott om parkeringsplatser och lugnt och skönt i butikerna.

Så jag handlade ganska snabbt det jag behövde.

Men så ville det sig inte bättre än att jag gick förbi en väskaffär.

Och det var ju så att förra året när jag insåg att jag behövde en väska med hjul och uppdragbart handtag som gick att ta som handbagage så snålade jag lite och köpte inte den väska jag verkligen trodde var bäst och ville ha utan en ganska mycket billigare.

Den fungerade alldeles utmärkt ganska länge.

Fast så i våras så ville den helt plötsligt inte alls låta mig skjuta tillbaka handtaget in i väskan igen.

Ett — om så bara delvis — utfällt handtag är mycket opraktiskt när man ska stuva in bagage.

Speciellt in i en trång hatthylla på ett flygplan.

Alltså blev det så att jag köpte en ny resväska i dag.

Den dyrare som jag inte unnade mig förra gången.

Jag har lite ångest över det men försöker intala mig själv att jag verkligen behöver den.

I morgon till exempel.

Det tog ett tag för mig att övertala mig själv att köpa väskan.

Och eftersom jag kom hem sent fanns det förstås ingen bra parkeringsplats här hemma.

Eller det fanns en där jag kan stå i natt men jag måste ju ha en där bilen kan stå både i morgon och på onsdag.

Frågan är om jag ska ge mig ut och leta parkeringsplats nu eller försöka hinna det i morgon bitti innan jag måste åka till flygplatsen.

Ingetdera av dessa alternativ känns särskilt lockande.

Ibland gillar man konsekvenserna av sitt handlande mindre än annars.

Jag bjuder ett kungarike

I lördags promenerade vi ju från kyrkan ner till festlokalen. Inte så långt men ganska backigt.

Och jag har ju en knasig vrist så det var allt så att jag hade rejält ont när vi kom hem framåt natten.

Så ont att jag låg i soffan med foten högt och önskade att jag hade en tub Voltaren Gel.

Jag var beredd att betala ganska mycket faktiskt.

Men det onda gick över och någon Voltaren Gel införskaffades aldrig.

Något som jag har en känsla av att jag kommer att ångra om ett litet tag.

I dag var jag nämligen på St Görans sjukhus och hälsade på en sjukling och efter det bestämde jag mig för att promenera hem.

Vilket ju egentligen inte är så långt men lite för långt för min vrist.

När jag kommit två tredjedelar av vägen ville jag helst sätta mig ner och gråta och inte gå ett steg mer.

Tyvärr befann jag mig då ungefär mitt på St Eriksbron; ingenting att sitta på och inte någon bra plats att försöka beställa en taxi till.

Det var bara att bita ihop och fortsätta hela vägen hem. Mot slutet gick det väldigt långsamt och haltande.

Nu misstänker jag att det bara är en tidsfråga tills jag ligger i soffan med foten högt och ropar att jag bjuder ett kungarike för en tub Voltaren Gel.

Eftersom Steven är uppe hos sin pappa är chanserna inte så stora att jag får någon smärtlindrande salva.

Och det är väl tur egentligen. För jag har ju faktiskt inget kungarike.

Snopet

Gissa vem som hade en jobbfri kväll i kväll.

För första gången sedan i lördags.

En hel kväll att göra vad som helst med.

Kan ni verkligen inte gissa det?

Det var förstås jag.

Gissa vem som somnade i soffan och sov bort nästan hela kvällen.

Det var ju också jag.

Det känns lite snopet faktiskt.

Tung dag

Det här var sista gången jag är nykter på en fest  i ett försök att se till att jag ska må bra dagen efter.

Min mormor sa alltid att man måste ta en nubbe när man äter julmat och än en gång har det visat sig att hon hade rätt.

Jag tyckte inte att jag tog så mycket mat men jag borde förstått att jag var mätt när jag knappt rörde assietten med julgotter.

Så först var jag alldeles för mätt för att gå och lägga mig och släckte inte lampan förrän vid 1-tiden.

Sedan vaknade jag vid halv fem och mådde urdåligt. Inte kräkdåligt utan med den där övermätta känslan och halsbränna.

Så med knappa fyra timmars sömn i bagaget har jag ändå försökt arbeta i dag.

Förmiddagen gick bra eftersom den ägnades åt ett trevligt möte med en kollega.

Eftermiddagen var motigare och att jag knappt fick i mig någon lunch gjorde knappast saken bättre.

Efter avslutad arbetsdag somnade jag i soffan och det var väl ok eftersom Steven ändå inte är hemma. I kväll är det hans tur att vara på julfest.

Men slutsatsen blir iallafall att om jag ska må så här dagen efter kan jag lika gärna se till att festa loss ordentligt så att det är värt det.

Gult är fult

I dag har jag arbetat hemifrån.

Det finns en sak man måste komma ihåg när man ska arbete hemifrån – Att gå ut och betala parkeringsavgiften.

Och det brukar jag alltid komma ihåg.

Dock har jag blivit lite slarvig med att se till att vara ute till prick klockan 9 eftersom Securitas oftast kommer hit när det är städtid i kvarteren, det vill säga efter 13.

Så jag prioriterade att avsluta en brådskande arbetsavgift och sände iväg den innan jag började göra mig redo att gå ut.

Precis då ringde en av cheferna. Så jag blev kanske en halvtimme senare ner på gatan.

Naturligtvis hade parkeringsvakterna hunnit vara där just under den tiden.

Det är nu jag ska bestämma mig för om jag är en sån människa som tänker att den här veckan började dåligt eller en som tänker att den här veckan bara kan bli bättre.

Men vad sjutton, jag är inte knusslig. Jag tänker både och.

Inga problem alls faktiskt

Klockan 02.47 vaknade jag i soffan och insåg att det där med att kunna sova efter att ha sett till och med bara en del av The Shining inte var något problem alls.

Det värsta med att vakna i soffan 02.47 brukar vara att efter att jag släpat mig runt lägenheten och släckt lampor, tvättat mig och borstat tänderna brukar jag inte kunna somna om.

Men det var inga problem med det heller.

Det var egentligen bara vid ett tillfälle som jag riskerade att trilla av sömntåget. Det var när jag började fundera på om jag verkligen kommit ihåg att stänga toalettlocket eller om jag skulle få sällskap av råttor under natten.

Jag övervägde att stiga upp och kontrollera, något som garanterat skulle få mig att vakna på riktigt, men bestämde mig för att chansa och fick tack vare det följa med sömntåget ända till slutstationen.

Vad har jag gjort?

Jag brukar ju själv tro på karma. Att det goda man gör kommer att belöna sig på något sätt, någon gång.

Och jag läser då och då om något som tydligen kallas Attraktionslagen. Att det man tänker, hur man tänker drar till sig skeenden i linje med det.

Det är tilltalande saker att tro på. Tills det börjar hända en mindre positiva saker. Då kan man ju bli tvungen att skuldbelägga sig själv. Fråga sig vad man gjort eller tänkt som gjort att man förtjänar det som händer.

Det som satt igång det här tankegångarna är ingenting allvarligt. Men jag har fått en ny buckla på bilen. Jag som precis fått tillbaka bilen från plåtverkstaden.

Steven skulle precis passera min parkerade bil när han såg hur några för hand försökte skjuta in en släpkärra på parkeringsplatsen bredvid min. Grinden på kärran for upp och gav passagerardörren på min bil en kyss.

Jag kanske inte gjort något riktigt fruktansvärt, för det var iallafall tur att Steven var där. Enligt honom försökte de först säga att det inte blivit något på min bil, sedan att det skulle gå att putsa bort när det faktiskt blivit en riktig buckla.

I vilket fall som helst tänkte jag försöka vara nästan läskigt god framöver. I ett försök att bryta den här olycksvågen innan något riktigt otäckt händer.