Hur menade han nu?

Det är intressant det här med kollegor. Det är inte så många av dem man verkligen lär känna. Iallafall inte när man kommit upp i min ålder.

De flesta andra i min ålder har nämligen redan ganska fulltecknade liv. Familj, hobbies och vänner. På jobbet är det också hektiskt och med vissa blir även lunchen mest ägnad åt arbetsrelaterat prat.

Visst finns det kollegor som funnit varandra på olika sätt. Människor som insett att de har gemensamma intressen. De där som hänger med på veckans innebandy.

Och de som klarar att släppa kontrollen och bli lite glada i hatten även i jobbsammanhang. Själv saknar jag, tyvärr och tack och lov, förmågan att göra det. Jag kan inte glömma att jag förväntas vara pigg och aktiv dagen efter, och är inte villig att ta risken att jag skulle bete mig på ett sätt som jag kanske kommer att ångra senare.

Så jag bildar mig en uppfattning om de flesta av mina kollegor baserat på hur de utför sitt arbete och relaterar till mig och andra kollegor i jobbsammanhang. Samt det privata som avslöjas under luncher och fikaraster.

Ibland blir det en konflikt mellan hur jag uppfattar en person som kollega och hur jag uppfattar samma person som människa. Då tenderar jag att låta min bedömning vila på personens professionella beteende eftersom det är det som påverkar mig mest.

Nu har jag plötsligt börjat bli ”vän” med kollegor på Facebook. Det har i olika mån gett ny insyn i de kollegornas liv. Vissa delar öppet och frimodigt med sig av sina tankar och sitt liv på Facebook. Andra verkar väldigt medvetna om vilket publikt forum det faktiskt är och skriver enbart noggrant genomtänkta inlägg. Några skriver i princip ingenting alls.

Jag har nog trott att jag är något av en hybrid av de två förstnämnda. Ganska öppen och ärlig, men ändå medveten om hur stor spridning det man skriver på Facebook kan få och därmed lite försiktig ändå i mina uttalanden.

Så jag blev lite förvånad när en kollega på lunchen i dag sa att ”Man får en ganska tydlig bild av vem du är av det du skriver på Facebook”.  Och så log han lite. På ett mycket mystiskt sätt.

Den stora frågan som jag brottas med just nu är alltså: Vem tror han att jag är egentligen?

Över puckeln

Så var onsdagen avklarad och då är det bara utförsbacke kvar av veckan. Jag sov dåligt i natt så jag bestämde mig för att arbeta hemifrån. När jag ju ändå börjat jobba vid 5.30 var det liksom lika bra att fortsätta.

I går fungerade ingenting på jobbet. Internet, intranät, e-post, till och med telefonin stundtals – allting låg nere. Den enda kollega som sitter i samma ände av kontoret som jag var på tjänsteresa. Så det var faktiskt redan i går förmiddag som jag bestämde mig för att jag lika gärna kunde arbeta hemifrån.

I dag har allting fungerat. Jag har fått massor gjort, säkert mycket tack vare att jag startade så tidigt men också för att de källor på intranätet som jag behövde fanns tillgängliga. För att inte tala om möjligheten till e-postkommunikation med kollegorna i Norge och Danmark.

Kollegan som var på rymmen i går var tillbaka i dag och tydligen tycker han att det är lika ensamt när jag är borta som jag tycker att det är när han är borta för han ringde och pratade bort en stund. Vi har lite bus på gång för att kompensera att vi flyttats bort från gemenskapen.

Trots allt arbetande hann jag se nyheterna och fundera lite på vad jag egentligen ska tycka om att Metall och Vårdfacket vill utesluta medlemmar som numera är folkvalda representanter för SD. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att vi tar ställning mot SDs monokulturella ideologi. Men å andra sidan undrar jag om vi inte gör oss skyldiga till samma sak som vi ogillar att de vill göra om vi börjar utesluta människor från olika sammanhang på grund av deras politiska övertygelse.

Men vad vet jag. Jag brukade tycka att världen skulle vara en bättre plats om vi alla kunde behandla varandra som vi själva ville bli behandlade. Men så blev jag äldre och insåg att alla inte ville bli behandlade som jag vill bli behandlad. Alltså borde man behandla alla som de vill bli behandlade.

Och hur sjutton ska man kunna veta det? Hur andra vill bli behandlade, menar jag. Och just det här med människor som har åsikter eller beteenden som man tycker är helt oacceptabla är det ju väldigt svårt att ta ställning till. När det gäller beteenden har vi bestämt oss för att dra vissa gränser och de som överskrider dem riskerar att hamna i fängelse.

Men när det gäller åsikter har vi bestämt att det inte finns några gränser. Vi har en grundlagsskyddad åsiktsfrihet. Alla har ”frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”. Det betyder att de som väljer att läsa den här bloggen måste stå ut med mina känslosvängningar och utsvävningar från ämnet.

Vilket ju är tur. Fast egentligen ville jag bara skriva att dagen har varit ok men att det ändå är skönt att det snart är helg.

Bara för att

Bara för att jag har en sån där dag när jag känner mig nere och inte riktigt orkar kämpa emot. Jag vet vad det beror på och jag vet att det kommer att gå över. Men i dag tillåter jag mig att vara lite ledsen.

Bara för att jag försökt skriva något lite djupare om det här att man förväntas vara så stark och positiv hela tiden men inte riktigt får ihop det.

Bara för att jag är svag för snygga harmonier och stämsång. Steven är inte på rymmen eller något sånt.

Bara för det blir det inget riktigt blogginlägg i dag utan bara en video.

Köpebröd får duga

I kväll var det dags för möte med bostadsrättsföreningens styrelse. Hemma hos mig igen.

Tidigare har jag ju gjort mig till lite och bakat eller lagat något.

Jag har gjort muffins och chocolate chip cookies eller olika sorters pizzasnurror.

Den här gången var jag för trött och stressad.

Det fick bli köpta minicupcakes.

Och det verkade duga.

Men det jag inte förstår är att hur fokuserade och effektiva vi än är tar de här mötena alltid två timmar.

Så när mötet är slut är kvällen i princip också slut.

Livet är för mycket jobb och för lite lek just nu.

En sko är en sko är en sko

Gjorde ett nytt försök att skaffa mig något läckert att ha på fötterna.

Och kom hem med ett par ”walking”-skor från Reebok.

Inte ens ett par EasyTones som var vad jag tänkt skaffa mig inom den genren.

Så inte nog med att jag fortfarande saknar den ultimata fotbeklädnaden för hösten.

Jag har ingen ursäkt att inte ge mig ut och promenera längre.

Missbildad

Det finns en typ av stövel som jag sneglat på i många, många år. Nu hade jag plötsligt fått för mig att jag bara måste ha ett par.

De är ett slags mellanting mellan en arbetarstövel och en ”biker”-stövel. Eftersom de bara går upp till halva underbenet tänkte jag att det åtminstone fanns en chans att jag skulle kunna ha den typen av stövel.

Jag hittade ett par på Scorett som jag faktiskt fick på mig, men dels var de fodrade och dels såg skinnet inte helt äkta ut.

Så jag letade vidare. I dag hittade jag den ultimata stöveln. På Sko Uno på Gamla Brogatan.

Men trots att expediten stoppade i en fryspåse i bakänden av skaftet fick jag helt enkelt inte foten förbi svängen och ner i själva skodelen.

Och det var den perfekta stöveln. Såg ut precis så som jag ville. Jag är så besviken.

Jag får helt enkelt skaffa mig nya fötter och vrister.

Att fastna på en detalj

Som vanligt börjar jag lördagsmorgonen med att läsa e-post, Facebook, bloggar och webbversionerna av dagstidningarna. Jag läser förstås inte hela upplagan av samtliga dagstidningar, men jag går igenom förstasidorna och klickar på de artiklar som ser extra intressanta ut för fördjupning.

Men ibland är det någon rubrik som gör att jag bara måste öppna upp artikeln. Bara för att sedan upptäcka att samma fråga som rubriken väckt i mig kvarstår obesvarad även efter att jag läst hela artikeln.

I morse fanns följande rubrik i Expressen: SD-politiker misshandlad. Jag är aldrig för våld som en lösning på någonting, men det är ändå inte en rubrik som direkt chockar och förvånar. Jag kan lätt att föreställa mig att sånt kan hända.

Men underrubriken däremot. Den fick mig verkligen att fundera: Här misshandlades en SD-politiker från Mellanöstern brutalt av tiotalet landsmän. En SD-politker från Mellanöstern? Mellanöstern! Har inte SD uppstått ur Bevara Sverige Svenskt?

Jag var förstås tvungen att läsa artikeln. Men jag fick inte veta det jag ville veta. Vad är det som gör att en man från Mellanöstern tycker att han ska vara politiskt aktiv i just det partiet? För jag får helt enkelt inte ihop det.

En SD-politiker från Mellanöstern. Det borde nästan kunna användas som en definition av en självmotsägelse.