Ett av livets stora mysterier – behåband

Jag har kommit på ännu en möjlig anledning till mina onda nack- och axelmuskler. En av mina favoritbehåar har plötsligt hamnat i trotsåldern.

Eller åtminstone delar av den. Behåbanden har helt plötsligt fått för sig att de vill tvinna ihop sig. Hur jag än försöker släta ut dem och lägga dem till rätta rullar de ihop sig och blir smala hårda strängar som gräver sig in i axlarna.

Ibland tror jag att behåband bara fungerar för dem som egentligen inte behöver dem.

Muskler av stål

Jag har aldrig lyckats träna mig till muskler av stål.

Genom att stressa och sova dåligt verkar jag dock ha uppnått detta tillstånd.

Men när de stålhårda musklerna sitter i nacken och axlarna känns det inte så eftersträvansvärt längre.

Nu ska jag försöka få Steven att inse hur synd det är om mig så att han lägger sina varma, helande händer på min onda nacke.

Det är inte PMS, det är du!

I morse kunde stackars Steven inte göra någonting rätt. Jag hade sovit dåligt, var sen och stressad och allting verkade gå på tok och det var helt klart hans fel alltihopa.

Det var väldigt viktigt att jag kom i tid till jobbet idag eftersom vi skulle ha ett möte med de högsta cheferna om omorganisationen av vår avdelning.

Avdelningen har bytt namn, fått två nya medlemmar och vi tre som även tidigare hade  samma chef har fått ändrade titlar och i viss mån ändrade ansvarsområden.

Mötet gick väl bra, även om det förstås var lite för ont om tid för att vi skulle hinna lufta och reda ut allt vi undrade över vad gäller de praktiska konsekvenserna av förändringarna.

Jag har tagit min nya titel och roll med ro dels för att jag tycker att mina nya ansvarsområden är utmanande och intressanta. Men också för att jag skulle få behålla ett visst ansvarsområde som varit det som framförallt gett mig stimulans hittills iår.

Plötsligt under mötet kommer det upp ett önskemål som snabbt förvandlas till ett beslut och jag har förlorat det ansvarsområdet till en av mina kollegor.

Jag höll masken, jobbade på, gick på ett annat möte. Åkte hem och Steven hade lagat middag och jag hade äntligen fått ett bokpaket från Amazon.

Men jag kände mig så trött, så trött. Så ringde min chef för att höra hur jag verkligen hade känt vad gällde den plötsliga förändringen och medan vi pratar inser jag att jag är farligt nära att börja gråta i örat på min chef.

Jag lyckas undvika det genom att byta ämne, men nu tänker jag att det kanske inte var Stevens fel att allt gick på tok imorse. För så här gråtbenägen är jag nog egentligen bara en gång i månaden.

akepmsBilden är hämtad ur Anna-Karin Eldes ”Om ingen nyper mig i rumpan snart går jag hem”

OCR-nummer

Nu har jag kontrollerat att samtliga månadens räkningar lagts in för betalning. Alltid månadens höjdpunkt (inte).

Varje månad tänker jag att nu måste jag få tummen ur och fixa autogiro på de få räkningar som jag fortfarande får för manuell utbetalning.

Och anledningen till det är OCR-numren. De är säkert helt genialiska, men jag har då inte lyckats lista ut logiken bakom dem. Jag tycker det är alldeles för många till synes slumpmässigt valda siffror.

Varje gång jag ska skriva in ett OCR-nummer blir jag rädd att jag ska kasta om några siffror eller missa någon. Allra svårast tycker jag det är när numret innehåller en hel serie av samma siffra, till exempel fyra eller fem nollor på rad. Då får jag alltid för mig att jag räknat fel, att det bara ska vara fyra, eller skulle det vara fem….

Och då har jag normalt inte för vana att kasta om siffror, har inte minsta tendens till dyslexi. Jag kan bara föreställa mig vilken mardröm OCR-nummer måste vara för dem som har det.

Men å andra sidan – autogiro är ju en fantastisk uppfinning. Eller kanske e-fakturor; det har jag inte provat. Kanske är det den ultimata lösningen för de räkningar man faktiskt vill kontrollera innan man godkänner att de betalas.

Ett av livets stora mysterier – naglar

Mina naglar växer som ogräs. När jag var yngre, mycket yngre, bet jag på naglarna. Efter att jag slutat med det tyckte jag om att ha långa, målade naglar.

Nuförtiden har jag inte särskilt mycket tålamod för nagelvård komplett med målning längre. Men jag har vissa tvångstankar när det gäller mina egna naglar. Bland annat vill jag att mina naglar ska vara, relativt sett, lika långa. Tumnaglarna är inte så kinkiga, men de övriga vill jag ska ha lika lång vit del.

Det betyder att om en nagel går av, och det händer ju, måste jag fixa till samtliga naglar. Mina naglar är starka så de går oftast av med en smäll, det är mycket sällan som mina naglar skivar sig.

Det som däremot kan hända är att en nagel delvis går av. Att det uppstår som en spricka på sidan av en nagel. Och nu kommer jag till mysteriet. Ibland när jag får en sådan spricka spelar det ingen roll hur mycket jag försöker klippa eller fila bort den – den tycks hela tiden återuppstå.

Jag filar och putsar och det känns som den försvunnit. Men så kommer nageln i kontakt med nylon, siden eller liknande. Eller jag drar handen genom håret. Och vips, är sprickan där igen och nageln fastnar.

Inget stort problem precis. Men mystiskt är det. Och det finns ju en gräns för hur långt ner man kan klippa eller fila en nagel utan att blodvite uppstår.

Rapport från Kontrollpanelen

Jag har bloggat på både Blogger och nu här på WordPress. Det finns fördelar med båda. Blogger är generösa när det gäller att anpassa deras mallar vad gäller färger och typsnitt. Men WordPress har en väldigt bra startsida för sina bloggare som de kallar Kontrollpanelen.

Här ser jag om det lagts in några nya kommentarer på min blogg och det finns också en sektion med besöksstatistik. Jag tycker det är ganska roligt att läsa vad folk sökt på som gjort att de besökt min blogg. Härom dagen fanns de följande två med på listan:

  • kvinnor med med stor rumpa
  • bok med mordscener från filmer

Den första fick mig att skratta eftersom jag ju visserligen är en kvinna med stor rumpa, men jag tror ändå inte att bloggen innehåller vad de egentligen sökte när de skrev in den meningen i sökmotorn.

Den andra däremot gjorde mig glad på ett annat sätt, för jag kände att den som letat efter en bok med mordscener från filmer ju faktiskt hittat titeln på en sådan (Skin Gods av Richard Montanari) här.

Men det konstiga är att när jag provar att googla på ”bok med mordscener från filmer” får jag inte upp någon länk hit. Men det spelar ingen roll. Det bästa med kontrollpanelen är ändå att jag aldrig missar någon ny kommentar, även om någon kommenterar ett gammalt inlägg.

Hold Tight av Harlan Coben

hcholdtightAdvokaten Tia Baye och hennes man läkaren Mike Baye har två barn, den sextonårige Adam och elvaåriga Jill. På sistone har Adams beteende förändrats. Han har slutat med hockeyn, och håller sig alltmer för sig själv. När hans bästa vän begår självmord blir Tia och Mike allvarligt oroade och bestämmer sig för att installera en programvara på hans dator som tillåter dem att se allt Adam gör där.

När de uppfångar några meddelanden som tyder på att Adam planerar att gå på en föräldrafri fest där det kommer att finnas både sprit och droger gör de planer för att se till att Adam inte ska göra det utan att avslöja att de spionerat på honom. Men istället för att följa sina föräldrars planer försvinner Adam och nu börjar en desperat jakt att få tag i honom innan något händer honom.

Tia och Mike försöker också få lokalpolisens hjälp, men de är upptagna med att lösa ett kvinnomord och ett försvinannde av en annan kvinna. De menar att Adam beter sig som en normal tonåring och säkert ska komma hem på eget initiativ.

—————————–

Det finns ett uttryck på engelska som jag tycker saknar någon bra svensk motsvarighet nämligen ”guilty pleasure”. Harlan Coben är ett ”guilty pleasure” för mig. Hans böcker är skickligt skrivna, spännande bladvändare, men på något sätt tycker jag att de ändå saknar substans. Det är distraherande läsgodis för stunden, utmärkt distraktion på till exempel flygplatser och flygplan.

Jag blev mindre engagerad i den här boken än till exempel Tell No One (Berätta inte för någon) som också blev en spännande fransk film. Men Hold Tight är onekligen spännande och Coben väver skickligt ihop två till synes vitt skilda händelseförlopp till en dramatisk upplösning.

Harlan Cobens officiella hemsida

Harlan Coben ges ut på svenska av Forum Bokförlag

Pushing Daisies

pushingdaisiesNär Ned är ung är han bästa vän med Charlotte ”Chuck” Charles som bor i huset bredvid. Förutom att hon är Neds bästa vän är hon också hans första kyss.

En dag dör Neds mamma men när Ned rör vid henne vaknar hon till liv igen. Efter att hon väckts till liv av Ned dör plötsligt Chucks pappa. När Neds mamma sedan kysser honom godnatt dör hon igen.

Neds och Chucks vägar skiljs nu åt. Chuck bor kvar i sitt hus, nu med sina excentriska fastrar Lily och Vivian som tidigare uppträtt som en vattenbalettduo The Darling Mermaid Darlings. Ned däremot hamnar i en internatskola för pojkar.

Det är på pojkskolan som han lär sig hur hans speciella talang fungerar. Om han väcker någonting till liv och låter det leva mer än en minut dör något annat. När han väckt något till liv kan han inte röra vid det igen utan att det dör. Han lär sig också att det är bäst att hemlighålla denna speciella förmåga.

För att återskapa en känsla av ”hemma” börjar Ned baka pajer och som vuxen öppnar han The Pie Hole. Här arbetar Olive som är hopplöst förälskad i Ned. Privatdetektiven Emerson Cod upptäcker Neds speciella talang och engagerar honom som sin medhjälpare. Tillsammans besöker de bårhuset där Ned återuppväcker mordoffer så att de kan tala om vem som mördat dem.

Men när Chuck har mördats på en kryssning och Ned återuppväckt henne kan han inte förmå sig att döda henne igen. Ned har återfått sin stora kärlek, men han kan aldrig röra vid henne igen. Tillsammans med Emerson fortsätter de att lösa mordfall och försöker hitta ett sätt att leva med sina speciella omständigheter.

—————————

Min chef lånade mig hela säsong 1 av den här serien i våras och jag såg den nästan i ett sträck. Nu hade han lånat mig säsong 2 och eftersom Steven var på rockkonsert igår ägnade jag kvällen åt en Pushing Daisies maraton. Jag är fullständigt förälskad i den här serien och mycket ledsen att den nu är nedlagd.

Skaparen Bryan Fuller ville att serien skulle ge samma intryck som en illustrerad barnbok eller tecknad film så färgerna är kraftfulla, arkitekturen och kläderna är stiliserade. Varje scen är förstärkt med specialskriven musik och varje karaktär har sin egen signaturmusik.

Serien är fylld av hyllningar till andra filmskapare, bland annat några tydliga och några mer subtila referenser till Alfred Hitchcock, och även musiken har ibland kopplingar till andra filmer. Jag tyckte att serien hade mycket gemensamt med filmen Amelie från Montmartre och i extramaterialet i den här cd-boxen bekräftade Bryan Fuller att den filmen varit en viktig inspiration förhonom.

Jag tycker att det här är en otroligt charmig TV-serie och tänker köpa mina egna cd-boxar. Jag tror att det här är en serie man kan se igen och upptäcka nya detaljer att häpnas över eller le åt varje gång.

Pushing Daisies amerikanska fansite

TV3s sida om Pushing Daisies

Wikipedia om Pushing Daisies

Kategorier TV

Fullt pådrag

På vägen tillbaka till hotellet idag gick jag igenom tågstationen Basel Bahnhof SBB där bland annat tågen från Frankrike kommer in. Jag ber om ursäkt för att bilden är så suddig, men det kändes lite nervöst att försöka fotografera – jag var inte säker om de skulle gilla det. Det här var vad jag såg vid uppgången från en av plattformarna, och lika många vid uppgången mittemot.

fotboll

Det är alltså inte paret som går hand i hand jag försökt fotografera utan alla poliserna beredda med kravallsköldar och hjälmar. Det skulle visst vara fotbollsmatch mellan Basel och St Gallen här ikväll. Tydligen behövs det då minst lika många poliser som när AIK möter Djurgården. Vi är hetlevrade folk, svenskar och schweizare, inte alls särskilt neutrala. Åtminstone inte när det gäller fotboll.

Tankar från ett möte

Nu har jag överlevt dag två av mötet i Basel. Jag klarar egentligen inte längre att bara sitta och lyssna i två hela dagar. Speciellt inte när det är så här varmt. Så det händer att tankarna far iväg.

Det jag har tänkt på idag är bland annat det här med PowerPoint. Jag tycker visst att det är en användbar programvara, men det är ju ytterst få som använder den på ett optimalt sätt.

En del, jag själv inräknad, använder den ganska enkelt, ett klick per bild. Klick och den nya bilden dyker upp, inga konstigheter och inga finesser. För mig har det oftast att göra med att det alltid är så bråttom att få färdigt presentationen att jag inte hinner lägga in några animationer.

Andra däremot har förälskat sig i att göra just animationer. Det kan ta tio klick eller mer att få fram en sida i sin helhet. Elementen snurrar, hoppar och drar sig in i bild. Idag var det en person som hade försett punktlistorna i sin presentation med smileys som började snurra och flytta sig in i texten med ett rökspår efter sig som punkter.

Men idag funderade jag mest på hur tokigt det kan bli  med färgvalen när man visar sin PowerPointpresentation via en projektor. Mitt företag har investerat en massa (inbillar jag mig) pengar på att ta fram en visuell profil för våra presentationer. Det är varma, jordfärger som är mycket vackra när man ser sin presentation på sin egen skärm eller när man skriver ut den på papper.

Via projektorn däremot blir det gråbeige, bajsbrunt och en alldeles för mörk och murrig orange. Jag kan inte minnas att jag varit med någon gång när en projektor visat någon av våra presentationer i ett rättvist ljus. Är det projektorerna som är dåliga, eller är det här något de som tog fram färgerna borde testat innan de valde just de här färgerna?

Det har jag funderat på idag. Sedan har jag också funderat på varför det tydligen aldrig går att lägga ett tidschema för ett möte med flera föreläsare som håller. Är det inte smartare att lägga ett program med utrymme för förseningar på grund av frågor och diskussioner? Idag var vi tre föreläsningar försenade redan när den första föreläsaren avslutade sin punkt.

Till följd har vi idag tillgodogjort oss en fullständig föreläsning med en efterföljande givande och intressant frågestund, samt sju andra föreläsningar där man jäktat igenom sina presentationer och till och med hoppat över vissa delar. Jag hade mycket hellre lyssnat till fem föreläsningar som alla varit som den första.

Och apropå frågestunder. Varför finns det alltid med människor i sådana här sammanhang som bara måste vinka till sig mikrofonen och ställa frågor som inte egentligen är frågor utan uppmärksamhetssökande uttalanden som ibland bara visar att de egentligen inte lyssnade särskilt noga till vad som sades under själva föreläsningen? Och det trots att det var uppenbart för alla att vi låg långt efter tidsschemat.

Men annars har det varit bra. Riktigt bra. Det fanns något eller några guldkorn ändå i de flesta föreläsningarna och jag har hittat tillfällen att möta några som jag bara haft kontakt med via e-post och telefon. Det är alltid roligt, och ibland överraskande att plötsligt få ett ansikte på en virtuell kontakt. Jag trodde till exempel att Francois var en kvinna. Det var han inte.