Play Dead av Richard Montanari

Titel i USA: Badlands

Polisdetektiverna Kevin Byrne och Jessica Balzano ska egentligen arbeta med så kallade cold cases. Och utredningen började med det flera månader gamla mordet på Caitlin O’Riordanm en tonåring som rymt hemifrån. Hon hittades död i en glasmonter i ett övergivet hus i det nedgångna området Badlands i Philadelphia.

Men Byrne och Balzano hittar kryptiska ledtrådar som leder till fler mördade rymlingar och med varje kropp följer nya ledtrådar. Det blir uppenbart att någon leker en katt och muslek med polisen ochatt hitta mördaren är det enda sättet att förhindra flera nya mord.

——————————-

Den här boken är väldigt mycket i samma stil som de tidigare böckerna med Byrne och Balzano som huvudpersoner. De är hängivna sitt yrket, nästan balanserande på gränsen till besatta. De har egenheter, även om deras privata liv och bekymmer inte ges särskilt mycket utrymme i just den här boken.

Brottslingarna i Montanaris böcker är störda, intelligenta seriemördare. De ges därför mycket utrymme i böckerna, vi får riklig insyn i brottslingens historia, planer och tankar. Det är enbart Montanaris växling mellan olika berättarperspektiv och tidsskiften däremellan som förhindrar läsaren full insyn i vad som kommer att hända och på så sätt bibehåller spänningen.

Jag kan förstå att det är lockande att skriva om den här typen av brottslingar, att hitta på alla kluriga ledtrådar och pussel brottslingen lägger ut för poliserna. Och jag tycker att det är spännande att läsa den här typen av kriminalromaner också, även om de inte känns helt realistiska.

Den här typen av böcker blir mer av ett abstrakt, spännande men verklighetsfrämmande pussel och eftersom jag läser så många olika typer av kriminalromaner tycker jag det är bra som omväxling. Det sagt lever naturligtvis de tonåringar som rymmer hemifrån till ett liv på gatorna ett farligt liv som kunde beskrivas realistiskt och gripande sätt. Men det finns säkert såna böcker också för den som föredrar det.

Jag rekommenderar den här boken till de som vill läsa en spännande deckare som erbjuder möjlighet att motionera hjärncellerna utan att beskriva en typ av mördare man börjar oroa sig för att själv råka ut för.

Richard Montanaris officiella hemsida

De tre första böckerna om Byrne och Balzano finns på svenska från Norstedts

Och en lagbrytare

Det var minsann inget roligare att läsa den privata e-posten.

Jag blev ju, mycket motvilligt, ordförande i vår bostadsrättsförening i måndags. Egentligen ville jag också avgå från styrelsen i år, men eftersom jag fick veta att det redan var fem stycken som valt att hoppa av kände jag att jag inte kunde göra det.

Vi har försökt på många sätt få våra medlemmar att förstå att det ligger i allas vårt intresse att fastigheten sköts och underhålls. Att kostnaderna hålls nere genom att alla följer de riktlinjer och regler vi har för till exempel sophantering.

Men det är alltför många som tror att de köpt en lägenhet när de köpt en bostadsrätt. När det de köpt faktiskt är ett medlemsskap i en bostadsrättsförening som gemensamt äger en fastighet i vilken de då får en nyttjanderätt av en specifik lägenhet.

Så vi införde vad vi kallade ansvarsområden. Vi vill att varje medlemslägenhet väljer att aktivt engagera sig i en av åtta grupper med olika ansvarsområden. Styrelsen är en av grupperna och har det slutliga och formella ansvaret, men sedan har vi en vårstädningsgrupp, en vintergrupp, en gårdsgrupp med mera.

Ingen av grupperna förväntas sköta till exempel hela vårstädningen utan de ska se till att bjuda in och engagera samtliga medlemmar att hjälpa till.

Eftersom vi bytte medlemmar i styrelsen blev det ju också tomrum i övriga grupper. Dessutom fanns det medlemmar som ännu inte valt någon grupp. I egenskap av ordförande skickade jag därför ut ett meddelande till de som ännu inte ingick i någon grupp för att be dem välja grupp.

Nu hade jag fått ett svar, enbart till mig, inte till hela styrelsen, där jag i princip kallades lagbrytare eftersom vi formulerat det så att ”varje medlem måste välja ett ansvarsområde”.

Just nu känns det faktiskt inte som att det skulle vara helt fel att bli intagen på någon öppen anstalt någonstans. Trycka nummerplåtar, eller vad de nu gör på anstalter nuförtiden, och rastas en timme om dagen och inte känna ansvar för någonting alls.

Jag är en idiot

Jag har semester framförallt för att jag kände mig utarbetad och på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Eller utmattningsdepression eller vad tusan man nu ska kalla det.

Så jag svor att jag inte skulle röra jobbdatorn under den här semesterveckan.

Men så var det förstås en kollega som bad mig göra en sak förra veckan. Och kunde jag inte bara kolla det den här veckan och eventuellt skicka ut en påminnelse.

Det var ju inte så farligt tyckte jag så det sa jag att det kunde jag. Så i går kväll öppnade jag jobbdatorn och läste jobbmailen.

Det borde jag inte ha gjort. Nu har jag knappt kunnat sova i natt och känner mig lika trött och frustrerad som innan semestern.

Blodläge av Johan Theorin

Det är tidig vår på Öland. Isarna börjar släppa och livet kommer tillbaka. Men mycket är förändrat.

Per Mörner har fått ärva Ernst lilla stuga vid det nu nedlagda kalkstensbrottet. Här hoppas han tillbringa tid med sina tvillingbarn. Men dottern är sjuk och måste vistas på sjukhus.

Dessutom börjar Per få förvirrade samtal från sin far, Jerry. Jerry har varit en av de stora producenterna av svensk porr, men nu har han haft ett stroke och kan knappt kommunicera. När Jerrys liv verkar hotat av någon för Per okänd person kan han inte berätta vem eller varför.

Vid stenbrottet har det också byggts två nya, moderna sommarhus. I det ena huset flyttar Vendela in. Vendela som bott inte långt därifrån som liten flicka och som tror på älvor och troll. Hennes far berättade för henne om blodläget, det kvarstående förstenade blodet efter den stora striden mellan älvorna och trollen.

Vendela bjuder in sina nya grannar till en inflyttningsfest, även Gerlof Davidsson. Gerlof ville inte dö på ålderdomshemmet och har sett till att få flytta hem till sitt lilla hus i Stensvik. Eftersom han rör sig dåligt sitter han mest och läser sin frus gamla dagböcker.

Men det är Gerlof som hjälper Per att hitta avgörande ledtrådar och kontakter. Det är också Gerlof som förstår vad som verkligen hände Vendela som barn.

———————————–

Han är verkligen helt suverän, Johan Theorin. Det här är en kriminalroman helt utan billiga tricks. En bok med flerdimensionella personligheter och klurig intrig.

Det tog mig ett tag att vänja mig vid att jag fick så sparsamt med information. Att mycket till att börja med enbart antyddes. Men så småningom avslöjades mer och mer och jag kände mig inte frågande eller besviken när boken var slut.

Det är också både skickligt och hedervärt att begränsa berättarperspektiven och framförallt att undvika ”brottslingsperspektivet”. Berättarna här är Per, Vendela och Gerlof och deras olika berättelser länkar på ett utsökt sätt i varandra och ger både det nutida och historiska händelseförloppet med folktro och sägner invävda.

Jag läste den här boken i princip i ett svep och rekommenderar den till alla.

Johan Theorins officiella hemsida

Den siste mohikanen säger: UGG!

Det känns som om jag är den sista i hela världen som köper såna här.

Tull fick jag betala. Och tobakshandlaren ville inte låta mig betala den med mitt allkort som är det kort jag har från min bank. Eftersom det enligt honom inte är ett bankkort. Utan ett allkort.

Storleken känns lite fel.

Lite för stora, den där storlekstabellen har jag gått tillbaka och kontrollerat och enligt den skulle den amerikanska storlek jag beställde vara den storlek jag vill ha. Men i stöveln blir det en storlek större.

Dessutom har jag ingen aning om när jag ska använda dem.

Svenskt väder är ju inte torrt och stabilt nog för att man skulle vilja gå omkring i bara raggsockorna. Även om de har sula.

Men de är ju rosa. Och jag fick en fix idé att jag bara måste ha ett par. Nu får jag väl känna efter hur det känns att verkligen ha ett par.

Om det visar sig att jag aldrig använder dem får jag ge dem till mamma. Hon har lite större fötter än jag och hon fryser alltid om dem.

Dykaren av Håkan Östlundh

Polisen Fredrik Broman och hans familj har flyttat till ett renoveringsobjekt och nu när hösten kommer till Gotland är huset långt ifrån färdigt. Både Fredrik och hans fru känner sig dock slitna och deras relation lider.

På toppen av detta blir Gotlandspolisen inblandade i två komplicerade utredningar som kräver både långa arbetsdagar och resor bort från Gotland.

24-åriga Jenny har börjat drömma mardrömmar som hon mer och mer tolkar som minnen från sin barndom. Till slut ser hon ingen annan utväg än att gå till polisen och anmäla sin pappa för mord. Ett mord som om det verkligen ägt rum skulle skett många år tidigare i Frankrike.

Bara en kort tid senare hittar två badande pojkar en död dykare i ett vattenfyllt kalkstensbrott. Den första undersökningen av liket tyder på att mannen dött genom en olyckshändelse. Det är först vid en större obduktion som det framkommer att någon vidtagit mycket omfattande coh komplicerade åtgärder för att få ett mord att framstå som en olycka.

————————-

Jag tyckte om den första deckaren av Håkan Östlundh med Fredrik Broman som huvudperson och jag blev inte besviken på den här heller som är den andra i serien.

Även i den här boken uppskattar jag att personligheterna känns verkliga, polisarbetet realistiskt och de igenkänningskänslor jag får av miljöerna på Gotland. Den här gången fick jag känna igen mig lite i delar i och omkring Stockholm.

Om jag var en stingslig recensent skulle jag kunna anmärka på upplägget i boken som är ett ganska traditionellt och därför något förutsägningsbart deckarupplägg. Två till synes skilda fall, båda med missledande ledtrådar och många troliga misstänkta, som så småningom närmar sig varandra och får en dramatisk upplösning.

Men Östlundh tar sig an och använder upplägget bättre än de flesta och det är inget som stör medan jag läser boken.

Jag rekommenderar därför gärna den här boken till de som vill läsa en bra kriminalroman. Särskilt lämplig för de som planerar att läsa under en semester på Gotland.

Själv tänker jag ge mig ut på jakt efter bok tre med Fredrik Broman som huvudperson.

Håkan Östlundhs officiella hemsida

Den stora pärminvasionen

Den förre ordföranden har haft överlämning till mig i kväll.

Jag satt ju med i styrelsen redan även om jag då hade rollen som kassör, så mycket kände jag ju till. Pågående och kommande projekt och en hel del av rutinerna.

Men det var ändå en del ansvarsområden som legat på ordföranden som det kändes skönt att få en genomgång av. När vi gick igenom dessa gick vi också igenom mängder av sprängfyllda pärmar.

Pärmar som sedan skulle följa med mig hem. Så många att jag var tvungen att ringa Steven och be honom komma och hjälpa mig bära. Och trots det var en av de andra styrelseledamöterna tvungen att också hjälpa till.

Nu står de på golvet utefter väggarna i hallen och jag försöker förtvivlat lista ut var jag ska ställa dem. De är inte bara många och skrymmande, de är fula också.

Fast det är ju lättast att åtgärda, bara att skaffa nya fina pärmar med ursäkten att de nuvarande är söndersprängda, vilket flera av dem faktiskt är.

Men inte ens vackra pärmar finns det plats för här. Undrar om man kan få ett billigt lån genom föreningen för att köpa en större bostad eftersom det krävs för att kunna sköta ordförandejobbet?