Klädernas Frankenstein

I dag har jag på mig mina nya svarta jeans.

De är nog de skönaste byxor jag köpt på mycket, mycket länge.

Och inte en enda gång under hela dagen har jag behövt dra upp dem där bak.

Ja, alltså förutom när jag varit på toaletten och dragit ner dem förstås.

Är det här alltså de perfekta byxorna?

Nej, nej och åter nej.

De är nämligen i stuprörsmodell, otroligt smala nertill.

Jag tillhör inte de som tycker att det fungerar som knep för att se smalare ut.

Tvärtom tycker jag att rumpan ser större ut än någonsin när byxbenen sitter limmade mot benen.

Men de är ju så sköna! Jag vill ha på mig dem hela tiden.

Det är nog så att jag måste bli klädernas Frankenstein.

Sy ihop överdelen från de här byxorna med benen från några andra.

Måste bara köpa en symaskin först.

Ett riktigt nybörjarmisstag

När jag åkte ner på stan i dag var jag äventyrlig och tog pendeltåget.

Och när jag efter en mycket trevlig lunch och hyfsad shoppinginsats åkte hem igen tog jag tunnelbanan.

Men eftersom jag även hade handlat en del lite tyngre saker, som tvättmedel, och hade en stor påse med lakan och handdukarsom skulle tvättas i bilen bestämde jag mig för att försöka hitta en parkeringsplats lite närmare min port.

Jag vet inte riktigt hur jag kunde tänka så fel. Söndagskvällar är ett av de tillfällen då det är som svårast att hitta parkering häromkring.

Att försöka hitta parkering här då är ett riktigt nybörjarmisstag, sånt som bara nyinflyttade och besökare ger sig på.

Till slut fick jag ställa bilen på en handikapplats — det dräller av lediga såna här — springa upp med mina kassar och direkt gå ner för att flytta bilen igen.

Jag kände mig faktiskt helt ok med det, att jag skulle ut och köra runt runt och leta parkeringsplats igen.

För det är ju min nya attityd. Att inte låta mig stressas av sånt som jag ändå inte kan ändra.

Så det var nästan lite irriterande att precis när jag ska kliva in i min bil kommer en granne och ska till att åka iväg med sin bil som står parkerad på en riktig parkeringsplats så att jag fick en plats direkt. Bara några portar bort från min egen port.

Eller så var det ett resultat av min nya attityd?

Skönt var det iallafall.

Dagens shoppingrapport

Misslyckat:

• Skor / Boots – Hittade inget vare sig på Åhléns eller Feetfirst (eller vad de heter; Nilson, Ecco med mera) och då var jag ändå beredd att betala ganska mycket om jag hittade rätt skor / boots.
• Foundation – Jag hade äntligen hittat en foundation från Dermalogica i en färg som jag tyckte var helt rätt för mig och nu var det dags att köpa en ny tub. Så hade de gjort om hela serien och ingen av de nya färgerna var tillräckligt ljus för mig.
• Snygga bastoppar eller skjortor som är användbara på jobbet – Nix. Hittade inga som jag tyckte både var snygga och som skulle passa.

Lyckat:

• Två par jeans – Ett par grå och ett par svarta

Bra surrogat:

• Två toppar från HM – Inte i någon av de färger jag tänkt mig och inte helt optimala, en har trekvartsärm och det gillar jag ju egentligen inte, men ändå användbara.

Dagens bonusinköp:

• En fin kofta i ljusrosa från Odd Molly. Den är kort i modellen så det finns en viss risk att jag aldrig kommer att känna mig bekväm i den, men i övrigt kunde det nästan ha stått Katarina på den. Jag visste att den fanns tack vare att mina brorsdöttrar bytt de tröjor de fick av mig i födelsedagspresent till varsin likadan kofta, fast den ena i mörkgrå och den andra i beige. När de berättade att den även fanns i ljusrosa var det kört och jag kände att jag bara måste ha en sådan.

Temat för helgen: Mycket

Egentligen gäller väl mycket inte bara för den här helgen. Ända sedan min egen födelsedag har det varit mycket.

Mest mycket roliga saker faktiskt och bara lagom mycket på jobbet.

I går var det först mycket köer på vägen till Nykvarn. Det kanske i sig själv inte var så roligt men det som kändes mycket bra var att jag kunde ta det med ro och inte blev stressad eller fick ont i magen.

Och sedan, efter ett stopp på Ica Maxi i Södertälje där det fanns mycket att lockas av i matväg, blev det en mycket trevlig kväll.

Jag har saknat att hänga med Malin och Ronnie och deras coola killar.

Först hade jag tänkte sova över men eftersom jag skulle vara i Åkersberga redan klockan 13 i dag valde jag att åka hem i natt i stället.

Då var det lite trafik, fast ganska mycket regn och jag körde mycket fort. Fast inte för fort.

När jag kom hem var jag mycket tursam och hittade en parkeringsplats i mitt eget kvarter efter bara två vändor av sökande.

I dag var jag mycket effektiv och trots att jag gjorde några ärenden, som bland annat innefattade att försöka snabbt köpa en grej på en affär där det var mycket annat folk som inte alls verkade tänka att de skulle vara snabba, kom jag fram till Åkersberga fem minuter innan utsatt tid.

När alla sedan kommit fick Matilda många presenter och blev mycket glad.

Den här gången var det också Matilda som dukat och dekorerat bordet och det var verkligen mycket fint.

Mycket gott att äta hade de ordnat också; kallskuret, olika sallader, potatisgratäng, ost och gott bröd. Och efteråt goda tårtor – alla gluten- och mjölkfria och ändå så goda.

Vi pratade och skrattade mycket, som vi ju faktiskt oftast gör när vi ses i min familj.

När jag till slut kom tillbaka till stan var det mycket ont om parkeringsplatser.

Jag hade säkert kört åtta vändor och nästan bestämt mig för att det nog inte fanns en enda laglig plats kvar i hela Birkastan när jag plötsligt hittade en. Visserligen kanske fem kvarter hemifrån, men det är ju bara bra för mig att promenera lite så jag blev mycket glad åt det.

På det hela taget känner jag mig mycket nöjd med helgen. Och då är den inte ens slut än.

I morgon kan det mycket väl bli mycket roligt också.

Och kanske lite shopping.

Hinner inte ens instagramma

Tur att det är helg snart.

Det känns som jag inte hinner någonting alls nu.

Inte medan det är ljust iallafall.

Fast nu jobbar jag nog nästan bara på kontorstid och det är väl bra.

Men det hinner liksom ändå bli mörkt innan jag landat här hemma.

Och när det är mörkt går det ju knappt inte ens att fotografera.

I kväll har jag gjort något som säkert är snudd på unikt så här dags i månaden; jag har sett över mina räkningar så att allt går till betalning.

Det är inte det roligaste jag vet, men samtidigt ger det en viss tillfredsställelse.

Både för att jag känner mig ordningssam och duktig men också för att jag ju faktiskt får pengar över.

Det blir allt till att försöka klämma in lite shopping i helgens späckade schema.

Jag behöver ju både byxor och skor.

Och för att inte väcka anstöt kanske det inte vore så dumt med något för överkroppen också.

Verkligt viktiga problem

Jag har stora problem nu.

Verkligt viktiga problem.

Jag har egentligen bara ett par byxor som jag tycker är både snygga och sköna.

Det är de där svarta jeansen som var så himla trånga när jag krängde på mig dem första gången.

Så mina problem nu är:

• Jag vill ha flera par likadana, men jag tror att det var ett udda par jag lyckades hitta redan då när jag köpte dem i Köpenhamn. Nu har de alla mycket smalare ben nertill.
• Jag törs inte tvätta dem. För tänk om de då blir så där trånga och jobbiga igen.

Jag tänkte att det var bra för er att få lite perspektiv på era egna problem genom att få smak på vilka enorma problem andra kan ha.

Just nu försöker jag tänja ut de där vinröda jeansen.

Än så länge är de lite envisare än vad de svarta var och vägrar låta sig knäppas.

Men jag är nog tuffare än vad somliga jeans tror och de ska allt snart få ge upp.

Nu är det bevisat

Det är hälsovecka på jobbet den här veckan.

Som en del av det kan man få ett blodprov taget och få veta några viktiga blodvärden.

Så det gjorde jag i morse.

Sist vi hade en sån provtagning skulle de ta blod från armvecket.

Trots att två olika personer försökte upprepade gånger i båda mina armar lyckades de inte få något blod från mig.

Den här gången stack de i fingret och där flödade mitt blod fritt och ymnigt.

Det visade sig att jag hade mycket lågt kolesterol men något högt blodsocker.

Så nu är det bevisat.

Jag är inte fet, jag är söt.

Ingenting!

Jag har ingenting att blogga om i dag!

Det är så frustrerande.

Jag var visserligen lite rolig i förmiddags, om jag får säga det själv — och det får jag för det är MIN blogg — men det har jag redan skrivit både på Instagram och Facebook. Så det känns som värsta fusket att blogga det också.

Det har bara varit en alldeles vanlig dag på jobbet med några möten och ganska mycket jobb.

Och kvällen har hittills inte heller bjudit på något upphetsande att blogga om.

Om jag inte skulle klaga på tv-utbudet men det har jag ju gjort förut så det får också vara.

Äh, jag får helt enkelt blogga det där från i förmiddags ändå.

Jag menar någon som läser här måste ju ha missat det på Instagram och Facebook.

Jag måste tacka

Varje gång jag träffar en bloggkompis tänker jag att jag måste tacka Miss Upsey Daisy.

Jag tror att hon var en av de första som lade till mig på sin länklista och att det var tack vare det som jag började få hit lite läsare.

Och det var säkert en viktig anledning till att jag fortsatte blogga, att jag började få kommentarer.

Hon var definitivt den som bjöd mig och såg till att jag gick på min första bloggträff och där insåg att bloggkompisar är minst lika trevliga i verkligheten som de är via datorn.

Så de här rosorna är till dig, Miss Upsey Daisy. Jag önskar att du bodde närmare så att vi kunde ha bloggträff oftare.

Tredje byxan gillt

Det är ju inte allt som händer i mitt liv som får komma ut här på bloggen. Jag försöker inte visa upp någon glättig fasad eller så, men en del saker, framförallt sånt som känns jobbigt berör ofta andra personer som kanske inte skulle uppskatta att få sina liv presenterade på internet.

I helgen har jag tänkt på en del såna saker så den var inte bara ljus och glädje. Men i går kväll när jag gick och la mig kände jag mig ändå riktigt glad och såg fram emot att åka och jobba i dag.

Övermodig eftersom de svarta byxorna som i början knappt gick på nu är riktigt sköna hade jag planerat en klädsel för den här dagen baserad på ett par vinröda byxor inköpt vid samma tillfälle, i samma märke och samma storlek.

Fast helt samma var de tydligen inte. För jag fick inte på mig dem. Eller jag var iallafall inte villig att kämpa på det sätt som skulle krävas och sedan sitta och lida mest hela dagen eftersom byxorna satt som ett skruvstäd.

Snabbt försökte jag komma på en Plan B-klädsel och tänkte att ett par snygga grå byxor som stått mig bi i många år var en bra lösning. De gick lätt och smidigt på men när jag strök en blus att ha till kände jag att något inte stod rätt till på insidan av låret.

Och jajamänsann, byxan hade en lång reva på insidan av ena låret.

Av med Plan B-byxorna och nu valde jag nästa byxa helt och hållet baserat på bekvämlighet. Så i dag har jag beigefärgade chinos, vitt linne och vit skjorta.

Kompletterat med mina favoritskor och min höstigaste sjal.

Vädret tycks stödja beige och vitt-kombinationen. Alltid något.

Men det hade varit snyggare med grå byxor. Eller vinröda.