Pest eller kolera

Jag är ensam hemma igen den här helgen. Den här gången var det inte mitt förslag utan av andra anledningar som Steven och hans dotter åkte till Stevens pappa.

Det hade varit trevligt om det funnits något bra att se på tv. Något jag helst inte redan sett flera gånger.

Vill jag titta på Sveriges Radios tevekanaler kan jag välja mellan pest eller kolera. Förlåt, jag menar Melodifestivaldeltävling eller OS.

På de övriga kanalerna verkar det vara mest repriser av repriser. Någon kanal visar en visserligen bra, men ganska tung och deprimerande film som jag dessutom redan sett.

Jag tror jag plockar fram jobbdatorn och arbetar lite.

Sökes: Tålamod

I dag tappade jag tålamodet på jobbet. Jag tappar ofta tålamodet och jag blir lika besviken på mig själv när jag gör det.

Egentligen är det ju inte det faktum att jag tappar tålamodet som känns som ett nederlag. Det är det faktum att jag inte kan låta bli att visa att jag tappat tålamodet.

Det händer inte alltid. Med barn klarar jag oftast att hålla mig i schack. Men med vuxna kan det vara svårare.

Speciellt kollegor. Jag förväntar mig en viss kompetens och hängivenhet. Det är ändå människor som får betalt för att fylla en funktion och genomföra vissa arbetsuppgifter.

Jag inbillar mig gärna att jag är rättvis i mina bedömningar, men jag skulle ändå önska att jag kunde hålla masken bättre. Sitta där med ett neutralt ansiktsuttryck, möjligen något glasartad blick och låta folk prata på samtidigt som jag planerar nästa semester inne i huvudet.

Det är iallafall vad jag tror han gjorde som jag tappade tålamodet med idag när jag försökte förklara en sak. Och han kände sig säkert inte som en otrevlig häxa med krokig näsa och vårtor efter vårt möte.

Men det gjorde jag. Jag söker därför tålamod. Jag är beredd att betala bra.

Kartnörd

När min mamma var liten ville hon bli kartritare. Jag vet inte om jag varken varit eller är så fascinerad av kartor även om jag tycker att de kan vara både vackra och användbara.

I går precis innan jag skulle gå och lägga mig såg jag den här reklamfilmen:

Det var inte första gången jag såg filmen, men den här gången kunde jag inte låta bli att gå in på Eniros hemsida och påbörja jakten på 1/2 kilo rent guld.

I mer än en timme följde jag ledtrådar, använde flera olika av Eniros kartfunktioner;  vägbeskrivning, rita&mät, gatuvy och utsikt för att nämna några.

Vissa av ledtrådarna var hyfsat lätta att följa, andra löste jag mer med hjälp av min envishet än skicklighet. Men jag var fast i jakten och kom fram till den här etappens slutstation.

Det betyder nog inte att jag blivit kartnörd utan har mer att göra med att jag inte kan motstå ett mysterium. Men bra gjort av Eniro, tycker jag. Jag har upptäckt en hel del roliga funktioner hos dem och kommer säkert använda deras sidor oftare nu.

Jag ser fram emot etapp två. Undrar hur mycket 1/2 kilo rent guld är värt egentligen?

Road rage the Swedish way

Vi kanske inte skjuter ihjäl folk så ofta för att vi blir arga i trafiken, vi svenskar. Men arga blir vi.

Alla hanterar sin ilska olika. De flesta är nog som jag; muttrar och pratar högt för sig själva inne i egna bilen, kanske klappar till ratten lite. En del tar det något längre; blänger, gör fula handgester, blinkar och tutar.

Men i dag såg jag en bilist som gick ytterligare ett steg längre.

Jag tror jag skrivit förut om återvändsgatan där min arbetsplats ligger. Den där det finns både ett hotell, ett åkeri och ett bussgarage för SL-bussar. Vissa tider kan man få stå i kö ganska länge bara för att få komma ut från vår lilla gata på den större vägen som den mynnar ut till.

Så var det när jag skulle åka hem i dag. Kön började egentligen en bit bortom utfarten från min arbetsplats, en bil vägrade släppa ut mig men efter den blev jag snällt insläppt i kön. När kön kom till infarten till nästa fastighet var jag lite disträ så jag råkade köra fram så att jag blockerade infarten till den.

En skåpbil modell större, märke Mercedes svängde aggressivt från andra sidan gatan till den stod bara några centimeter från min bil för att få mig att förstå att den minsann skulle in där. Föraren blängde på mig också.

Jag reagerade inte mer än att jag backade så att han kunde komma förbi. Jag borde ju inte ha blockerat infarten, det förstod jag.

Kön kröp framåt och när bilen framför mig var vid utfarten från samma fastighet var samma skåpbil redan där och ville ut i kön. Föraren var uppenbarligen på dåligt humör och bajsnödig för han skulle ut på en gång.

Men hon i bilen framför mig, hon som inte ville släppa in mig heller, släppte inte in honom. Han körde ut så att hans skåpbil nästan nuddade hennes och när kön visade sig stanna till helt öppnade han dörren och hoppade ut.

Han skyndade bort till hennes förardörr, slet upp den och röt åt henne. Sedan slängde han igen dörren samtidigt som han ropade: Jävla kärring!

Jag kunde inte hålla mig så jag öppnade fönstret och frågade honom vad som gav honom rätten att ha så mycket mer bråttom än oss andra i kön?

– Jag sa bara att blixtlåsprincipen gäller, sa han då.

Vilket ju inte var sant. Även om det varit sant så kan jag ju förstå den stackarn i bilen före som redan suttit i kön i säkert nästan 10 minuter medan han ju faktiskt bara svängt in till en fastighet lite snabbt och sedan ville ut igen. Och han hade säkert blivit insläppt av bilen bakom.

På sätt och vis är jag lite glad att han var som han var. Det gjorde en annars otroligt långtråkig väntan till en spännande upplevelse. För han sköt henne i alla fall inte. Det hade varit tragiskt och otäckt. Nu var det mest överraskande och lite komiskt.

Road rage the Swedish way. Arg men med en ganska lagom reaktion.

Förresten hade han rätt om blixtlåsprincipen. Det är blixtlåsprincipen som gäller. Särskilt om det är jag som vill in i en kö eller ut i en korsning.

Säkerhetsgrepp för tv

Steven tittar på OS på den andra teven.

Eller jag trodde åtminstone att han tittade på OS på den andra teven.

Men när jag gick förbi på vägen till badrummet insåg jag att han sov framför OS.

Jag undrar hur mycket jag skulle kunna spara på elräkningen om det fanns ett säkerhetsgrepp för tv-apparater.

Något som Steven måste hålla i för att teven skulle vara igång.

Så att teven skulle stängas så fort han somnar.

Men jag ger mig sjutton på att han skulle vakna på en gång om teven blev tyst.

Någon annans problem

Det finns ett flertal aspekter av mänskligt beteende som jag inte kan låta bli att fundera över då och då. Bland annat undrar jag mycket över vår tendens att intala oss själva att saker är någon annans problem.

Jag gjorde mig ju på sätt och vis skyldig till det själv i går kväll när jag lämnade soppåsen nedanför sopnedkastet även om jag hade avsikten att faktiskt själv ta bort den.

Den här förmågan att inte se meningen med att tänka lite längre än ens eget behov ser jag omkring mig hela tiden. Jag tänkte på det nu sist när jag flög hem från Oslo.

Passagerare som nonchalant slängde upp sina kabinväskor i bagagehyllan, lade dem lite slarvigt på snedden och lastade sedan in sina Tax-Free-påsar och ytterkläder runt omkring. De fick hyllan att verka helt fullpackad trots att det, om lite tanke lagts bakom skulle funnits plats för mycket mer.

Och det klassiska på flygplan är förstås hur de passagerare som ska sitta på platser långt fram går på planet först trots att flygpersonalen förklarat att det är många som ska ombord och bett att endast de med platser långt bak ska gå på först.

Som medlem i Bostadsrättsföreningens styrelse måste jag också kämpa mot denna typ av beteende. Jag vet inte hur många gånger vi till exempel skrivit i vårt nyhetsbrev om vad som får och inte får lämnas i grovsoprummet. Vi har till och med satt upp information på dörren till grovsoprummet som inte går att missa.

Ändå lämnas ständigt just den typ av saker i grovsoprummet. Speciellt påtagligt är det när någon flyttar härifrån. Då finns det uppenbarligen ingen anledning att fundera på vad som får och inte får lämnas; in med allting man inte vill flytta med sig bara. Eftersom man flyttar är det ju verkligen inte deras problem längre.

Det här beteendet är ju också mycket vanligt förekommande i Stockholmstrafiken. Att envisas med att kör ut i en korsning för att man har grönt trots att det är uppenbart att man kommer bli stående i korsningen och blockera när den korsande trafiken får grönt. Och så vidare.

Men värst tycker jag ändå att det är när jag stöter på det här på min arbetsplats. När man vänder sig till någon med en fråga som faller inom deras ansvarsområde, men den personen inte kan svaret på en gång och reagerar med att bolla frågan vidare. Till en person som i sin tur bollar frågan vidare. När man låter ett projekt bli vilande för att man inte enkelt får fram den information man behöver.

Idag slutförde jag och en kollega ett projekt som varit pågående i drygt ett och ett halvt år. Vi tog på oss det för en vecka sedan och genom att vägra ge upp, leta rätt på och personligen ansikte mot ansikte fråga de kollegor som faktiskt tog sig tiden att leta fram de fakta vi behövde har vi nu löst något som egentligen inte var vårt problem.

Annat än att det var företagets problem. Ett problem som ingen annan velat ta på sig fullt ut tidigare. Jag är otroligt stolt över mig själv och de av mina kollegor som tog tag i den här surdegen och rodde den i hamn. (Jag är en rackare på blandade metaforer också.)

Samtidigt är jag livrädd för att bli den som får alla såna här projekt på mitt skrivbord. För det jag önskar mest av allt är ju att utveckla en egen förmåga att tycka att allting är någon annans problem.

Blandad måndagskompott

Dagen började bra. Ingen ny plogvall och även om bilen lät lite tveksam startade den på första försöket. Jag kom ihåg att koppla ur antispinnsystemet så jag tog mig ur parkeringsplatsen och uppför den backe jag stod i utan problem.

Eftersom jag åker mot pendlingstrafiken hade jag heller inga problem att komma till jobbet även om det var riktigt halt. Himlen var klarblå och solen sken. Det var omöjligt att inte tycka att det ändå är väldigt vackert med kalla vinterdagar smyckade med ren vit snö.

Andra hade det dock tuffare. Några kollegor satt i timmar i bilköer eftersom all trafik på tunnelbanestreckor över jord var inställd. Vissa kollegors bilar vägrade starta. Den kollega som skulle komma från Göteborg för att ha möte bland annat med mig blev mer än två timmar försenad.

När hon väl kommit hade vi ett mycket givande möte och det blev en bra arbetsdag. Det gick också bra att komma hem, även om jag sladdade och slirade in på den parkeringsplats jag hittade och är lite nyfiken på om jag kommer kunna ta mig ut i morgon.

Klockan 19 var det möte med Bostadsrättsföreningens styrelse. Jag tog med mig soppåsen för att slänga i sopnedkastet i porten, men när jag kom dit hade någon tejpat över luckan med en tidningsartikel om sopåkarnas beslut att följa arbetsmiljölagstiftningen till fullo.

På tidningsartikeln hade någon skrivit upp var Stockholms stad ställt upp container för oss att slänga våra sopor i. Jag skulle ju önska att de såg till att röja undan snön istället, men jag är ju bara en vanlig medborgare och ingen politiker så vad vet jag.

Jag kunde inte gå iväg med soppåsen på en gång eftersom jag var på väg till vår ordförande och jag kunde inte heller gärna ta med mig en soppåse hem till honom. Så jag ställde påsen nedanför sopnedkastet och tänkte att jag tar hand om den efter mötet.

När jag var på väg därifrån hinner en granne som precis kommit in ikapp mig.

– Tror du inte att någon redan hunnit ställa sopor under sopnedkastet, sa hon, trots att det finns information om vart man kan slänga dem på luckan?

Det fick jag ju erkänna att jag trodde på.

– Det var jag. Jag ska på styrelsemöte och tänkte slänga soporna på vägen. Jag lovar att ta hand om dem efteråt.

Hon var vänlig och accepterade min förklaring. Men när jag kom ner i porten igen efter mötet var soppåsen borta. Hoppas den grannen som var snäll nog att slänga den åt mig inte blev för arg.

För en måndag måste jag tycka att det varit en riktigt hyfsad dag.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Igårkväll när jag skulle till ICA och handla lite passade jag på att borsta min bil ren från de cirka tre decimeter snö som täckte den. Jag insåg då att det inte skulle bli alldeles enkelt att komma ut från min parkeringsplats när jag ska till jobbet på måndag.

Min bil var nämligen inplogad. Och plogvallar är inget man bara kör över, knappt ens med fyrhjulsdrivet och absolut inte med en söt liten framhjulsdriven S-40. I plogvallar är snön som armerad till snudd på betong med grus och sand. Även om den nu var täckt i ett lager vacker, vit nysnö.

Så i dag var det dags för mig att ägna mig åt vintersport. Beväpnad med spade närmade jag mig min bil. Och insåg att den igen var täckt med snö. Runt om mig såg jag andra vintersportare; föräldrar och barn med pulka och plötsligt åkte en kvinna förbi nerför backen på skidor.

Men jag skulle alltså skotta bort plogvallen utanför min bil. Lite drygt en och en halv timme tog det. Sedan borstade jag av bilen igen, omväxlande höll jag borste i höger och vänster hand för nu var jag rejält mör i armarna. I ansiktet hade jag samma färg som ett mycket moget granatäpple.

Jag tyckte att jag tagit till en snöförebyggande åtgärd när jag vikit upp jeansen, men det var mer snö än jag föreställt mig och jag hade snö nästan ända upp på låren.

Men jag var nöjd med mitt dagsverke. En rejäl snöhög hade jag skottat upp bakom min bil. Många bilar passerade medan jag skottade, en äldre man gav mig glada hejarop när han gick förbi med sin matkasse. Han skulle ha hjälpt mig, sa han, om han inte varit tvungen att gå hem och ta hand om maten.

Jag kände mig glad och stolt över mig själv så när jag såg en stackare stå och försöka gräva bort plogvallen vid sin bil med händerna lånade jag honom min spade.

Tyvärr stod jag nog lite stilla då medan jag väntade på att han skulle bli färdig och blev lite kall. Nu sitter jag uppkrupen i soffan och känner mig lite frusen. Men jag är otroligt glad att jag gjorde det här idag och inte trodde att jag skulle göra det lite snabbt innan jag ska åka till jobbet i morgon.

Ensam hemma

Jag är en hemsk människa. Jag mer eller mindre tvingade Steven att ta sin tonårsdotter med sig och åka till Stevens pappa norr om Uppsala.

Dottern var nog bara glad eftersom hon har sin pojkvän däruppe. Steven däremot kanske inte tyckte att det var det roligaste han kunde tänka sig. Att ge sig ut och köra när det var ovädersvarning.

Men jag kände en sådan längtan efter kravlöshet och lugn och ro. Jag hade ju precis gått i  mål med det arbete som i princip tvingat mig att arbeta dygnets alla vakna timmar, och vissa timmar när jag borde ha sovit, när tonårsdottern plötsligt damp ner här.

Jag vet att hon egentligen inte kräver så mycket, men jag kan inte hjälpa att jag känner pressen att det ska ordnas minst frukost, lunch och middag. Och gärna konversation och stimulerande aktiviteter. Jag är helt enkelt inte i form för det. Jag vill ta igen mig, återvinna den energi jag slösat alltför länge på att arbeta för mycket.

Så direkt Steven kommit hem från sitt arbete i går fick han packa och ta dottern med sig och åka iväg igen. Jag kände hur min puls gick ner direkt de stängde ytterdörren bakom sig.

Sedan dess har jag poppat popcorn, zappat bland tevekanaler med inget intressant att titta på (inget OS-fan), ätit mikrovågugnsmat från 7-11, lämnat saker framme på diskbänken och sovit med sovrumsdörren öppen. Fatta vad skönt det är att sova med sovrumsdörren öppen!

I morse fortsatte jag på samma tema och gick på toaletten utan att stänga dörren. Jag skippade frukosten och åt äggmackan till lunch istället. Jag njöt av att allt som fanns i kylskåpet kvällen innan fortfarande fanns kvar och struntade i att diska stekpannan på en gång.

Nu ska jag slänga lite kläder omkring mig i hela lägenheten, läsa en heminredningstidning och fundera ut något riktigt dekadent att äta till middag. Sedan är jag kanske redo att ringa Steven och säga att jag saknar honom. Men han får ändå inte komma hem förrän imorgon.

Fear the Worst av Linwood Barclay

Tim Blakes tonåriga dotter Sydney bor hos honom över sommarlovet. Förra sommaren arbetade hon hos samma Hondaåterförsäljare som Tim själv. De insåg dock att det var lite mycket att både bo ihop och arbeta på samma arbetsplats så i år har hon istället skaffat sig jobb i en hotellreception.

Men en kväll när Sydney inte kommer hem och Tim åker till hotellet för att fråga efter henne får han veta att hon aldrig arbetat där. Nu börjar en desperat tid för Tim när han försöker förstå varför Sydney ljugit för honom och varför hon försvunnit. När han efter en tids sökande inser att några synnerligen otäcka människor också letar efter Sydney förstärks visserligen hans förhoppning att hon fortfarande är i livet men hans sökande blir ännu mer desperat.

———————————-

Linwood Barclay är ytterligare en författare som tycks ha hittat en nisch och visat sig vara en mästare inom just denna nisch. Hans böcker handlar oftast om vanliga människor som plötsligt råkar ut för och måste hantera något väldigt ovanligt och otäckt.

Böckerna är otroligt spännande, jag får samma känsla av hjälplöshet på gränsen till panik som till exempel i Hitchcocks ”Mannen som visste för mycket”. Huvudpersonen upplever ofta att han får bristande hjälp från polisen och ofta blir han till och med själv misstänkt och dessutom jagad av polisen själv.

Barclay skriver också väldigt skickligt och tar sällan till några uppenbara knep för att hålla läsaren fången. Som läsare vet jag aldrig mer än huvudpersonen och upplever heller inte att jag inte fått veta viktig information som huvudpersonen visste.

Om jag har någon invändning mot böckerna skulle det dels vara att de är väldigt amerikanska – det är mycket våld och det förekommer i princip alltid vapen – och dels att de ofta slutar med ett extremt crescendo som åtminstone för mig betyder att huvudpersonen har många problem kvar när boken är slut.

Men jag rekommenderar mer än gärna den här, eller någon av Linwood Barclays tidigare böcker, No Time for Goodbye och Too Close to Home, till de som vill ha en välskriven, spännande bladvändare.

Linwood Barclays officiella hemsida

Kabusa Böcker har gett ut No Time for Goodbye på svenska som Utan ett ord