Jag vet hur det blir, och ändå…

Jag kommer inte att resa i jobbet lika mycket som jag gjort.

Men i morgon är det ändå dags igen.

Då bär det av till Oslo.

Och som vanligt kommer jag inte igång med packningen.

Jag tycker att det är så svårt och då kommer jag på miljoner anledningar att skjuta upp det.

Och till slut kommer jag att stå där och stryka när klockan närmar sig midnatt.

Slänga ner grejer lite hipp som happ och hoppas att jag har åtminstone någonting som är helt och rent med mig.

Varför gör jag alltid så?

Jag är nog inte så smart när allt kommer omkring.