Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel

I min ambition att läsa fler svenska och nordiska kriminalromansförfattare köpte jag Kommer aldrig mer igen. Den hade ju trots allt nominerats som Årets Svenska Kriminalroman 2011 av Svenska Deckarakademin (priset gick dock till Viskleken av Arne Dahl) och redan översatts till ett flertal andra språk.

Det här är en fasansfull bok. Om det inte vore för fall som Kampusch och Fritzl skulle den här boken kännas alltför otrolig. Och det jag frågar mig genom hela boken är om vi någonsin kommer att förhindra att människor utsätter varandra för fruktansvärda förödmjukelser och grymheter.

Jag funderar också mycket på de kedjereaktioner som olika händelser kan orsaka, hur komplicerad den mänskliga hjärnans och dess logiska resonerande är och hur snett det kan bli.

Jag kan tänka mig att det finns en hel del i den här boken som många skulle kunna finna anstötliga och skulle därför vara lite försiktig och kanske inte rekommendera den till vem som helst. Men jag tycker att det var en både spännande och tänkvärd läsning.

Hans Koppel ges ut av Telegram bokförlag

Midnight Guardians av Jonathon King

Fortfarande ett år efter att Max Freemans flickvän Sherry Richards var tvungen att amputera ett ben är deras förhållande inte som förut. Max försöker vara tålmodig, men när Sherry nu blir ombedd att prata med en kollega som fått båda sina ben amputerade i tjänsten för att utvärdera hur han hanterar det hoppas Max att det ska få även Sherry att accepera sin amputation.

Max själv engageras av sin vän, advokaten Billy Manchester att både skydda ett vittne och undersöka det sjukförsäkringsbedrägeri som hon anmält till Billy. Redan vid första mötet med vittnet Luz Carmen visar det sig betydligt farligare än vad man skulle kunna förvänta sig att ett bedrägeri ska vara och de blir beskjutna med automatgevär.

När den trassliga härvan sedan visar sig ha kopplingar inte bara till före detta knarkhandlare utan även till korrumperade poliser och Sherry kan vara i fara måste Max ta till alla sina knep för att inte förlora det viktigaste i sitt liv.

——————————-

Jag skulle egentligen inte beskriva den här typen av kriminalromaner som min favorittyp. Den där den tuffe privatdetektiven bara ruskar lite på sig efter att blivit nedslagen och ihärdigt fortsätter att tränga sig på de som inte verkar tveka att skjuta honom istället för att besvara hans frågor.

Men det är något speciellt med Floridabaserade romaner för mig. Florida tycks vara en sällsynt blandning av exploatering, både av människor och land, samt av glättig urbanisering, soligt turistliv och den mest mörka och brutala brottslighet man kan tänka sig. Jonathon King förmedlar samtliga dessa aspekter men också en kärlek till Florida som för mig är oemotståndlig.

Han har också en utmärkt förmåga att fånga olika personligheter, göra dem mångsidiga, komplexa och intressanta. Hans sätt att skriva är ekonomiskt men pang på. Trots att den här boken var på knappa 200 sidor kändes den inte tunn.

Jag rekommenderar gärna Jonathon Kings böcker om Florida och Max Freeman.

Jonathon Kings officiella hemsida

Vårlik av Mons Kallentoft

Det är vår i Linköping. Malin Fors är tillbaka efter sin påtvingade bortavaro för att ta tag i beteenden som fått för negativa effekter på hennes familj och hennes arbete.

Nu är hon alltså tillbaka som kriminalinspektör och hon gör sitt bästa för att reparera framförallt sin relation till dottern. Men hon kommer att utsättas för svåra utmaningar, både i arbetet och privat.

Att hennes mamma dött är kanske inte det som kommer att plåga Malin värst. De har länge saknat samhörighet. Men efterverkningarna av mammans död kommer att bli tuffa att hantera.

Och samtidigt som Malin befinner sig på sin mammas begravning exploderar en bomb i centrala Linköping. En bomb som dödar två små tvillingflickor.

Är bomben en reaktion på den ekonomiska krisen och en attack mot de krafter som drivit denna kris men ändå själva lyckats sko sig på den? Eller handlar den om någonting helt annat?

Malin och hennes kollegor vet bara att de har med något sällsynt ondskefullt och hänsynslöst att göra. Små flickor ska inte sprängas i bitar en vacker vårdag i Linköping.

——————————

De tre tidigare böckerna om Malin Fors av Mons Kallentoft läste jag i somras, alla tre under en ganska kort period. Jag blev då ganska less både på Malin Fors och på Kallentofts sätt att skriva och bygga upp sina böcker. Fors var för fast i ett destruktivt beteende och Kallentofts särart vad gäller författarstil blev för påtaglig och lite tröttsam.

Den här boken började med en skräll och kanske var det därför, och för att det nu gått ett tag sedan jag läste något av Kallentoft som jag genast drogs in i boken. Jag stördes till en början inte heller av att Kallentoft följde exakt samma mönster som i de tidigare böckerna.

Offrens röster ges väldigt stor plats i Kallentofts böcker. I kursiverad text pratar de med Malin Fors. Det är känslosamt, kryptiskt och stundtals väldigt effektfullt. Kallentoft skriver också väldigt ordrikt och känslosamt. Mängder av korta beskrivande meningar. Beskrivningar av känslotillstånd, miljöer, skeendent. Boken är fylld av dem.

Ibland tänker jag att det är effektfullt. Det driver upp tempot och påverkar mitt sinnestillstånd. Men det passar mig egentligen inte. Speciellt inte de kursiverade styckena. Efter tag märker jag att jag skummar igenom boken.

För jag kan inte lägga den ifrån mig. Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om Malin Fors. Visst har hon tagit tag i sitt mest destruktiva beteende, men egentligen inte på djupet. Jag fortsätter läsa för att vissa av de andra karaktärerna intresserar mig, jag vill förstås få veta vad som egentligen hänt och varför.

Jag är tveksam till att rekommendera den här boken, eller någon annan av Kallenttofts böcker. I och för sig tror jag att om man läser en av hans böcker kan den kännas som en frisk vind. Och de är svåra att lägga i från sig.

Det tycks också som om man antingen verkligen gillar eller verkligen ogillar hans stil. Så vem vet. Jag tillhör dessvärre de som inte är så förtjusta. Vilket är synd för det finns mer intelligens och tanke bakom hans böcker än många andra svenska kriminalromaner.

Mons Kallentofts officiella hemsida

Svenska Dagbladets recension av Vårlik

Dagens bok gav den 6 av 10

Boksnoken gillar Vårlik och Kallentofts sätt att skriva

Höstoffer av Mons Kallentoft

Regnet vräker ner över slottet Roxå utanför Linköping. Dropparna faller tungt över markerna och kroppen som flyter i vallgraven. Advokat Jerry Stefansson, nybliven slottsägare och känd för sin luxuösa livsstil, kommer inte att ta några fler uppdrag. Men hur har han hamnat i vallgraven?

Kriminalinspektör Malin Fors misstankar riktas snart mot de tidigare ägarna av slottet, den högadliga familjen Örnsjö, som knappast med glädje kan ha velat sälja sitt släktgods till uppkomlingen Jerry Stefansson. Men skulle försäljningen verkligen vara en orsak till mord? Och vem var egentligen människan Jerry Stefansson, bakom IT-miljonerna, de dyra kostymerna och bilarna?

Nära Malin, men som på andra sidan en tunn hinna, rör han sig som en skugga genom det som varit hans liv och som skulle leda fram till hans brutala död.

Beskrivningen av bokens handling är hämtad från Mons Kallentofts hemsida.

————————–

Jag har väntat alldeles för länge med att skriva en rapport om den här boken, jag läste den ju faktiskt under semestern men väntade ju med att skriva rapporter som samtliga semesterböckerna först när jag kommit hem och det blev lite mycket på en gång.

Det finns många saker jag uppskattar med Mons Kallentofts serie om den kvinnliga kriminalinspektören Malin Fors. Det är roligt att de utspelar sig i och kring Linköping eftersom jag bodde där i över sju år. Det går inte att klaga på intrigerna eller den bakomliggande psykologin i hans böcker.

Men jag läste de tre första, det här är den tredje boken, alldeles för nära inpå varandra och de blev då för lika i upplägget. Aspekter som var uppfriskande och lite annorlunda i den första boken, som att han alltid låter offren vara delaktiva i boken även efter sin död, blev en irriterande upprepning när jag kommit till den tredje boken.

Dessutom tycktes han ha en väldigt specifik bild av vad som skulle göra det påtagligt och obehagligt att en person var avliden. Inte mindre än tre avlidna beskrevs ha ett öga öppet. Dessutom höll han inte riktigt koll på detaljerna i sina böcker. Fåniga småsaker men sånt som ger mig en känsla av att författaren skriver efter ett mönster och lite oengagerat.

För mig personligen var även utvecklingen av Malin Fors en anledning till att jag tappade smaken för serien. Redan i första boken var det uppenbart att hon hade problem och redan i första boken erbjöds hon hjälp. Hjälp som hon inte tog emot utan istället fortsatte hennes problem att växa. Det är svårt för mig att acceptera att någon beskrivs som Linköpingspolisens bästa utredare, och att den personen uppvisar sällsynta insikter och förståelse för andra människors problem men ändå är så inkapabel att hantera sitt eget liv.

Jag kan därför inte riktigt rekommendera den här boken. Men eftersom Johanna var snäll nog att låna mig hela serien ska jag så småningom läsa även den fjärde boken i serien och det kan ju hända att jag ändrar mig då.

Mons Kallentofts hemsida

Sommardöden av Mons Kallentoft

Det är den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Linköping dallrar i hettan och i de omgivande skogarna rasar de värsta skogsbränder trakten sett. Tidigt en morgon hittas en fjortonårig flicka irrandes naken och våldtagen i stadens största park. Flickan själv minns ingenting och kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollega Zeke tvingas försöka nysta i de få ledtrådar som finns.

Men hur hamnade flickan i parken och vem är förövaren? Malin, som själv har en dotter i samma ålder, berörs mycket illa av det som hänt. Samtidigt anmäls en annan flicka försvunnen av sina föräldrar och kort därpå görs en fasansfull upptäckt vid en badplats utanför staden.

Beskrivning av bokens handling hämtad från Mons Kallentofts hemsida.

———————————

Den andra boken om Malin Fors och hennes kollegor vid polisen i Linköping utspelar sig i en lika varm sommar som den vi haft i år. Det bidrog säker till att dra in mig i boken, men framförallt är det här en skickligt uppbyggd och spännande historia.

Även i den här boken låter Kallentoft brottsoffren vara delaktiga i att aktivt föra bokens handling framåt. Det är skickligt gjort och tillför något som inte finns i många andra deckare.

Jag har lite svårt för Malin Fors. I den här boken är det dock lätt att förstå hennes besatthet för sitt arbete. Och såsom handlingen utvecklas börjar jag också känna sympati för henne.

Handlingen är också mycket mer drivande i den här boken jämfört med den första, mot slutet är det en riktig bladvändare som det är stört omöjligt att lägga ifrån sig.

Den här boken rekommenderar jag gärna som en bra svensk deckare.

Mons Kallentofts hemsida

Midvinterblod av Mons Kallentoft

Det är den kallaste vintern i mannaminne och en man hittas hängd i ett träd ute på Östgötaslätten. Tillvägagångssättet påminner om de gamla asatroendes ritualer vid människooffer och kriminalinspektör Malin Fors ger sig ut på jakt efter mördaren.

Men rör det sig verkligen om ett offer? Och varför har någon velat ge sig på Bollbengan, en av Linköpings utstötta? Under de kalla stjärnorna svävar Bollbengans ande och manar på Malin att ta reda på hans historia.

Beskrivningen av bokens handling hämtad från Mons Kallentofts hemsida.

————————————-

Även om det var lite svårt att sätta sig in i den extrema vinterkyla som beskrivs i boken eftersom jag läste den i en lika extrem sommarvärme gjorde den här boken att bra jobb med att dra mig in och hålla mig fången.

Kallentofts upplägg att låta den döde Bollbengan berätta och kommentera fungerade bra och förde tankarna till Alice Seboltds ”The Lovely Bones” (Flickan från ovan). De delarna av boken kändes insiktsfulla och gjorde att boken skilde sig från så många andra deckare.

Det som tyvärr däremot inte skilde sig så mycket från andra deckare var polisgruppen i boken. Visst var det, åtminstone från ett svenskt perspektiv, ett annorlunda grepp att låta den tongivande polisen som prioriterar sitt arbete, har alkoholproblem och sociala problem vara en kvinna. Men i övrigt måste medlemmarna i gruppen tyvärr beskrivas som ganska stereotypa.

Det sagt är inte personerna i boken ointressanta på något sätt. Miljöbeskrivningen är i min mening stundtals lite för dramatisk, men det är ett effektivt sätt att skapa en stämning. Handlingen är skickligt konstruerad och trovärdig.

Sammantaget tycker jag att boken är helt ok och rekommenderar den till de som vill läsa en svensk polisroman.

Mons Kallentofts hemsida

Hypnotisören av Lars Kepler

(Lars Kepler är en pseudonym för författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril)

En man har hittats brutalt mördad i ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba. När polisen ska informera hans familj upptäcker de en ännu mer skrämmande brottsplats. Mannens fru och dotter är döda, men trots att han är svårt skadad lever sonen fortfarande. En annan familjemedlem saknas och är troligen i stor fara.

Kriminalkommissarie Joona Linna övertalar läkaren Erik Maria Bark att hypnotisera den överlevande pojken så att han ska kunna ge polisen de ledtrådar de behöver för att hitta mördaren. Det pojken avslöjar under hypnosen är långt ifrån vad alla förväntat sig och efterverkningarna blir svåra. Framförallt för Erik Maria Bark som lovat att aldrig hypnotisera igen.

När efterverkningarna inte bara påverkar honom själv utan får förödande konsekvenser även för hans familj måste han leta efter ledtrådar från den tid då han fortfarande praktiserade hypnos och hade höga förväntningar på att uppnå positiva resultat just tack vare hypnosen i en grupp av svårt störda individer.

——————————

Jag kan inte säga att jag tyckte om den här boken. Den känns spekulativ även om det finns inslag i boken som skulle kunna tolkas som hyllningar till annan kriminallitteratur. Kanske hade jag läst boken med andra ögon om den inte föregåtts av hemlighetsmakeriet kring pseudonymen Lars Kepler. Om det inte visat sig vara två författare av skönlitteratur som dolde sig bakom pseudonymen. Just den typen av författare som i min erfarenhet brukar rynka på näsan åt deckare och ondgöra sig över deckarförfattarnas kommersiella framgångar.

Men det är mot boken i sig jag har invändningar. Den vill vara lite för mycket. Stundtals är den som en Lars Norén version av Scener ur ett äktenskap förklädd till slasherfilm. Relationer är svåra, men här tycks samtliga människor vända sin egen smärta och osäkerhet till anklagelser.

Visst känns vissa personbeskrivningar och viss dialog mycket äkta, men samtidigt uppstår en dissonans hos mig när jag ska tro att ett äktenskap ska ha hållit ihop i tio år fyllda med den misstro som den ena parten fortfarande ger uttryck för. Det gör det också svårt att tycka att händelseförloppet och hur relationerna utvecklar sig är trovärdigt.

Kepler har också valt att befolka sin bok med inte en utan flera psykopater av det mest ondskefulla slaget. Kepler gör dem snudd på övermänskliga i deras drift att följa sin egen sjuka logik och låter dem utföra de mest avskyvärda av brott. Det försök som görs till att förklara deras natur är tunt och lutar åt att vissa människor skulle födas onda.

Dramaturgin fungerar inte fullt ut i boken heller. Det är inte förrän runt sidan 400 eller så som jag faktiskt tycker att boken är spännande och att jag nog ändå måste få veta hur det ska gå. Fram till dess var jag ganska oengagerad. Jag tyckte inte heller att jag blivit riktigt överraskad av någonting i boken.

Kriminalkommissarie Joona Linna är dock en sympatisk karaktär även om det går att kryssa för flera klichéer vad gäller honom. Han är ensamstående, medelålders, går emot sina överordnade och värderar sin egen instinkt högre än vedertagna utredningsprotokoll.

Jag kan inte rekommendera den här boken. Speciellt inte när det finns flera andra bra kriminalromaner som är mer konsekventa, genomtänkta och medkännande som till exempel Johan Theorins böcker.

Lars Kepler ges ut av Albert Bonniers Förlag och till sommaren kommer nästa bok med Joona Linna som huvudperson

Lotta Olssons recension av Hypnotisören i DN