Allting blir bättre med rosa

Trots att jag hade roligt i fredagskväll och trevligt sällskap stor del av dagen i går blev det en jobbig kväll.

En kväll då ensamheten kändes tung.

Då vaknade jag förstås också mitt i natten, överväldigades av jobbiga tankar och hade svårt att somna om.

Så egentligen ville jag bara dra täcket över huvudet och försöka sova bort den här dagen.

Men jag hade ju fått kompressionsstrumpor i present av Johanna i går.

Rosa kompressionsstrumpor.

Eftersom hon tänkt att såna borde hjälpa mot mina problem med fötterna och vaderna under mina promenader.

Det vore ju skämmigt att inte testa en så fin och omtänksam present så fort som möjligt.

Vädret verkade ju vara bra också.

Så jag tog på mig — och att få på sig de där strumporna var lite av en workout bara det — och gick Kungsholmen runt.

Jag slog inte mitt tidigare hastighetsrekord men höll nästan samma höga tempo utan samma negativa konsekvenser.

Allting blir alltså bättre med rosa…

…kompressionsstrumpor.

Först och sist

Jag tänker fortfarande på mannen från förr.

Det första jag gör på morgonen.

Det sista jag gör innan jag somnar.

Och ibland när jag vaknar mitt i natten och inte kan sova.

Jag förstår det inte riktigt.

Jag vill inte göra det.

I själva verket gör jag allt för att komma på andra tankar.

Men än så länge utan framgång.

Roligheter

Jag har varit ute på roligheter.

Både i går kväll och i dag.

I går kväll var jag hos min vän Filippa och firade hennes födelsedag i efterskott.

God mat och en chans att umgås med trevliga människor.

De flesta såna som jag träffar mycket sällan och några som jag aldrig träffat förut.

Det blev visserligen ingen dans men det var en riktigt fin kväll ändå och jag kom väl inte i säng förrän vid tvåtiden i natt.

Så det var tur att det inte var förrän vid tvåtiden i dag som jag skulle träffa Johanna på Berns.

För andra gången gick vi loss på deras brunch.

Som vi båda tycker är fantastisk men egentligen väldigt lite frukost och mer lunch-middag.

Bland annat ingår ostron i utbudet, vilket väl är en av höjdpunkterna för Johanna men något som jag varit mycket skeptisk till.

Men i min ambition att vara modig, växa och överhuvudtaget bli en ny människa bestämde jag mig för att testa åtminstone ett.

Jag fick samla mig lite för att faktiskt hälla ned det i min mun, men när jag väl gjort det tuggade jag till och med på det.

Jag kräktes inte, jag tyckte inte ens att det var äckligt.

Fast om det var så där fantastiskt gott som vissa andra verkar tycka vet jag inte.

Jag får väl fortsätta provsmaka när chansen ges och se om jag ändrar uppfattning så småningom.

En resa bakåt i tiden

I kväll har jag varit ute och ätit med mina kollegor.

Vi var på Rolfs kök på Tegnergatan här i Stockholm.

Jag var där någon gång på 90-talet men har inte varit där sedan dess.

Allting var sig likt.

Utom menyn kanske.

Jag minns faktiskt inte vad som var på menyn då för så länge sedan.

Men nu är den helt fantastisk; allt vi åt var ytterst vällagat och smakade så gott att jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

Jag rekommenderar verkligen ett besök även om priserna var ganska höga.

IMG_6415.JPG

IMG_6414.JPG

IMG_6395.JPG

Ett balkongpiffarryck

Oj, vilken lång dag.

Jag har suttit i ett möte i ett alldeles för dåligt ventilerat rum hela dagen.

När dagen äntligen var slut ville jag egentligen ut på en långpromenad.

Men nu har jag verkligen fått problem med höger vrist; ibland gör det så ont att jag knappt kan stödja på det benet.

Så vad skulle jag göra?

Jag skulle ju kunna städa — för det behövs verkligen — men det är inte min favoritsysselsättning precis.

Piffa däremot, det gillar jag.

Och alla växter på balkongen, och några inne lägenheten dog när jag var borta.

Eftersom jag var borta när det var som soligast och varmast.

Så jag gick i väg och gjorde av med massor med pengar och kom hem med fem kassar fulla med växter.

Framförallt olika typer av ljung som nu gjort min balkong mer ombonad och inbjudande igen.

Det känns skönt att ha gjort något konstruktivt här hemma, även om det kanske inte var det som bäst behövdes.

IMG_6369.JPG

Inget köpstopp här inte

Det kan vara så att jag snart måste gå med i Shopoholics Anonymous.

Eftersom det tydligen inte finns någon hejd på hur mycket jag kan shoppa.

Speciellt spontanshoppa sånt som jag egentligen inte behöver.

Och inte riktigt vet när jag ska använda.

Norske kollegan är helsåld på Acne och Whyred.

Dessutom betraktar han svenska priser som rena reapriserna.

Så han ville besöka Acne Archives i dag innan han skulle flyga hem.

Vilket ju ligger inte alls långt hemifrån mig.

Jag skjutsade alltså in honom till stan och gjorde sedan ett fatalt misstag.

Jag följde med honom dit och kom hem med en stor grå, oemotståndligt mjuk tröja.

Nu har jag ju alltid svårt att motstå gosiga tröjor.

Och såna här grå, regniga höstdagar är det tydligen helt omöjligt.

Jag får försöka fokusera på att jag fick den till nedsatt pris.

Inte på vad jag faktiskt betalade för den.

Eller att jag inte är riktigt säker på när jag ska ha den eller till vad.

Jag kanske ska slå in den och ge den till mig själv som en försenad födelsedagspresent!

Äntligen måndag!

I dag har varit en bra dag.

Lagom mycket att göra på jobbet och sedan middag med min före detta kollega från Norge.

Vi gick till Flippin’ Burgers som jag velat testa länge.

När vi kom dit fick vi veta att det var 45 minuters väntetid på bord.

Vi bestämde oss för att det kunde vi stå ut med, men sedan fick vi sittplatser vid baren efter redan en kvart eller så.

Det var riktigt sköna barstolar så det var verkligen inget problem att sitta där och äta.

På rekommendation valde vi att testa en Cricket; en burgare med cream cheese, jalapenos, katamelliserad lök och inlagd rödlök.

Den var så god; sältan från köttet, hettan från jalapenon, mild- och krämigheten från osten och det sötsyrliga från den inlagda löken — allt samspelade och gjorde varje tugga till en smakupplevelse.

Och för att göra upplevelsen komplett tog jag en Chocolate Fudge Brownie milkshake.

Som tur är promenerade vi både dit och hem men det är nog bäst att jag försöker hinna lite fler promenader i veckan.

För jag har en del roligheter inplanerade till helgen också.

IMG_6322.JPG

Men det bidde skor

Det har inte blivit mycket gjort i dag.

Till att börja med var vädret uselt och min kropp ändå inte redo för någon tempopromenad efter gårdagens mil.

Så jag drog täcket över huvudet och drömde mig bort.

Men inte ens jag kan sova hur länge som helst och lagom till jag hade duschat, tvättat håret och klätt mig hade det slutat regna och solen tittat fram.

Så jag tog mig en finpromenad och hämtade äntligen mina skor.

Det var skönt att vara ute, det kändes rent och fräscht efter regnet och Vasaparken var fortfarande somrigt grön.

Nu provar jag skor för fullt. Jag tycker verkligen om dem men det är det där klassiska dilemmat; den mindre storleken sitter lite för perfekt och den större känns lite för stor.

Varför är livet fullt av så många svåra val?

IMG_6290.JPG

IMG_6288.JPG

IMG_6289.JPG

Dragen gris

I kväll har jag varit hos min syster i Åkersberga och ätit middag.

Jag fick min nya favoritmat; dragen gris.

Eller pulled pork som vi säger på svenska.

Jag tycker att det är så gott!

Speciellt så som min syster och hennes sambo gjort det.

Och det de hade till; sötpotatisklyftor och en fantastiskt god cole slaw som jag bara måste få receptet på.

Efter maten såg vi en film tillsammans och jag fick mysa i soffan med systerbarnen Matilda och Viktor.

Innan jag åkte ut till dem promenerade jag en mil ganska precis.

Den här gången till Solna.

Så nu är jag mätt, trött och nöjd och hoppas kunna tryna in och sova gott.

Hoppas ni också haft en fin lördag.

Är det mig det är fel på?

De här ensamma kvällarna; de är jobbiga.

Ingenting tycks kunna distrahera mig från att tänka för mycket.

Just nu funderar jag mycket över det här att det verkar så lätt att glömma mig.

Och undrar hur det kommer sig att jag inte kan göra samma sak.

Glömma dem som ändå valt att lämna mig bakom sig.

Hur kommer det sig att jag — när jag väl släppt in någon i mitt hjärta — inte kan sluta tänka på dem, oroa mig för dem, sakna dem?

När de uppenbarligen inte har några problem att bara gå vidare och inte ägna mig en tanke.

Egentligen har jag väl alltid varit sån och inte lidit så mycket av det.

Men just nu känns det jobbigt.