Omöjliga ekvationer

Jag ska snart åka till Köpenhamn. Jag ska bara var där till tisdag så jag har bestämt mig för carry-on-packning. Fast det spelar ingen roll för det är ju vissa saker man måste ha med sig även om det bara skulle handla om en natt borta.

Tandkräm, eye-make-up-remover, hudlotion, underlagskräm och deodorant. Och eftersom det är två nätter behöver jag schampoo, balsam och något slags hårfix som jag inte är säker på vad det är men måste ha.

Varje enskild förpackning får innehålla högst 100 cl och alltihopa måste tillsammans rymmas i en enliterspåse. Jag har redan gett upp om att få med mig min parfym, men har ändå problem att få den här ekvationen att gå ihop.

För jag kan ju inte ändra mig och bestämma mig för att packa för att checka in mitt bagage. Det vore alldeles för enkelt.

En höstlördag

Dagen började spännande. Med tid i tvättstugan.

Sedan en liten promenad i höstvädret som slagit om och bjöd på blå himmel och sol.

Vi gick till vårt stamställe Bönor&Bakat och åt en lördagslunch. Den här gången kunde vi lägga beslag på sofforna och där satt vi och njöt vår lunch medan dagen mulnade på igen.

Väl hemma igen dokumenterade jag gården i höstskrud med en kamera som insisterade att jag blivit darrhänt.

Sedan la jag upp godiset vi köpt utifall att det kommer några amerikaniserade barn och ringer på. Är man bacillofob, och det är jag, måste det vara godis i omslagspapper. Vilket betyder att bortsett från de salta patronerna som Steven gladeligen kommer att äta upp kommer det säkert finnas godis i vårt skafferi en lång tid framöver.

Därefter trollade Steven fram Sex & the City 2 som jag på något sätt lyckats undvika att se tills nu. Soligt, färgglatt, ytligt och roligt och perfekt för en grå lördagseftermiddag. Och vem vet vad som kommer att hända under kvällen. Steven har lagt in några Lottorader så innan kvällen är slut kanske vi bokat vår egen resa till Abu Dhabi.

What a difference a day makes

I går morse försov jag mig och hade ingen egentlig lust att åka till jobbet. Vilket var synnerligen olämpligt eftersom jag hade ett möte inbokat på morgonen. Men när jag väl vaknat och kommit iväg kändes det inte så tokigt eftersom det var ett strålande höstväder ute.

I morse vaknade jag innan halv sju och kunde inte somna om. Jag hade huvudet fullt av tankar kring en excelrapport jag jobbat med och ville hoppa upp ur sängen och starta jobbdatorn och sätta igång. Vilket var synnerligen olämpligt eftersom lördagar är en av de få dagar då man kan få sova lite längre och inte förväntas jobba. Och dessutom var det grått och trist väder ute så att kliva upp ur sängen kändes totalt onödigt.

Ännu en Sherlock Holmes

Jag gillade verkligen Sherlock Holmes-filmen med Robert Downey Jr och Jude Law. Jag hade inga problem med den mer fysiske Holmes och den smarta och tuffe Doktor Watson.

Nu har BBC tagit ännu ett steg i nyskapandet av Sherlock Holmes. En Sherlock Holmes som lever och verkar i nutid. Med datorer och sms.

Doktor Watson har precis kommit hem efter att ha arbetat som krigsläkare i Afghanistan. Han letar bostad och hittar Sherlock Holmes. Deras första fall tillsammans blir En studie i rosa, en rad mord som arrangerats som självmord.

Jag har redan hört flera positiva omdömen från vänner i både Storbrittanien och USA och ser fram emot att själv se serien. SVT har köpt in den och planerar visa den i februari 2011.

Kopplat till serien finns en hemsida där Sherlock Holmes lägger ut gåtor för den som vill öva upp sin egen slutledningsförmåga. Personligen tyckte jag inte att den var så bra som jag hade hoppats.

Doktor Watson har förstås en egen blogg.

Malin Krutmeijer har skrivit om serien i Aftonbladet.

Kategorier TV

8 minuter

Varje torsdagseftermiddag är det tid för städning av min gata. Då råder totalt parkeringsförbud på hela gatan. Så här ser det ut åtta minuter efter att parkering blivit tillåten igen.

Kollegorna kan tycka att de har det stressigt för att de helst ska hämta barn på dagis före en viss tid. Deras barn kommer iallafall med all säkerhet inte att snappas upp av någon annan om föräldern kommer tio minuter för sent.

Annat är det när man behöver parkeringsplats i Birkastan.

Jag skämtar bara när jag jämför med att hämta barn på dagis. Jag har förstått att man kan få utstå både det ena och det andra om man är bara några minuter försenad till upphämtningstiden.

En småaktig superhjälte

När jag satt i köerna in mot Roslagstull tänkte jag att jag ville vara en superhjälte. En flygande trafikpolis med spikskor som skulle studsa upp och ner på taken på de bilar som byter fil bara för att smita förbi och tränga sig tillbaka in i den fil de kom ifrån.

Men jag är ju ingen superhjälte så jag sitter istället i min bil i den långsammaste filen, gnisslar tänder och gallskriker inne i huvudet:

Släpp inte in honom, släpp INTE in honom, åh grrrrr.

Och om jag hade varit superhjälte och kunnat flyga hade jag ju inte behövt bekymra mig om bilköer och hade säkert flugit runt för att rädda människor i äkta nöd istället.

Det sagt vore det kanske inte så dumt om det fanns några småaktiga superhjältar som kunde hjälpa oss vanliga dödliga med vardagsproblem. Som själviska medtrafikanter som förstör trafikrytmen för alla.

Gränsen mellan personligt och privat

Vissa dagar blir det inget blogginlägg trots att huvudet är fullt av funderingar. Jag lyckas inte alltid, men jag försöker dra gränsen mellan personligt och privat.

Men ibland önskar jag att jag hade en helt anonym blogg. För även privata funderingar kan behöva vädras ut för att inte fastna i skallen och orsaka kortslutning.

Dags för en gammadags dagbok kanske.

Innocent av Scott Turow

Rusty Sabich har fyllt 60 år. Professionellt står han på toppen, han är domare och på väg att utnämnas till Högsta Domstolen. Privat känner han sig gammal och när han inleder en affär med en yngre kvinna börjar han, även om han inser att just det förhållandet inte kan leda till någon annan typ av relation, ifrågasätta sitt äktenskap till Barbara.

Barbara är den mest intelligenta människa Rusty någonsin träffat, men hon är bi-polär och numera ytterst obenägen att lämna huset. Hon lever för och vid sin dator. Och för deras son Nathaniel, som också visat tecken på att ha depressiva perioder.

För 20 år sedan stod Rusty anklagad för mordet på sin dåvarande åklagarkollega Carolyn Polhemus. Åklagare i fallet mot Rusty var Tommy Molto. När Barbara plötsligt dör står Rusty och Molto åter mot varandra i en rättssal – Rusty är åtalad för mord igen.

——————————-

Jag tyckte att Presumed Innocent (Misstänkt) var en fantastiskt bra bok. Det blev också en riktigt bra film, Misstänkt för mord, med Harrison Ford i rollen som Rusty Sabich. Det finns avgörande information från den boken som aldrig uttalas i den här boken, men som vilar som en ande över hela handlingen.

Scott Turow är själv advokat och vid sidan av sitt författande fortfarande verksam som sådan. Hans böcker är mycket detaljrika och faktaspäckade, men han lyckas alltid hålla ordning och reda i sin berättelse samt vara konsekvent i sina fakta. Jag tycker att han bygger upp sin berättelse så skickligt att jag redan från början vill veta exakt vad som hänt och är uppmärksam på detaljerna snarare än överväldigad och uttröttad av dem.

I den här boken har Turow flera olika berättarröster men också överlappande tidsperspektiv. I den första delen är kapitlen märkta med en grafiskt återgiven tidslinje med olika milstolpar samt en markering som matchar rubriken till kapitlet vilken återger vems perspektiv som återges samt från vilket eller vilka datum. De senare delarna återger dagarna för domstolsförhandlingarna samt efter deras avslut, kapitlen fortfarande märkta med berättare och datum men utan tidslinjen.

Det är en komplicerad berättarteknik men jag tycker Turow lyckas. Det ger honom möjlighet att återge händelseförloppet och fakta i en takt som håller mig i fast i boken. Jag känner inte att jag undanhålls fakta men inser att det finns mer att ta hänsyn innan jag kan avgöra vad som hänt och vem som ligger bakom.

De olika berättarperspektiven ger inte bara olika perspektiv på händelseförloppet, det förhindrar att personerna i boken blir stereotypa. Jag får en djupare insikt i motivationen bakom deras agerande samtidigt som det faktum att de enbart återger vissa händelseförlopp ger utrymme för att misstänka även de som själva är berättare.

Jag rekommenderar mycket gärna den här boken. Den är nog inte för de som söker en snabbläst bladvändare men det är en av de bättre kriminalromanerna jag läst.

Scott Turows officiella hemsida

Professor Plommon i biblioteket med en ljusstake

Jag är förtjust i kriminalromaner. Några av mina första läsupplevelser i den genren var pusseldeckare. Böcker av författare som Dorothy Sayers, Agatha Christie, Maria Lang och Stieg Trenter med flera.

Nu är det inte lika ofta jag stöter på en riktigt bra pusseldeckare. I dagens kriminalromaner kan mördaren vara känd, finnas med som berättarröst – den kursive mördaren – men ändå vara okänd. Den okände mördaren kan ofta vara verkligt okänd till en bra bit in i boken då personens identitet antingen avslöjats och det som återstår är jakten och infångandet. Eller så framstår det att den okände mördaren är någon person i boken som vi redan lärt känna, frågan är bara vem.

Men i en äkta pusseldeckare får läsaren lära känna en rad personer och när någon dör är det flera som kan tyckas ha motiv. Resten av boken gäller det för läsaren att vara uppmärksam på alla detaljer och ledtrådar som kan leda till mördarens identitet. Jag måste erkänna att jag fortfarande gillar den typen av böcker.

För mig blir det lite av en tävlan mot boken, att försöka komma fram till vem mördaren är innan det blir för uppenbart eller avslöjas i boken. Problemet är att när jag tycker att jag listat ut vem mördaren är vill jag ju gärna stoltsera med det. Jag vill att någon ska få veta hur smart jag är.

Men vem ska jag berätta min teori för? Att lägga ut det i en diskussionsgrupp eller något annat forum på internet får man absolut inte göra. Bland kriminalromansfantaster är det bland det värsta man kan göra att avslöja avgörande fakta från en kriminalroman utan att tydligt märka upp det med så kallade Spoilers!-varningar.

Just nu läser jag en fantastisk bok. Den är mycket skickligt konstruerad och det är inte ens 100% säkert att det verkligen förekommit något mord. Men om det var ett mord finns det flera tänkbara mördare. Och jag tror att jag listat ut vem det är.

Fast jag är inte helt säker. Så det kanske är tur att jag inte kan skrika ut vem jag tror att det är. Personligen kommer jag inte bli besviken om jag har fel. Jag kommer bara bli ännu mer imponerad av författarens förmåga att återge detaljer och ledtrådar på ett konsekvent sätt och ändå få mig att tolka dem fel.

Nästan hemma hos mig

Lägenheten under min är till salu. Den har exakt samma yta och nästan samma planlösning. Jag har lånat bilderna från annonsen och gjort ett litet collage.

I min lägenhet finns det fortfarande en vägg med dubbeldörrar mellan köket och vardagsrummet samt en liten vägg mellan den långsmala hallen och hallen utanför badrummet. Lägenheten under är mer nyrenoverad än vår, har dusch och tvättmaskin istället för badkar. Den är också helvit. Det är inte vår. Men i övrigt är de lika.

(Det går att klicka på bilden för att se den något större.)

Det är kul att ha bilderna som inspiration till hur man skulle kunna renovera min lägenhet. Men helvitt kommer det inte att bli här. Visst ser det modernt och superfräscht ut, men det är inte min stil. Jag vill ha det mer ombonat och mysigt.