En överdos av Homeland

Jag var sent på bollen när det gäller Homeland.

Men ni vet hur det är; när jag väl får tag i bollen släpper jag den inte ifrån mig förrän den är i mål.

Iallafall inte när det gäller tv-serier på Netflix.

På sätt och vis har jag väl inte heller fått bollen i mål eftersom Netflix bara hade fyra säsonger och tydligen finns det åtminstone en till.

Så jag gillar tydligen Homeland?

NEJ!

Nej, det gör jag inte.

Fy tusan, vad den är grym, jag har ont i magen mest hela tiden när jag tittar.

Och jag är inte ens säker på att jag gillar huvudpersonen, Carrie.

Ibland gör jag det, ibland tycker jag synd om henne men oftast är hon ju minst lika grym som dem hon jagar.

Dessutom pendlar hon mellan att vara extremt observant, klarsynt och smart med en fantastisk slutledningsförmåga och ibland missar hon de mest uppenbara ledtrådar.

Inte bara när man skulle kunna förstå om hon gjorde det, av den ena eller andra anledningen.

Men det är det enda jag tänker säga om serien.

Det går nämligen inte riktigt att berätta någonting om handlingen utan att förstöra den för den som ännu inte sett den och vill göra det.

Den är extremt välgjord och spännande och jag kommer vara tvungen att fortsätta titta.

Även om jag får ont i magen av det.

Fast nu när jag tittat klart, på det som finns på Netflix iallafall, får det gärna bli fint väder.

Det vore ju inte så tokigt om jag fick lite sol på mig under semestern och inte kommer tillbaka till jobbet vit som en albyl och med fyrkantiga ögon.

Categories TV

Cry Me A River

Ännu mer förkyld i dag.

Så där att det inte ens är mysigt att hänga i soffan och ta det lugnt.

Till råga på allt var jag tvungen att släpa mig ut för att köpa Ramlösa, pappersnäsdukar och lite annat som jag desperat behövde.

— Infoga mängder av sympatiyttringar här —

Men med hjälp av Ipren och andra finurliga uppfinningar överlever jag.

Och bland finurliga uppfinningar räknar jag in Netflix.

I dag har jag sett hela säsongen av River; ett brittiskt kriminaldrama med Stellan Skarsgård i huvudrollen som jag helt missat.

Först tyckte jag att det var lite väl knepigt, men ganska snabbt var jag helt fast.

Så nu är bara frågan om och när det kommer någon ny säsong.

Och vad jag ska sysselsätta mig med resten av kvällen.

Jag vill gärna bli kär om någon kan älska mig

Som vanligt blir jag lite kär i Carola när jag tittar på kvällens ‘Så mycket bättre’.

Men det var flera av låtarna som talade till mig.

Precis som de gjorde i Tant Struls och Kajsa Grytts egna versioner.

Jag trodde att ‘Bakom allt’ som Carola gjorde skulle bli min favorit i kväll eftersom den också beskriver tankar jag ofta har.

Men det blev det faktiskt den som Amanda Jenssen gjorde.

En bra start

Jag har haft en skön lördag.

Sovit länge och sedan inte gjort mycket alls.

Myst i soffan med tända ljus, läst lite, surfat lite, tittat lite på tv.

Och alldeles nyss slutade det första avsnittet av den nya säsongen av ‘Så mycket bättre‘.

Vilken bra start!

Tänk att jag lyckats glömma hur bra The Ark var, hur deras texter kunde träffa en.

Jag gillade alla låtarna och alla framträdanden, men framförallt kvinnornas låtval och versioner.

Kajsa Grytts för att den var så personlig och innerlig på något sätt.

Carolas för att den texten passar så bra på hur jag känner just nu.

Och Amanda Jenssens för att det finns, eller fanns kanske, några i mitt liv jag gärna skulle sjunga den låten för.

Nu ser jag redan fram emot nästa veckas avsnitt som är Orups dag.

En söndag i sängen

I dag har det inte blivit mycket gjort.

Inte mycket alls.

Mesta tiden har jag spenderat i sängen.

Med paddan, försökt läsa en bok, dagdrömt, tänkt på jobbgrejer, oroat mig för en bloggvän som har det onödigt jobbigt.

Sånt.

Sedan pysslade jag om fötterna men kom inte så långt som till att måla naglarna.

Inte fingernaglarna heller.

Till slut trodde jag att det var dags för tvättstugan.

Men det visade sig inte vara förrän i morgon kväll.

Och hela dagen har jag tänkt att jag måste starta jobbdatorn men har ännu inte kommit mig för.

Nu tittar jag på Bletchley Circle som jag tycker är helt briljant och det tänker jag verkligen inte störa med jobb.

Fast när det är slut blir jag väl så illa tvungen.

En liten stund iallafall.

En lektion

Jag har precis tittat på avsnittet av Jills veranda då Kristian Gidlund besökte henne.

Snacka om att få en lektion i perspektiv och vikten av att leva i nuet.

Vilken fantastisk människa han var, Kristian Gidlund.

Och det som nog grep mig mest var när de var i hästhagen.

De hade en riktigt tung konversation och precis när det verkade som tyngst för Kristian så kom hästarna som dittills varit ganska skygga spontant fram emot honom, så nära att han kunde stryka en av dem över manken.

Det var nästan som om de känt på sig vad han gick igenom och ville ge honom styrka.

Ibland är det nästan så att man tror att de högre makterna kallar till sig de finaste och klokaste för någon större uppgift.

Om ni inte sett det här programmet gör det, det är gripande men det är vackert och stärkande också.

I natt jag drömde

I natt drömde jag om Mauro Scocco.

Det var ingen så kallad våt dröm, då hade jag ju aldrig berättat det för någon.

Att jag drömde om honom berodde troligen på att jag tittade på det senaste avsnittet av hans och Pluras tågluff på Play innan jag gick och la mig.

Och jag gillar ju honom så mycket, bland annat tycker jag att han är rackarns rolig.

Om jag varit Plura skulle jag skrattat så att jag nästan kissade på mig när Mauro filosoferade — på intressant dialekt som han bibehöll felfritt hela tiden — om kaptenen.

Men Plura drog knappt på munnen.

Vad jag kunde se.

Fast jag gillar honom också.

Men Mauro… Mauro har man ju tagit till sitt hjärta som vacker, djupsinnig och svårmodig poet ända sedan Ratatatiden.

Och så visar sig karlen vara rolig också.

På riktigt. Utan manus.

Oemotståndligt.