Frågar åt en vän

Om man fått kontakt med en man via en dejtingsida …

Och han verkar trevlig och bra på alla sätt …

Men han i sista stund ställt in samtliga tre träffar som bokats …

Vad ska jag … eh, min vän … göra då?

Annonser

Att de inte fattar?

Jag har ju börjat tycka att jag kanske inte är så tokig trots allt.

Tycker ju till och med att jag är riktigt söt ibland, ganska ofta nu faktiskt.

Och jag vet att när jag känner mig trygg kan jag vara riktigt rolig och trevlig, under rätt förutsättningar även spontan och påhittig.

Snäll, generös och smart är jag alltid.

(Blygsam också som ni märker.)

Ett riktigt kap på dejtingsidorna kan man (jag; jag och mamma) tycka.

Men fattar karlarna där det?

Nej, det gör de inte!

Eller om det är jag som inte fattar.

För visst är det några som visar intresse.

Dock ingen som jag blir intresserad av tillbaka.

Jag vet vad jag vill ha och jag är inte beredd att kompromissa.

Men håll med om att det är ett slöseri att en sån här go’bit får gå lös?

Ja, alltså det regnade på mig så det var ingen vidare snygg frisyr jag hade i dag. Men jag kände mig söt ändå. Bara en sån sak.

Jag vill inte!

Det är dags att öva igen.

Det vill säga gå på dejt.

Så naturligtvis vaknade jag med en finne på näsan, har inget att sätta på mig och ute regnar det.

Nåja.

Det är bra att öva och vi har iallafall inte bestämt att vi skulle ta en promenad.

Men egentligen vill jag inte.

Det är nog något fel på mig.

Kräsen, jag?

Jag fick lite tid över sist jag var i Köpenhamn.

Blev tvungen att vänta på en kollega för att komma vidare i en arbetsuppgift och det var ingen idé att börja med något annat eftersom kollegan kunde komma när som helst.

Så då la jag upp en profil på en dejtingsajt.

Först hade jag inte tänkt betala utan bara kika lite på utbudet.

Så att säga.

Blev positivt överraskad av att det verkade finnas en hel del på den sajten som inte också figurerat på de övriga.

Och när jag fick besked om att inte mindre än 92 stycken lagt till mig som favorit bestämde jag mig för att bli betalande medlem.

Tänkte att det väl borde finnas några stycken bland dem som jag kunde gilla tillbaka.

Nu är det 104 stycken som lagt till mig som favorit.

Av dem är det tre som jag tycker är intressanta.

Två av dem mailar jag nu med.

Jag kan inte låta bli att undra hur stora oddsen egentligen är att jag ska gilla dem i verkligheten också.

Jag börjar ju känna mig rätt luttrad.

Och jag har insett att jag nog är mycket nöjd med mitt liv och därför väldigt kräsen.

Men det vore ju kul om det plötsligt hände.

Vilket påminner mig om att jag har en Triss-lott i plånboken…

Vad ska jag svara?

När jag nu ändå börjat dela med mig lite av det här med mitt dejtande kan jag ju passa på att be om råd.

I morse hade jag fått ett meddelande från en äldre gentleman (67 måste väl räknas som äldre?).

God morgon tjejen! Du är snyggast utan glasögon!
Jag har fixat till bilden lite för att inte hänga ut personen i onödan.

Men frågan är vad jag ska svara?

  1. Du skulle se mig utan kläder!
  2. Tack, du är snyggast i solglasögon och hatt.
  3. En annan fördel för dig är förstås att om jag tar av mig glasögonen så ser jag inte vilka dumheter du skriver…

Var jag för elak nu?

Jag svarade ändå ett artigt ‘Tack, men nej tack. Lycka till.’ till en 23-åring som snällt och försynt frågade om jag kunde tänka mig ett icke-seriöst äventyr med en yngre man.

Det är väl bara det att jag tycker att en 67-årig man skulle kunna komma på något mer välformulerat.

Vad skulle ni svara?

Kompromisslös

Som någon kanske listat ut var jag på en dejt i går.

Ibland känner jag att jag skulle vilja skriva mer om det.

Om dejtandet.

Sökandet efter någon att få dela mitt liv med.

Problemet är ju bara att jag vill ha en öppen blogg, inte kontrollera vem som läser.

Och då kan det kännas lite känsligt att skriva för mycket.

Men jag funderar lite (ganska mycket) på det där; hur det kan vara så svårt att träffa någon.

Cissi föreslog att männen kanske känner av att jag så gärna vill bli kär att de drar öronen åt sig.

Vilket är intressant för jag är egentligen inte det minsta desperat, i själva verket är jag helt kompromisslös: Det ska kännas rätt eller så får det vara.

Som mannen jag träffade i går.

Det var vår andra dejt, han ser bra ut, är smart och rolig och lättpratad, läser mycket, tycker om musik och är konstnärlig och social.

Men jag får inte de rätta känslorna och då kan jag inte fejka det.

Och även om det skulle kännas rätt, om den fysiska attraktionen fanns där; vad skulle krävas för att jag skulle vilja släppa in någon på riktigt i mitt liv igen?

Jag har aldrig varit en sådan som kan ge 100% av mig själv till någon.

Jag vill heller inte vara någon annans anledning att leva.

Jag vill ha hög prioritet, ja, men jag vill inte vara ansvarig för någon annans lycka eller ha 100% av deras uppmärksamhet och tid.

Lika lite som jag förväntar mig att någon annan ska göra mig lycklig eller ge mig all deras tid.

Men jag vill träffa någon att göra roliga saker med, ha förtroliga samtal med, vara nära, få somna med och vakna med, kanske inte alla nätter men ofta, någon att bli kär i som är kär i mig tillbaka.

Så jag fortsätter leta.

Men jag fortsätter också vägra kompromissa.

Bra övning, nästa övning

Jodå, det var bra övning att gå på dejt.

Och riktigt trevligt.

Nästa övning är att lära mig att säga vissa saker. Till exempel:

Det här fungerar inte för mig

 

Jag vill…

 

Jag behöver…

Och det har inget med gårdagskvällens dejt att göra.

Det var ytterst civiliserat och ömsesidig respekt rådde.

Men — kanske på grund av det — det var inte särskilt passionerat.

Från något håll, tror jag.

Jag är glad ändå.

Nu är det långhelg!