Fatta att jag körde in en tå i ett stillastående objekt här i lägenheten nu igen?
Den här gången var det stegpallen i köket som blev mottagare av en ganska våldsam tåflirt.
Det känns inte som om det var lika illa den här gången, även om jag hoppade och svor lite just när det hänt.
Och jag växlar iallafall fot mellan gångerna.
I större delen av mitt vuxna liv har jag gått upp och ner i vikt. Mest upp.
Sist jag gjorde en ansträngning att gå ner i vikt, och lyckades gå ner 5-6 klädstorlekar slängde jag alla byxor i stora storlekar.
Och höll faktiskt den nya storleken i flera år.
Tills jag träffade Steven. Och samtidigt köpte bil. Och samtidigt fick det lite jobbigt på arbetet.
Då började jag sakta men säkert gå upp i vikt igen. Och jag hade absolut ingen ork att försöka ta tag i det.
Men jag tänkte förstås hela tiden att jag skulle gå ner i vikt igen, när jag blev tvungen att köpa byxor i en större storlek.
Så alla byxor i de olika storlekar som inköptes sparades i klädkammaren. Till det lades på sista tiden byxor som jag köpt utan att prova som visade sig vara för små.
Nu planerar jag att sakta men säkert arbeta mig ner i byxhögen, storlek för storlek.
De här första tre veckorna har jag regelbundet provat ett par grå byxor av cargotyp som visserligen inte formellt är mindre i storleken men som jag aldrig kunnat få på mig.
I morse fick jag på mig dem. Jag har haft på mig dem hela dagen.
Nu gäller det att leta fram ett nytt par att använda som målsättning för den närmaste framtiden.
Det har varit en lång dag i dag. Bra, men lång.
Direkt efter jobbet åkte jag hem till en kollega som ska sluta hos oss.
Han bjöd på grillat och det var mycket trevligt på alla sätt.
Bilresan hem gick också snabbt och bra.
Men när jag svängde in på min gata hemma i stan var det en bil som precis höll på att fickparkera på gatans sista lediga plats.
Därefter följde cirka trettio minuters cirklande i kvarteren häromkring.
Det fanns inte ens olagliga platser att tillgå.
Jag började misströsta.
Men så plötsligt lämnar en bil en parkeringsplats precis när jag kommer.
Det blev en liten promenad hem, men tänk att man kan bli så tacksam för så lite.
Nu har jag äntligen gått igenom böckerna från bokyllan i vardagsrummet. Sorterat bort de som blivit för skadade av vattnet för att spara. En kasse full blev det, jag har inte orkat räkna exakt hur många men det blir väl nästa projekt. Att lista dem så att jag kan skaffa nya exemplar.
Om det går. En av de förstörda böckerna är en guidebok över Los Angeles skriven av Louise Boije af Gennäs som det inte verkar gå att få tag i längre. Jag inser att den säkerligen är inaktuell vid det här laget, men för mig är den ett minne från min första, och hittills enda resa till Los Angeles.
Resten av böckerna har jag nu ställt tillbaka i bokhyllan i färgkoordinerad ordning. Jag är inte riktigt säker på om det är min stil. Men nu får det stå så här ett tag. Böckerna känns som många fler när de placeras utanför bokhyllan och sedan ska sorteras och ställas tillbaka igen.
För andra lördagen i rad har jag ägnat mig åt sociala aktiviteter. Jag känner att det är något jag gärna skulle göra till en vana. Även om det inte är helt lätt att kombinera med viktväktandet.
I kväll har jag och Steven varit hos min bror och hans familj ute på Ingarö. De har ett mycket fint ställe där ute, med en huvudbyggnad som de renoverade direkt vid inköpet för ungefär tio år sedan.
Ända sedan i våras har de arbetat hårt med att renovera några av de övriga byggnaderna som fanns på tomten. Det var första gången jag såg dem efter att det arbetet inletts och det var fantastiskt imponerande att se hur mycket de åstadkommit.
Sedan ägnades kvällen åt god mat och dryck och stimulerande samtal. De åttaåriga brorsdöttrarna var på ett glimrande humör och hade också ordnat en mycket smaskig efterrätt.
Men om det inte vore så illa om jag ville göra sociala samkväm till en vana efter två sådan i rad på lika många lördagar är det värre att det är andra gången på en vecka som jag äter på ett olämpligt sätt. Det kan jag verkligen inte göra till en vana om jag ska gå ner i vikt.
De resterande tre dagarna på min viktväktarvecka blir det till att vara mycket strikt med ätandet. Något jag är extra stimulerad att göra efter i kväll. Min bror insisterade nämligen på att jag borde börja cykla, att det skulle få mig att gå ner i vikt snabbare än att kontrollera ätandet.
Så nu har vi en liten tävling för att se vad som är effektivast; cykling eller viktväktande. Även om vi inte bestämde något annat pris än äran tänker jag göra mitt bästa för att vinna.
Det händer förresten otäcka saker där uppe i Norrbotten.
Under natten var det något främmande väsen som tog sig in i mitt rum och förvandlade utsidan av mina lår till en topografisk karta över månen.
Eller så var det bara en alldeles för sanningsenlig helspegel i kombination med ett alldeles för starkt ljus.
De senaste dagarna har jag tillbringat i Pite Havsbad. Efter den försenade flygresan åkte vi buss i en dryg timme i hällande regn innan vi kom fram. Området har byggts ut en hel del sedan jag var där som barn.
Hotellet är utbyggt och har nu också ett äventyrsbad, ett spa och en konferensanläggning komplett med en stor kongressal. Det fanns ett nytt stugområde, en stor klätteranläggning för barn, affärer, kaféer, olika restauranger och någon slags tivoliområde.
Fast nu var förstås det mesta stängt, något som alltid ger ett något sorgligt intryck. Men jag tror Pite Havsbad kan vara ett riktigt trevligt ställe för en barnfamilj att vara på under sommaren.
Vi hade det riktigt trevligt vi med även om det vare sig var sommar eller särskilt fin höstväder. Gårdagskvällen avslutades med middag och fest i en stor kåta där det fanns tända ljus överallt och två levande eldar. Efter en god middag som serverades på små brädlappar spelade ett liveband i flera timmar och vi sjöng med och dansade på gräsmattan.
I morse var det många som var lite svaga. Själv luktade jag fortfarande som en majbrasa och hittade sot i öronen. Och längtade hem. Och det var många timmar kvar tills jag äntligen skulle vara hemma.
Den här gången gick inte bara flyget i tid, vi landade innan tidtabell så jag var tillbaka i stan innan sju. Sedan fick jag förstås leta parkeringsplats ett bra tag. Men jag är glad att få ha gjort ett återbesök i Pite Havsbad och funderar faktiskt lite på om det inte skulle vara kul att åka dit någon sommar.
Jag har varit ute och flugit i dag.
Till Luleå.
Med Europas punktligaste flygbolag.
När vi skulle ha varit framme hade vi inte lyft från Arlanda ännu.
Men jag är glad att de tog sig tiden att byta de trasiga däcken på landningsstället.
Jag kommer ju hellre fram för sent hel och hållen.
Än att planet landar i tid men kraschar.
Jag har tagit en semesterdag i dag. Det är en massa saker som måste sättas i rullning både å Bostadsrättsföreningens vägnar och på grund av vattenskadan innan jag åker iväg på konferens i morgon.
Så jag försöker få tillstånd telefonsamtal. Men vart jag än ringer måste jag knappa mig igenom en serie av olika menyval. Först får jag fyra olika alternativ som det inte är så svårt att välja mellan. Sedan får jag tre nya alternativ där jag egentligen inte tycker att något passar in på det jag vill. Så jag väljer det som jag tycker passar bäst.
Och får veta att de som handlägger den typen av ärenden har telefontid mellan 14.30 och halv tre. Typ.
Så jag provar igen. Med nya knapptryckningar. Och får samma resultat. Jag ger mig tusan på att hur man än trycker hamnar man i samma telefonkö. Det är bara ett trick, de håller en upptagen med att lyssna på menyval och trycka in siffror för att få det att kännas som om man inte väntar så länge.
Jag får väl erkänna att tån inte är blå. Den är mer röd-lila. Men ont gör den. Och svullen är den faktiskt även om det är svårt att se på bilden.
