Secret Fear

Jag var upp i lägenheten i dag igen.

Varje gång nu som jag åker dit tror jag att det i princip ska vara klart.

Och för varje gång är det något nytt som är klart.

Men också väldigt mycket som inte är klart.

Så att jag börjar undra när jag egentligen ska kunna flytta tillbaka igen.

Det som gladde mig den här gången var att toalettstolen stod på plats.

Likaså handfatet och handfatsblandare.

Det som oroade mig var att badkaret stod lite på snedden.

Och att det såg ut som om det möjligen var för att det var för långt för att få plats annars.

Tänk om jag mätt fel?

Det vore ju festligt.

Eller inte.

Men nu ska jag försöka att inte tänka på det utan istället glädja mig åt allt som ser jättebra ut.

Och att det är fredag i morgon.

För det är det väl?

Om jag haft fel vad gäller längden på badkaret kan jag ju ha fel om en massa andra saker också.

Annonser

Happy

Jag känner mig glad.

Jag känner mig faktiskt riktigt sprudlande glad.

Och kärleksfull.

Jag tycker om allt och alla.

Det kan vara våren.

Det kan vara hur allting ändå verkar komma på plats i lägenheten.

Det kan vara att jag även efter den tredje, jobbiga veckan av viktväktande gick ned i vikt.

Jag firade både med en lyxlunch i måndags, bara jag och en bok.

Och med en födelsedagsmiddag för kollegan igår, då jag unnade mig ett glas vitt.

Men båda delarna inom poängransonen för nu tänker jag fortsätta gå ner i vikt ett bra tag.

  

Cookin’ Up Something Good

Antingen har jag tjuvstartat att laga riktig mat, något jag tänkt göra i mitt nya fina kök.

Eller så vill jag både göra min del av hushållsarbetet och passa på att skämma bort mamma och pappa nu när det börjar närma sig att flytta hem igen.

I vilket fall som helst var det jag som lagade middagen i dag.

Jag ville göra något som var nyttigt och mättande och med få Viktväktarpoäng.

Så jag gjorde kyckling med tikka masala-kryddning, raita (youghurtsås) och blomkålsris som jag först kokade och sedan blandade med rotfrukter och lök som jag wokat.

Jag tror att det inte bara var jag som tyckte att det var gott; skålarna var nästan tomma.

 

Nästa experiment blir blomkålspizza.

Det låter så himla fel men jag har hört att det ska vara helt ok så det kan väl vara värt att testa. 

Blue Moon

Jag brukar helt klart vara en sån som tycker det är jobbigt med omställningen till sommartid.

Men den här gången har de möjligen placerat själva tidsomställningen vid en tidpunkt som kan ändra på det.

Bland annat var det ju fullmåne precis innan. Och möjligen samtidigt.

Men nätterna innan sov jag iallafall uruselt.

Så i natt sov jag otroligt djupt istället.

När jag vaknade var mobilen redan 7 och det kändes som 7.

Det var inte förrän framåt lunch som jag insåg att tiden ställts om till sommartid.

Inte för att jag var extra hungrig, det har jag varit hela den här veckan, utan för att jag läste något på internet.

En annan sak som får mig att tro att det kanske går bättre den här gången är att vi ju är lediga i morgon också.

En extra dag att långsamt vänja sig vid tidsomställningen.

Fullmåne innan och en extra dag ledigt efter kan vara receptet.

Sedan att fullmånen — det måste ha varit den — fick mig att göra något jag bestämt mig för att inte göra är en helt annan sak.

Dessutom har jag nu bestämt mig för att det var bra att jag gjorde det.

Jag behöver en positiv attityd.

Jag ska nämligen snart se över månadens räkningar och då bland annat betala för bänkskivan och installationen av densamma.

Det paketet var inte direkt billigt.

Men värt det. Eller hur?

Det spelar förresten ingen roll.

Bänkskivor är dyra. Till och med om man köper dem från Ikea.

Så det är bara att bita ihop och betala.

För bänkskiva måste man ha.

Det blir väldigt svårt att laga mat annars.

Thank You For The Music

Jag hittade en listutmaning hos Yllet som jag kände att jag ville prova på:

”Lista 12 album (utan inbördes ordning) som etsat sig fast, som inte släpper taget om dig. Dock bara ett album per artist/band. Tänk inte efter för mycket utan gå på magkänslan.”

  1. The Eagles – Hotel California
    Jag kan lyssna på den här plattan nästan hur mycket som helst. Om jag skippar de två första låtarna; Hotel California och New Kid in Town. Inte för att det är dåliga precis men de har blivit sönderspelade, även om jag kan överraska mig själv med att tycka att Hotel California är bra om jag hör den på radion.
  2. Roxy Music – Flesh and Blood
    Ytterligare en helgjuten skiva där det inte finns en enda dålig låt i min mening. Soundet och Bryan Ferrys röst – det är helt oemotståndligt för mig. Det kan ha att göra med bilturer i mörkret med en man (pojke) i min ungdom när vi spelade den här skivan. Kanhända var vi inspirerade att ägna oss åt just detta av låten ‘Oh Yeah!’.
  3. The Cure – Standing on a Beach / Staring at the Sea
    Jag fuskar lite och väljer en samlingsplatta av The Cure. Jag köpte den först på vinyl när den kom 1986 för då hade jag ännu inte cd-spelare, och vinylversionen heter Standing on a Beach. Sedan när jag fått cd-spelare köpte jag cd-versionen som heter Staring at the Sea. För mig är The Cure både lite mörka och djupa och samtidigt lekfulla. Jag introducerades till dem av en pojkvän som gjorde en cover på In Between Days med sitt band och nästa pojkvän var totaltokig i The Cure. Han hade alla deras plattor, plus bootlegs och bandinspelningar från snudd på samtliga konserter.
  4. Ratata – Sent i September
    Jag fick den här skivan i julklapp av pojkvännen som gjorde en cover på In Between Days. Samma jul som han åkte till Österrike med sin före detta flickvän och den sista julen vi var tillsammans. Jag fick visserligen också singeln med Simple Mind – Don’t you (forget about me), men jag bestämde mig för att en pojkvän som valde att åka bort och fira jul med sitt ex visst skulle glömmas, lyssnade på Ratata — framförallt Ge inte upp — och sörjde vårt förhållande. Och har älskat Mauro Scocco innerligt sedan dess. Jag menar; senare skrev han ju ‘Sång för de ensamma‘ speciellt för mig.
  5. The Sisters of Mercy – First, Last and Always
    Den här skivan får stå för all den tunga, mörka goth-musik jag lyssnade på under 80-talet. Min signaturmelodi var egentligen inte med på den här skivan utan bara släppt som singel tills den kom med på samlingsplattor 1992 och 1993; Temple of Love. Den låten innehöll ett flertal klassiska textrader varav ‘Life is short and love is always over in the morning‘ kändes som min tagline ett tag. Men nu skulle jag välja ett album och då får det ändå bli First, Last and Always, mest för att det var det första. Det var tungt, mörkt, suggestivt och Andrew Eldritchs röst lät som om den kom från underjorden.
  6. R.E.M. – Automatic For The People
    Under 90-talet bodde jag i Linköping, jobbade som handelsresande och kände mig ensam. Jobbet tog det mesta av min tid och fritiden tillbringade jag i skivaffärer, bokhandlar, antikvariat och med att tillgodogöra mig det jag hittade där. Jag gillade fortfarande ganska tung musik, lyssnade på mycket grunge, men texterna var också väldigt viktiga för mig. Därav R.E.M som ju som grädde på moset hade Michael Stipes fantastiska röst. Det här albumet innehåller några riktigt klassiska låtar och det borde tillhöra allmänbildningen att lyssna på det.
  7. Eva Dahlgren – En Blekt Blondins Hjärta
    Jag hade varit förtjust i Eva Dahlgren, hennes röst och låtskrivande, sedan första skivan Finns det nån som bryr sig om 1978 men det här albumet köpte jag först i vinyl och sedan som cd eftersom jag helt enkelt inte kan lyssna mig mätt på det. Det enda som kunnat göra det bättre hade varit om Ängeln i rummet funnits med. Den och Jorden är ett litet rum och några av låtarna från En blekt blondins hjärta vill jag spela för den jag älskar.
  8. Lisa Nilsson – Himlen Runt Hörnet
    Vad kan jag säga? Jag älskar ju Mauro Scocco och jag sjunger med till varenda låt på den här skivan. Kanske kände jag den här perioden lite mer optimism och glädje.
  9. U2 – Achtung Baby
    Jag kunde ju inte skriva en lista över album som etsat sig fast utan att välja ett av U2. Men vilket? Egentligen tycker jag nog att några av deras allra bästa låtar kommer från tidigare album men det här är nog det som jag lyssnat mest på som helt album. Möjligen kunde jag valt Rattle and Hum men eftersom det till dels var ett live album kändes det lite fuskigt. Och jag hade ju redan fuskat med The Cure.
  10. David Bowie – Hunky Dory
    Det är lika svårt att välja ett album med David Bowie som med U2. Svårare faktiskt. David Bowie utvecklade mig musikaliskt och det är väl egentligen bara Low som jag haft svårt att ta till mig. När jag ska välja bara ett väljer jag dock alltid mellan Hunky Dory och Station to Station. Vilket är intressant eftersom de är ganska olika. Men båda är skivor som man kan lyssna till, verkligen lyssna till.
  11. Nick Cave and the Bad Seeds – Let Love In
    Det här albumet spelade jag om och om igen en hel bilresa — sex timmar — från Stockholm till vårt ställe utanför Örnsköldsvik och regelbundet under hela vistelsen där och sedan under bilresan hem igen. Fast då kan det hända att jag blandade upp det lite även med andra skivor. Men utslitet i termer av lyssnarvärde är det inte, det ger mig fortfarande rysningar. På ett bra sätt.
  12. Mats Ronander – Tokig
    Ett skönt rockalbum som andades kärlek, sex och livsglädje genom samarbetet mellan Mats Ronander och hans dåvarande kärlek Sanne Salomonsen. Jag har alltid gillar Ronanders musikskrivande och röst och även Sanne har en jätteskön röst. Tyvärr har jag bara den här skivan på vinyl, och tyvärr finns den inte på Spotify heller så jag lyssnar i dag oftast bara på de låtar som finns på de samlingsplattor som finns på Spotify. Men jag önskar att jag hade det här albumet på cd.

Bubblare:

  • Nirvana – Nevermind, Pearl Jam – Ten och Alanis Morrisette – Jagged Little Pill
    Samtliga från en period när jag lyssnade enormt mycket till musik och egentligen finns det många fler album från hela 80- och 90-talet som jag kan känna en önskan att plocka fram och lyssna på fortfarande i dag.
  • Blue For Two – Blue For Two
    Freddie Wadling och Henrik Lipp; tungt, syntigt, suggestivt och sexigt. Jag fick för inte så länge sedan en cd-version av en vän och det håller än.
  • Jon and Vangelis – Friends of Mr Cairo
    Magisk, filmisk musik och den omisskännliga rösten av Jon Anderson från Yes. Ett av de album jag sätter på när jag verkligen vill lyssna på musik, inte bara ha musik på i bakgrunden.

Ok. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Och oj, vad jag längtar hem till min skivsamling nu. Men det får vara slut med fuskandet. 12 var det sagt och jag är redan uppe 17.

Om det är någon annan som vill lista sina 12 vore det jättekul.

In the kitchen

Nu kommer fler bilder från mitt kök.

Där finns numera nämligen både bänkskiva och kakel.

Återstår blandare, handtag på lådorna och några andra, smärre detaljer.

   
    
I badrummet hade det inte hänt så mycket påtagligt, men en fönsterbräda i svart granit hade kommit på plats.

Och den är en viktig del i att få den där lite gammaldags känslan.

Men fortfarande varken badkar, toalettstol eller handfat.

 I övrigt fick jag igen den där känslan att man troligen inte bör se den här typen av projekt under arbetets gång.

Håller dock fast vid tanken att det kommer att bli bra.

Nästa vecka slutförande av el och VVS och sedan städning och inflyttning.

Även om allt inte kommer att vara klart då så kommer det att gå att bo där då.

Om man klarar sig utan soffor vill säga.

Och det tror jag att jag gör.

Jag får ju sova i min egen säng igen.

My Favorite Mistake

Jag har en hel del sms- och telefonkonversationer med ‘min’ byggkille.

Han är typ en av de trevligaste människor jag träffat så det är alltid kul.

Men ibland blir det roligare än vad som var tänkt:

 

Jag tar tacksamt emot alla hjärtan jag kan få; även de som skickas av misstag.
Och för dem som tycker att alla bitar på kakel väl är raka visar jag här hur mitt kökskakel ser ut och de två alternativa placeringarna.

 

Och om ni inte håller med om att den raka sidan ska vara uppåt säg för all del inte det för nu är det bestämt.