Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser

hnstyckerskanfranlillaburmaDetta är den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti i staden Kymlinge.

Det är samtidigt den första och enda boken om Ellen Bjarnebo, känd som Styckerskan från Lilla Burma.

Den av privata skäl arbetsoförmögne kriminalinspektören Gunnar Barbarotti sätts på ett av Kymligepolisens ”cold cases”, som emellertid tinar upp i Barbarottis vård. Om inte Ellen Bjarnebo var skyldig till det hon anklagats och suttit 11 år i fängelse för, vem var det då som mördade och styckade sitt offer 1989?

Ett allt hetare fall med förvecklingar leder Barabarotti på en resa genom Sverige, från jordbrukshemmanet Lilla Burma utanför Kymlige till ett fjärran beläget fjällpensionat, och utgör en snygg sorti för Gunnar Barbarotti och möjligen även för vår Herre. Det sistnämnda dock en tros- eller tolkningsfråga.

Beskrivning av boken hämtad från Håkan Nessers hemsida

——————————-

Jag kommer att sakna Håkan Nessers böcker om kriminalinspektör Barbarotti, men om serien nu måste avslutas kunde det nog inte göras bättre än så här.

Som alltid faller jag handlöst för Nessers språk. Det är precist men samtidigt rikt och nyanserat. Dialogen mellan Barbarotti och Eva Backman är kanske stundtals lite för välfunnen och snärtig för att vara helt trovärdig, men det gör mig ingenting; den får mig att le och önska att jag hade en sån perfekt kommunikation med någon.

Jag tycker också om hur Nesser bygger upp sina berättelser. Det är logiskt och med lagom blandning av känslor, fakta och dialog. Jag tycker också om med vilken takt historien nystas upp, fast det kan vara tack vare att jag njuter så av Nessers språk.

Nesser lyckas också bjuda på ett mångfacetterat persongallerie, fyllt av intressanta och gripande levnadsberättelser. Inte minst Barbarotti själv och hans samtal med Gud.

Jag rekommenderar mycket gärna den här boken, liksom hela serien om Barbarotti.

Håkan Nessers officiella hemsida

Annonser

De ensamma av Håkan Nesser

En man hittas död nedanför ett stup i skogarna utanför Kymlinge. Något som säkert skulle avskrivits som självmord om inte en kvinna hittats på exakt samma plats 35 år tidigare. Det visar sig också finnas ett samband mellan de två döda.

Samtidigt som romanen beskriver hur Barbarotti och hans medarbetare börjar kartlägga detaljerna kring det tidigare dödsfallet och letar information om den döde mannen berättar den också om sex unga människor som utgör en umgängesgrupp i Uppsala 1969.

De tycks bygga upp en vänskapsrelation, i vissa fall till och med kärleksrelation att vara livet ut. Men något händer och relationerna förändras och gruppen bryts upp.

Tillbaka i nutiden är framstegen i utredningen av dödsfallen långsamt och odramatiskt. Men för Barbarottis händer något synnerligen plötsligt och dramatiskt som hotar att förändra hela hans liv.

—————————–

Jag älskar Håkan Nessers språk. Jag tycker om att det är ekonomiskt och precist. Att han använder ord som få använder längre. Jag tycker det passar de miljöer han beskriver, och i det här fallet även den tidsperiod handlingen utspelar sig i.

Men alla tycker inte likadant. Så här skrev Annika i sin recension av boken:

Till sist måste jag dock ge Nesser en liten knäpp på näsan. Någon av nättidningarna brukar låta en känd person ge boktips till tre olika personer. Jag skulle utan tvekan tipsa Håkan Nesser om Svenska skrivregler som ges ut av Svenska språknämnden. Vi som jobbar med språk vet att det ständigt förändras och i den här boken visar han att han verkligen inte hänger med i svängarna. Men han kanske lär sig till nästa bok …?

Men liksom jag tyckte hon också att det här är en riktigt bra bok. Jag tycker dock att det inte hade behövt vara en Barbarotti-roman. Jag som i de tidigare böcker verkligen tyckt om Barbarottis inre tankar, hans dialog med Gud, hans växande relation till Marianne och dialogen mellan honom och hans kollega Eva Backman vill i den här boken mest skumma de kapitlen.

Istället är jag helt trollbunden av berättelsen om de sex unga människorna i Uppsala. Sakta får jag insikt i deras personligheter och relationer. Tar del av hur deras liv och relationer fördjupas och förändras. Det är otroligt skickligt skrivet, jag anar hela tiden att något ligger under ytan. Något står inte rätt till och den kris som gruppen utsätts för förstärks av de underliggande strömmarna.

Jag rekommenderar absolut den här boken även om en i vissa delar kräver ett visst tålamod.

Håkan Nessers officiella hemsida

Recensionen i DNBok

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser

Det äkta paret Erik Steinbeck och Winnie Mason bor på Carmine Street på Manhattan i New York. De flyttade hit efter att deras dotter försvunnit, nu är det 17 månader sedan det hände.

På många sätt lever de ett ensamt och inåtvänt liv. Deras lilla vindsvåning har en atelje där Winnie målar medan Erik går till ett bibliotek där han skriver på sin nästa roman.

På kvällarna gör de olika saker tillsammans: går på restaurant eller operan eller annat. Men de når inte riktigt fram till varandra längre. Båda söker de att hantera försvinnandet av dottern, men på väldigt olika sätt och med olika utgångspunkter.

Erik blir mer och mer oroad över Winnies beteende och har redan börjat försöka nysta fram vad det egentligen är hon gör och vem hon träffar när de inte är tillsammans när också hon plötsligt försvinner.

—————————-

Vilken fantastisk bok! Jag väljer medvetet att inte skriva för mycket om innehållet i boken eftersom handlingen är själva läsupplevelsen och läsupplevelsen i den här boken ändå är viktigare än torra fakta om handlingen.

Boken är en fascinerande mix av tydlighet och en känsla av overklighet, surrealism. Miljöer och människor beskrivs så skickligt att de målas upp för mitt inre och känns mycket verkliga. Samtidigt ger många händelser som beskrivs i boken mig en hisnande känsla i magen, jag känner vanmakt och misstro, saker ter sig otydliga som i en dimmig dröm.

Jag tycker att boken påminner mig en hel del om Paul Austers författarskap, och inte bara för att den utspelar sig i New York. Det är huvudpersonens känsla av att ha hamnat i en overklig verklighet som bara kan hanteras genom aktivt handlande. Samt underliga sammanträffande och tanken att ens liv följt ett mönster utstakat av någon annan. Att det man trott sig veta inte varit sant.

Håkan Nesser har som vanligt ett underbart språk. Jag kände både en slags tillfredsställelse över den klarhet som inträtt när boken var slut och en känsla av förlust över att den var slut. Men jag har läst på hans hemsida att fjärde boken om Barbarotti är klar och ser fram emot att få läsa den.

Jag rekommenderar den här boken till alla som vill ha en stark och gripande läsupplevelse. Även till de som normalt väljer att inte läsa kriminalromaner. Detta är en kriminalroman med betoning på roman.

Håkan Nessers officiella hemsida

Recensionen i Svenska Dagbladet av Maskarna på Carmine Street

Berättelse om Herr Roos av Håkan Nesser

hnherrroosAnte Valdemar Roos trivs inte så bra med sitt liv. Arbetet har blivit slentrian och han känner ingen gemenskap med sin fru och hennes två döttrar. Han tänker ofta på sin far som tog sitt liv och det han sa under en skogspromenad: ”Det blir aldrig bättre än så här”.

Precis som sin far har Valdemar lämnat in en tipskupong varje vecka och när han plötsligt vinner över två miljoner säger han upp sig från sitt jobb och köper ett litet torp i skogen. Inget av det här berättar han för sin familj utan åker hemifrån i vanlig tid varje dag.

På vardagarna lever han ett nytt liv med sig själv, promenerar i skogen, tar en tupplur i stugan och för anteckningsbok över sina tankar. På kvällarna och helgerna åker han hem till sin familj. När han oväntat möter någon som han faktiskt kan kommunicera med förändras hans liv ännu mer drastiskt.

Herr Roos som alla tidigare betraktat som lika intressant som ett glas ljummet vatten blir föremål för polisens intresse och hans bild hamnar i tidningarna.

————————-

På sätt och vis upplevde jag den här boken som två böcker. Största delen av boken handlar om utanförskap och krishantering. Den är skriven med medkänsla och jag upplever den som ganska sorglig och gripande. När Herr Roos äntligen får in någon i sitt liv som han vill dela sitt liv och sina tankar med, någon som också tycks få ut något av att umgås med honom och inte bara klagar på honom, och den samvaron hotas vet han inte hur han ska bete sig. Jag hoppas förstås att berättelsen ska få ett lyckligt slut men känner hela tiden oron att det troligen inte kan bli så.

Så för mig var inslagen om Gunnar Barbarotti välkomna. Jag hade glömt att dialogen mellan honom och hans kollegor, framförallt med Eva Backman var så rapp och rolig. Barbarotti är för mig också beviset på att en lycklig huvudkaraktär kan vara intressant. Han har problem i sitt liv som de flesta andra; ett hus som måste renoveras, barn som stökar och nu en svåger som visserligen är ovärderlig i renoveringsarbetet men med en irriterande förkärlek för att kommentera tillståndet i omvärlden.

Det är problem som jag känner igen, som förekommer runt omkring oss alla. Och de tillåts inte ta över någons liv, och även om Marianne ifrågasätter Barbarottis starka engagemang i fallet Herr Roos tar hans arbete inte på något sätt över hans liv.

Jag är personligen väldigt förtjust i Håkan Nessers sätt att skriva. Han har ett rikt språk med ett stundtals något gammaldags vokabulär. Trots det kan han också ge moderna referenser och spegla samtiden på ett trovärdigt sätt. Jag tycker också om att böckerna genomsyras av empati och människokännedom.

Jag rekommenderar den här boken till alla som vill läsa en bra bok om livets outgrundlighet och mänskliga relationer.

Håkan Nessers hemsida

Människa utan hund av Håkan Nesser

människautanhundFamiljen Hermansson i Kymlinge ska samlas för att i dagarna tre fira familjeöverhuvudet, pappa Karl-Eriks 65-årsdag och äldsta dottern Ebbas 40-årsdag som infaller på samma dag. Det är dock inte bara med glädje som familjemedlemmarna ser fram emot kalaset.

Mamma Rosemarie trivs inte som pensionär och vill egentligen inte alls att de ska sälja huset och flytta till Spanien. Det har Karl-Erik bestämt att de måste göra efter skandalen som sonen Robert ställt till med. Robert själv vet inte hur han ska få livet på rätt köl igen. Yngsta dottern Kristina vantrivs i sitt äktenskap och har inte funnit sig tillrätta i modersrollen. Ebbas tonårssöner kämpar båda med att våga vara sig själva och hitta sin egen väg i livet.

Men allt detta sjuder bara under ytan, familjesammankomsten hålls civiliserad och följer Karl-Eriks schema. Tills två av familjemedlemmarna försvinner spårlöst inom loppet av två nätter.

För kriminalinspektör Gunnar Barbarotti innebär fallet först en befrielse, en anledning att slippa resa till ett eget, potentiellt dysfunktionellt julfirande, men det går inte att finna några ledtrådar till vart de försvunna personerna tagit vägen. Barbarotti släpper dock inte fallet och sakta men säkert lyfter han fram de olika familjemedlemmarnas mörkaste hemligheter.

————————-

Jag tycker mycket om Gunnar Barbarotti. Jag började läsa böckerna där han förekommer i fel ordning, men jag är glad att jag gjort hans bekantskap. Han är en medkännande, tänkande och intressant människa. Hans liv och relationer klingar äkta och jag vill veta hur hans liv kommer att utveckla sig.

Jag är också mycket förtjust i Håkan Nessers språk och förmåga att relatera komplexa känsloliv och återge stämningar. Det är omöjligt att förbli oberörd och oengagerad. Den här boken gjorde mig dock något frustrerad över bristen på framsteg i polisutredningen, som läsare visste jag länge mer än Barbarotti lyckades få fram och började nästan tvivla på att jag någonsin skulle få veta vad som verkligen hänt.

Men jag höll ut och det är jag glad för. Boken fick upp farten, spänningen ökade och upplösningen visade sig både mer tragisk och komplicerad än jag kunnat ana. Jag ser fram emot att läsa näsa bok i Barbarotti-serien.

Håkan Nessers officiella hemsida

Svenska Dagbladets recension av Människa utan hund

Vem mördade Berra?

Sitter och slötittar på ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” på SVT1. Filmen bygger på boken med samma namn av Håkan Nesser. Jag tyckte mycket om boken, men läste den väl när den nästan var nyutgiven för sådär 10 år sedan. Så jag hade förträngt att man faktiskt inte fick veta vem som dödade Bertil Albertsson.

Jag läste tidigare idag i DN att Håkan Nesser nu skrivit en liten bok med titeln ”Sanningen om fallet Bertil Albertsson” och artikeln var skriven så att jag omedelbart bestämde mig för att köpa boken. Jag blev därför glad att se att filmen gick på TV ikväll och jag kunde uppfräscha mitt minne av händelserna.

Och vad inleder filmvisningen om inte Håkan Nesser själv i röd polotröja som lovar att efter filmen berätta mer om vem som mördade Berra. Jag sitter alltså klistrad framför filmen och väntar på det. Men tro inte att jag kommer att skvallra här – jag tycker nämligen att han förtjänade att dö. Ja, eftersom han var en skitstövel som slog sin flickvän och egentligen inte fanns i verkligheten alltså. Det är ju det som är så bra med böcker; där är det ok, och ibland till och med rätt att folk dör. Inte i verkligheten.