Hypnotisören av Lars Kepler

(Lars Kepler är en pseudonym för författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril)

En man har hittats brutalt mördad i ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba. När polisen ska informera hans familj upptäcker de en ännu mer skrämmande brottsplats. Mannens fru och dotter är döda, men trots att han är svårt skadad lever sonen fortfarande. En annan familjemedlem saknas och är troligen i stor fara.

Kriminalkommissarie Joona Linna övertalar läkaren Erik Maria Bark att hypnotisera den överlevande pojken så att han ska kunna ge polisen de ledtrådar de behöver för att hitta mördaren. Det pojken avslöjar under hypnosen är långt ifrån vad alla förväntat sig och efterverkningarna blir svåra. Framförallt för Erik Maria Bark som lovat att aldrig hypnotisera igen.

När efterverkningarna inte bara påverkar honom själv utan får förödande konsekvenser även för hans familj måste han leta efter ledtrådar från den tid då han fortfarande praktiserade hypnos och hade höga förväntningar på att uppnå positiva resultat just tack vare hypnosen i en grupp av svårt störda individer.

——————————

Jag kan inte säga att jag tyckte om den här boken. Den känns spekulativ även om det finns inslag i boken som skulle kunna tolkas som hyllningar till annan kriminallitteratur. Kanske hade jag läst boken med andra ögon om den inte föregåtts av hemlighetsmakeriet kring pseudonymen Lars Kepler. Om det inte visat sig vara två författare av skönlitteratur som dolde sig bakom pseudonymen. Just den typen av författare som i min erfarenhet brukar rynka på näsan åt deckare och ondgöra sig över deckarförfattarnas kommersiella framgångar.

Men det är mot boken i sig jag har invändningar. Den vill vara lite för mycket. Stundtals är den som en Lars Norén version av Scener ur ett äktenskap förklädd till slasherfilm. Relationer är svåra, men här tycks samtliga människor vända sin egen smärta och osäkerhet till anklagelser.

Visst känns vissa personbeskrivningar och viss dialog mycket äkta, men samtidigt uppstår en dissonans hos mig när jag ska tro att ett äktenskap ska ha hållit ihop i tio år fyllda med den misstro som den ena parten fortfarande ger uttryck för. Det gör det också svårt att tycka att händelseförloppet och hur relationerna utvecklar sig är trovärdigt.

Kepler har också valt att befolka sin bok med inte en utan flera psykopater av det mest ondskefulla slaget. Kepler gör dem snudd på övermänskliga i deras drift att följa sin egen sjuka logik och låter dem utföra de mest avskyvärda av brott. Det försök som görs till att förklara deras natur är tunt och lutar åt att vissa människor skulle födas onda.

Dramaturgin fungerar inte fullt ut i boken heller. Det är inte förrän runt sidan 400 eller så som jag faktiskt tycker att boken är spännande och att jag nog ändå måste få veta hur det ska gå. Fram till dess var jag ganska oengagerad. Jag tyckte inte heller att jag blivit riktigt överraskad av någonting i boken.

Kriminalkommissarie Joona Linna är dock en sympatisk karaktär även om det går att kryssa för flera klichéer vad gäller honom. Han är ensamstående, medelålders, går emot sina överordnade och värderar sin egen instinkt högre än vedertagna utredningsprotokoll.

Jag kan inte rekommendera den här boken. Speciellt inte när det finns flera andra bra kriminalromaner som är mer konsekventa, genomtänkta och medkännande som till exempel Johan Theorins böcker.

Lars Kepler ges ut av Albert Bonniers Förlag och till sommaren kommer nästa bok med Joona Linna som huvudperson

Lotta Olssons recension av Hypnotisören i DN

Annonser