Men egentligen…

Det är sant att jag känner mig ganska tillfreds och nöjd med livet just nu.

Istället för att låta mig brytas ner av en jobbig livsförändring tycker jag att jag lyckats ge mitt liv en positiv vändning.

Jag har flera nya fina vänner, de flesta har jag fått tack vare bloggen.

Jag har tagit tag i min vikt och kommit en bra bit på väg.

Det är mycket kvar att göra, men jag känner att jag kommer att klara av det.

Och jag tror att en anledning att jag tar det här med dejtandet ganska lättsamt är att jag ju egentligen inte tänkt att jag skulle ägna mig åt sånt förrän tidigast nästa vår.

Men det är klart att jag funderar lite på det nuvarande läget.

Innan vi träffades ‘på riktigt’ chattade vi ju ganska intensivt, mannen och jag.

Nu är det inte alls så. Det är fotboll och trötthet och… ja, det blir helt enkelt inte mer än kortare konversationer för att kolla läget och säga god morgon och/eller god natt nu.

Jag kan se flera olika möjliga förklaringar till den här förändringen:

  • Han inser inte att vi inte chattar lika mycket eller på samma sätt som förut eftersom han är fokuserad på fotboll och är trött
  • Han tycker att vi nu har en relation, den typen av lättsamma, kravfria relation han ville ha och att någon ytterligare uppvaktning inte behövs
  • He’s just not that into me

Det spelar kanske ingen roll vilken som är den rätta.

Jag kan tänka mig att fortsätta på det här sättet. Åtminstone ett tag till.

Men egentligen vill jag ju ha något hetare.

Någon som vill prata med mig, träffa mig hela tiden.

Som tänker på mig och saknar mig när vi inte har kontakt.

Och som låter mig veta det.

Så hur mysigt det här nu än är så kommer väl en bit av min försvarsmur att få stå kvar.

Bara utifall att det är det tredje alternativet som gäller.

The two of us
Together again
But it’s just the same
A stupid game

But I don’t care if you don’t
And I don’t feel if you don’t
And I don’t want it if you don’t
And I won’t say it
If you won’t say it first

The Cure – Let’s go to bed

Jag förstår vinken

Ibland tror jag att de som själva tjatar om hur viktigt det är att kommunicera rakt, öppet, tydligt och ärligt är de som har svårast att göra just det.

Vi chattade i går, mannen och jag, visst gjorde vi det.

Men det är inte riktigt som förut och det kan förstås finnas miljarder — eller ni vet; tre kanske — anledningar till det.

I vilket fall så åker han iväg på en fem dagars jobbresa i dag.

Och i går kväll berättade han ganska utförligt om hur upptagen han kommer att vara.

Både på dagarna och sent in på kvällarna.

Jag tar väl inte fel om jag tolkar det som att han säger att han troligen inte kommer att höra av sig under de här dagarna?

Nu kan jag tycka att det är helt ok och sympatiserar med att inte vilja känna någon press att förväntas göra något som kanske blir svårt att hinna med.

Men han hade ju kunnat säga det rätt ut.

Och samtidigt kan jag tycka att om man tycker om någon så vill man ta sig tiden, och så lång tid behöver det ju inte ta att skicka ett kort meddelande, att höra av sig.

Inte för att jag kommer att göra det nu. Jag läste nog in ett litet ‘Var god stör ej’ också i allt det där pratet om upptagenheten.

Fast jag kanske bara är morgontrött och grinig just nu; jag steg trots allt upp redan 5:30 och det är ju inte riktigt min grej.

20140611-084706-31626533.jpg
Glad ändå, strax på väg till Oslo.

Hjärtat frös till is

Jag är verkligen usel på den här fasen av dejtingleken.

Ovillig att själv blotta mitt hjärta.

Totalt oförmögen att tolka signaler på något annat sätt än negativt.

I går kväll frös mitt hjärta till is igen.

Det kändes som om hela bröstkorgen skulle gå sönder.

Inget konkret hade sagts eller inte sagts, bara subtila skiftningar i uttryckssätt och intensitet i konversationen.

Och plötsligt satt bara känslan där.

Så nu blir det nog så att jag drar mig tillbaka lite.

Även om jag förstår att det kan vara riskfyllt.

Spader Madame sa så klokt i går att väljer man att leka svårfångad får man vara beredd på att motparten kanske gör samma sak.

Att det är viktigt att själv bjuda till.

Men jag måste nog ändå backa lite.

Jag känner mig fortfarande för skör i hjärtat för att orka med de här plötsliga smärtattackerna.

Nosar ju fortfarande bara på betet

Jag tror väl att det kan gälla både kvinnor och män.

Det här att vi beter oss på ett visst sätt tills vi känner att vi har någon på kroken.

Och att vi tillåter oss att slappna av lite efter det, framförallt upphör med den ganska intensiva uppvaktning man kanske ägnat sig åt i början.

Eftersom jag är osäker är jag ganska mottaglig för uppvaktning.

Jag blommar upp och eftersom jag också är ganska följsam blir det nog så att jag börjar matcha det jag får och ger tillbaka i samma omfattning.

Men det betyder inte att jag sitter på kroken.

Det har väl också med min osäkerhet att göra att det är väldigt svårt att riva mina sista försvarsmurar.

Och så fort uppvaktningsnivån går ned känner jag att jag backar lite och börjar ifrågasätta.

Även om jag vet att det finns förklaringar.

Ja, det är sånt jag tänker på så här en onsdagsförmiddag. Vad tänker ni på?

20140604-103445-38085354.jpg

Bara vara vänner

Apropå kompisar så tycker jag nog ändå att det värsta med att separera är att förlora om inte sin bästa så åtminstone en av sina bästa vänner.

Jag trodde nog att eftersom vi ändå separerade i ett visst samförstånd och jag — åtminstone i min mening — var ganska generös gällande vissa saker att Steven och jag skulle fortsätta vara vänner.

Det borde ju också vara lättare för den som redan har hittat en ny kärlek att fortsätta vara vänner.

Så har det inte blivit och det känns väldigt sorgligt.

Men jag vet inte.

Vi behöver ju inte vara vänner, vi har ju inga gemensamma barn till exempel.

Om man har barn tillsammans tycker jag att det är ens förbannade skyldighet att ha en vänskaplig relation även om man inte behöver umgås som vänner.

Vad tycker ni; ska man vara vän med sina före detta eller gå vidare som om man aldrig mötts?

Det är inte det

Det kanske verkar som om det är det faktum att Steven är i ett nytt förhållande som gjort mig så ledsen.

Det är inte det.

Steven skaffade sig en plats i mitt hjärta och de som lyckas med det får en i det närmaste permanent besittningsrätt som innebär att jag alltid kommer att stå på deras sida.

Jag önskar Steven all kärlek, glädje och framgång.

Jag hoppas ju att jag själv en dag kanske också ska få träffa en ny kärlek.

Jag kanske inte riktigt är där än att jag verkligen tror att det kommer att hända.

Men jag har ett gäng supportrar som är så övertygade om att det kommer att hända att jag nästan börjat tro det själv.

Faktum är att det förekommer någon slags vadslagning om att jag vid den här tiden nästa år kommer att vara tillsammans med George Clooney.

Eller ja, det kanske inte var specificerat att det skulle vara just George Clooney, men för mig är det bara han som skulle duga just nu.

För visst måste man få en Nespressomaskin och fri tillgång till deras kaffe på köpet om man blev tillsammans med honom?

20131204-070906.jpg

Får man svära i rubriken?

Helst skulle jag vilja fläska på med en riktigt rejäl svordom, eller flera, redan i rubriken till det här inlägget.

Men eftersom mina brorsdöttrar läser här ibland så låter jag bli.

Jag är iallafall inte alls nöjd med hur den här dagen har utvecklat sig.

Sånt är livet.

Den man förlorar, vinner en annan.

Och så vidare.

Ingen direkt överraskning.

Vare sig att det hände eller vem det är som är den stora kärleken.

Tur att jag har många kuddar i sängen.