Det är intressant det här med kollegor. Det är inte så många av dem man verkligen lär känna. Iallafall inte när man kommit upp i min ålder.
De flesta andra i min ålder har nämligen redan ganska fulltecknade liv. Familj, hobbies och vänner. På jobbet är det också hektiskt och med vissa blir även lunchen mest ägnad åt arbetsrelaterat prat.
Visst finns det kollegor som funnit varandra på olika sätt. Människor som insett att de har gemensamma intressen. De där som hänger med på veckans innebandy.
Och de som klarar att släppa kontrollen och bli lite glada i hatten även i jobbsammanhang. Själv saknar jag, tyvärr och tack och lov, förmågan att göra det. Jag kan inte glömma att jag förväntas vara pigg och aktiv dagen efter, och är inte villig att ta risken att jag skulle bete mig på ett sätt som jag kanske kommer att ångra senare.
Så jag bildar mig en uppfattning om de flesta av mina kollegor baserat på hur de utför sitt arbete och relaterar till mig och andra kollegor i jobbsammanhang. Samt det privata som avslöjas under luncher och fikaraster.
Ibland blir det en konflikt mellan hur jag uppfattar en person som kollega och hur jag uppfattar samma person som människa. Då tenderar jag att låta min bedömning vila på personens professionella beteende eftersom det är det som påverkar mig mest.
Nu har jag plötsligt börjat bli ”vän” med kollegor på Facebook. Det har i olika mån gett ny insyn i de kollegornas liv. Vissa delar öppet och frimodigt med sig av sina tankar och sitt liv på Facebook. Andra verkar väldigt medvetna om vilket publikt forum det faktiskt är och skriver enbart noggrant genomtänkta inlägg. Några skriver i princip ingenting alls.
Jag har nog trott att jag är något av en hybrid av de två förstnämnda. Ganska öppen och ärlig, men ändå medveten om hur stor spridning det man skriver på Facebook kan få och därmed lite försiktig ändå i mina uttalanden.
Så jag blev lite förvånad när en kollega på lunchen i dag sa att ”Man får en ganska tydlig bild av vem du är av det du skriver på Facebook”. Och så log han lite. På ett mycket mystiskt sätt.
Den stora frågan som jag brottas med just nu är alltså: Vem tror han att jag är egentligen?